Författare: Mia Axinge

När jag var liten ville jag bli författare – eller journalist – eller skådespelare. Jag ville använda ordet i skrift och i tal och göra skillnad. Det vill jag fortfarande. Jag heter Mia och är en av skribenterna på den här bloggen, vilket jag är väldigt glad för. Att skriva är lite av mitt liv, eller kanske än mer den jag är? Jag vet inte… Idag är jag mamma till en pojke som är född i Ungern. Han var tre år när jag och min man hämtade honom och han lärde sig språket genom oss och genom barnböcker. Långa förmiddagar tillbringade vi på biblioteket och bara läste böcker och han återberättade på sitt eget språk på kvällarna. Idag älskar han både högläsning och att få styra den saga som jag nu har berättat för honom i fyra år. Sagan om Spökis-Mökis, Flicka-Plicka och Pojken-Peter. Nej, det kommer aldrig att bli en bok om dem, men kanske om andra. Vi får se…

Handbok för superhjältar: Tillbaka

Vi går förbi en bokhandel och sonen stannar tvärt.
Pekar på en affisch uppsatt på skyltfönstret.
Drar in mig i affären.

Jag vet så klart vad det är han har sett. Den där upplevelsen att tioårige sonen, med fokus på att se sig som en gamer och följa sina youtubers, vill in i en bokhandel. Med fart. Med fokus på att köpa en bok.

Du vet känslan?

Det är den nya boken i serien Handbok för superhjältar som det görs reklam för, Tillbaka. En serie som vi har läst oss genom många gånger. Böcker han citerar vid tillfällen, ordagrant. Den näst sista boken har kommit. Den tidigare slutade med att det gick runt barn på gatorna på nätterna med tomma ögon. Han har väntat. Nu är den på plats.

”Vi måste läsa den sakta” säger han med boken i en påse i handen. ”Den ser tjock ut, men det är inte mycket att läsa på varje sida. Den får inte ta slut för fort nu.”

Det går så klart inte att sluta läsa den. Det blir kapitel på kapitel och efter tre kvällar är den utläst. Det är alltså ingen besvikelse. Vare sig för honom eller för mig. Den levererar på samma befriande sätt. Relationer spricker, reds ut, spänningen tätnar, barn uppträder lika konstigt, ”återvändarna”. De som blev kidnappade och plötsligt var tillbaka igen, men underliga. Varsel ligger där framför sonen och när han tror sig veta hur det hänger ihop sätter han sig upp, varje gång. Det måste vara så här!

”Nu är det en bok kvar, mamma. Vad tror du att det kommer att hända då? Hur kommer det att sluta? Vi måste läsa alla böcker igen och se vad vi kan lista ut. Vi måste vara förberedda!”

Det ska vi. Men jag sitter här och undrar. Karaktärerna mormor och moster är inte med i denna bok i serien. Kan jag ha fel om deras betydelse i historien? Kan jag ha missuppfattat de varsel jag så tydligt tycker mig ha sett?

Jag är nog lika förväntansfull på den sista delen som sonen. Den ska inte dröja allt för längre, verkar det som… Men samtidigt tänker jag att serien har följt oss sedan vi adopterade sonen. Ska den nu ta slut? Men jo, han är i åldern att fler böcker i serien snart inte kommer att locka mer. Så det är dags. Dags att få avsluta våra möten med Lisa och alla de andra karaktärerna. Hon som fick möjligheten att klara av sin utsatthet genom att få superkrafter, från en bok i ett bibliotek.

Handbok för superhjältar – Tillbaka

Författare: Elias Våhlund
Illustratör: Agnes Våhlund

Serie: Handbok för superhjältar (del 7)

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 9789129723694

Antal sidor: 94

Bilderna i inlägget är hämtade från det tillgängliga materialet på följande sida: https://handbokforsuperhjaltar.se/bockerna/#seventhPage

Så fick hon inga fler – ”jag ska bara”

En av de böcker vi hade med till Ungern när vi adopterade vår son, då tre och ett halvt år, var ”God natt, Alfons”. Jag hade valt länge. Fram och tillbaka. Han kunde förstå mer avancerade historier, men kunde ingen svenska. Jag öppnade boken och sökte i texten. Den var full med substantiv, substantiv som jag sedan kunde kombinera med prepositioner och efter det ord som ”törstig”, ”kissnödig” och ”rädd”. Bilder till allt. Dessutom var ju handlingen fokuserad på att sova och somna…

Efter en tid tillsammans tog jag fram boken och lade dem tillsammans med de som vi hade fått på ungerska, Bogyo y Babosa. Han fastnade direkt för Alfons. Han pekade, lärde sig nya ord varje kväll, övade på att kombinera dem. Skrattade varje gång Alfons pappa låg och sov på golvet, som om han en dag inte skulle göra det. Älskade att peka på månen utanför fönstret och i boken. Gick med boken under armen när han fått på sin pyjamas och sa ”Alfons läsa nu”.

Ju oftare sonen sprang fram till just den lådan med Alfons på biblioteket, ju äldre han blev och vi kunde läsa de mer avancerade böckerna, ju mer började jag intressera mig för denna bokskatt och kvinnan bakom dem. Jag insåg att jag visste det mesta om denne pojke med den stickade noppriga tröjan, men inget om Gunilla Bergström. Modern till alla dessa böcker.

Jag insåg snabbt att över tre miljoner människor satt bänkade varje vecka på 80-talet och såg filmatiseringen. Att böckerna har sålt i över sju miljoner exemplar och översatts på trettio språk. Att den vanligaste frågan som föräldrar ställde var om Alfons mamma och det som ifrågasättes var saften i glaset efter tandborstningen. Att hon alltid svarade att mamman kanske diskade, låg på sjukhus, var deprimerad eller bara satt i rummet bredvid. Att saften nu är utbytt, eftersom det enbart blev saft för att bryta av det blåa på uppslaget med gult. Det handlade aldrig om glasets innehåll.

Att hon inte ville ta bort pipan från pappan, eftersom ”du väl kan prata med ditt barn om att man på 70-talet rökte och varför man inte gör det längre. Du pratar väl med dina barn när du läser för dem? Berättar för dem hur historien utvecklas?” Nej, att censurera barnböcker för att hemlighålla människans historia var inte för Gunilla Bergström. Dessutom var hennes uppfattning att pappan var den intressanta karaktären i boken, för att han är klar. Vuxen. Har gjort sina val. Alfons har ännu inte blivit den han ska bli.

Fotograf: Jörn H Moen, bild hämtad från Wikimedia Commons.

Så idag var jag tvungen att tala om för min son att hon som har skrivit om Alfons Åberg är död. Hans svar var direkt: ”Då kan hon inte svara på alla frågor längre.” För efter att jag började att intressera mig för författarinnan bakom Alfons började jag även berätta för honom om författarna bakom böckerna vi läser. Att de är skrivna av någon. Någon med fantasi, med kreativitet, med en längtan att berätta en historia. Men även en person som i sig är värd att berätta om.

Som Gunilla Bergström. Hon sa när hon medverkade i Söndagsintervjun på Sveriges radio att hon inte haft möjlighet att reflektera över sina framgångar. Hon formulerade sig som att det är för trångt mellan allt det som är bra i livet och det som är mindre bra. För hon har haft ett liv kantat med sorger, som vi alla. Där av att hon själv inte såg Alfons som sin största bedrift i sitt författarskap. Det är Bill och Bolla. Varför, det kan du lyssna till i intervjun. Det är ju så mycket bättre att få höra det från henne själv. Jo, gör det nu – inga ”jag ska bara”…

Tack, Gunilla.

”Jag lär mig att säga ifrån”

Idag ska ni få ta del av ett samtal med min son. Vi pratar med utgångspunkt i Alva och Dum-Julia av Pernilla Gesén. Vi pratar om boken för att se vad det är i berättelser han tycker gör den så bra. Vi vet ju att det är svårare att få pojkar att läsa och fastna i berättelse än tjejer och att det är fler tjejer som hamnar i en ”bok-slukar-ålder” än pojkar. Så för mig är det viktigt att hela tiden förstå vad det är i böckerna vi läser som gör att han gillar dem, så jag inte tappar hans intresse.

Min son är snart nio år, älskar bland annat att spela Fortnite, spela fotboll, åka på sin fyrhjuling, leta Pokemon, åka slalom följa de youtubers som han har som favoriter och se på film. Han älskar även att lyssna på böcker, antingen där vi läser tillsammans eller som ljudbok. Så vad är det egentligen i denna historia om Alva, Hilda och Dum-Julia som gör att han vill lyssna på den, om och om igen? Här nedan kommer hans svar på mina funderingar, utan mina kompletterande frågor. Ibland räcker ju inte ett ”ja, det är den” så väldigt långt…

Vi har ju läst den här boken väldigt många gånger nu, hur kommer det sig?
För att den är bra. Det händer saker hela tiden och det är… vad hette det nu…? Det där du berättade om – realistisk. Det kan hända på riktigt. Inte på låtsas.

Så du gillar när det är realistiskt, så du känner igen dig?
Ja, jag vill kunna tänka hur jag skulle göra om jag var som Alva. Eller som Fabian. Eller Hilda. Hon vågar ju inte säga från. Det gjorde inte jag heller när jag var mindre. Men man måste lära sig det. För det är viktigt i skolan.

Men du gillar ju även Handbok för superhjältar och Harry Potter-serien. De är väl inte så realistiska?
Nej, inte allt. Men dom är ju också ovänner och bråkar. Dom är kära och så. Dom är bra vänner eller dumma mot varandra. Dom går i skolan och så. Som när Ron blir arg på Harry. Lisa blir retad för sina stora öron. Det är det jag menar med att jag vill att det ska vara på riktigt. Då är det spännande. Det måste vara spännande.

Ja, du brukar ju vilja att det ska vara spännande från början.
Ja, det får inte… inte… bara… prat… Eller svårt att förstå. Alva blir osams med sin mamma på en gång. Hon vill inte gå till skolan, för hon inte känner någon. Det var som jag, när jag började i en ny skola. Det var jättejobbigt. Så är det för Alva också.

Så vad skulle du säga till Alva, om du fick komma in i hennes rum just när hon är rädd för att gå till skolan?
Att det kommer att gå bra. Det är jättenervöst innan. Jag trodde att jag skulle kräkas. Men sen går det bra. Det blir jättekul och bättre.

Så vad är det mer som gör boken spännande?
Att det händer i skolan. Att Alva till slut säger från och de bråkar så de slåss. Det kapitlet tycker jag är det bästa. När Alva vågar säga från och Dum-Julia inte bara kan bestämma allt hela tiden. Som när hon ska vara en sån där häst och dom andra ska ta hand om henne. Varför ska hon bestämma allt hela tiden?

Så vem tycker du ska läsa om Alva och Dum-Julia?
Jag vet inte… Kanske… Alla barn. Vi pratade om den där… äh… ”barnkontentinen” eller vad det heter. Att alla barn har rätt till saker. Vuxna ska lyssna på barnen. Det har vi pratat om på skolan och det är faktiskt viktigt!

Så därför är den här boken viktig att läsa?
Ja, så klart. Då vet jag vad jag ska säga. När vuxna bara bestämmer. Vi måste ha överdrag när det är nio grader och tvåorna bara om det är två grader. Det är orättvist! Vi är ju äldre! Då sa jag som i Gurktjuven (Emms Frey-Skött). Nu kan vi nog inte ha högläsning, för nu måste vi prata om det här. För vi måste få vara med och bestämma.

Ibland får jag påminna mig själv om att syftet med att läsa böcker för honom inte är att komma till slutet av sida, kapitlet eller hela boken. Det är att stanna upp och prata om det som händer och genom det förstå mer av vem han är – min skrutt.

Vad skulle du göra då?

Ibland kan bilderna i en barnbok verkligen skapa bokens känsla på ett unikt sätt. Även historien i Pojken med stålmansdräkten skapar en unik känsla, även om den på en del sidor ger en fadd eftersmak.

Boken handlar om lille Arvid som får en stålmansdräkt av sin mamma och vill inte bära något annat till förskolan. Alla andra barn verkar oerhört förtjusta i allt han tar sig för och alla han hjälper. Till slut måste den lagas, och lagas igen. Till slut är den så tunn att den beskrivs som en pyjamas. Arvid kan inte längre ha sin stålmansdräkt.

Så ska Arvid börja skolan och bokens berättelse vänder. Det äventyrliga och glada som förskolan ger övergår i utsatthet och mobbing redan första dagen på skolgården. Trots att han inte längre har dräkten på sig vet alla barn att han en gång inte klädde sig i annat än stålmansdräkten. Glåporden fortsätter och mammans råd är att inte bry sig. Då slutar de.

När sedan utsattheten gör pojken så illa att mamman inte längre kan blunda för situationen finns ingen hjälp varken hos klassläraren, rektor eller psykolog. Som vuxen kommer den fadda smaken och bildernas kantighet blir plötsligt mer tydlig. Den fiktiva berättelsen får en verklighetsförankring som gör att läsningen får en annan tonart.

Hur det slutar? Det kommer en ny pojke in på skolgården efter jullovet. Han är kort och tjock. Barnen vänder sin uppmärksamhet från Arvid och mot det nya offret, en ny pojke som utmärker sig. Arvid står och ser på och fantiserar om hur Stålmannen drar på sig sin tunna dräkt igen och räddar pojken. Som den hjälte han är.

Jag har läst denna bok otaliga gånger och under olika perioder i min sons liv. Varje gång hamnar vi i samtal kring situationen på skolgården, livet som skolbarn och insikten att alla barn inte är snälla. Nu när han är lite större reagerar han även på hur de vuxna i skolan reagerar på mammans samtal om Arvids utsatthet. Fiktionen blir så tydligt verklighet och skapar möjligheter att prata om det där som händer då vi som föräldrar inte är med. För replikväxlingen blir så talande;

-Tänk om alla ropade ”glasögonormen” så fort du kom till jobbet.” sa Arvid. Vad skulle du göra då?
– Jag skulle vägra att gå dit mer, sa mamma när hon hade tänkt.

Pojken med stålmansdräkten

Författare: Gun-Britt Sundström

Illustratör: Gunna Grähs

Förlag: Alfabeta (1999)

ISBN: 9789177129233

Antal sidor: 32

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Skapa historier med valmöjligheter

Är du som jag och tröttnar på att läsa samma bok för dina barn, om och om igen? Är du som jag och gillar att skriva själv? Har du ett barn som behöver få bestämma historiens utveckling, för att verkligen tycka om att läsa på egen hand? Men då har jag lösningen till dig – Textäventyr.

Här kan du skapa dina egna barnböcker med valmöjligheter för läsaren.

Det är ju ofantligt populärt med fanfictionberättelser där böcker med stort genomslag, som böckerna om Harry Potter till exempel, får fortsatt liv, av fansen själva. Det innebär helt enkelt att man tar med sig karaktärerna från en favoritbok och fortsätter att skriva berättelser om dem. Det kan vara situationer som man önskar hade blivit annorlunda, nya miljöer de hamnar i eller att de möter andra karaktärer från andra böcker (Kanske Harry Potter kliver ut i Narnia?). Du som författare till den nya berättelsen utsätter karaktärerna för nya situationer och det är bara din fantasi som sätter gränser.

Jag tycker att verktyget Textäventyr är perfekt för detta ändamål. När sonen fastnar i en bok, och jag bara inte orkar läsa den en gång till, går jag över till att skriva fanfictionberättelser med huvudrollerna. Då utsätter jag dem för olika saker och sonen får välja mellan två eller fler vägar att gå. Det kan se ur så här:

Han kan alltså välja hur han vill att historien ska utveckla sig och varje kväll kan han ladda upp historien på sin mobil eller Ipad, genom en QR-kod och läsa den innan han somnar. Men oftast sitter jag efter att han har somnat och skriver vidare på historien och han läser den när han kommer hem från skolan dagen efter. Eftersom han ofta reagerar på hur mycket text det är att läsa på varje sida i en mer avancerad kapitelbok kan jag här välja längden för honom och ”lura” honom till läsning.

Men, är det ett avancerat verktyg, undrar du säkert? Är det en massa saker du måste lära dig? Nej, inte alls. Det är snarare oerhört enkelt. Du arbetar med noder och länkar mellan noder. Så här ser redigeringsläget ut:

Så du skriver ett namn på noden, skriver handlingen i den stora rutan och sedan plockar du ihop dem i ett mönster. Det finns även en omfattande bildbank i verktyget, men det använder jag nog mindre än vad jag borde.

Så nu är det inte så mycket som står i din väg, eller hur? Det är dags att skriva berättelserna som är bara för dina barn och låta dem handla om precis det de behöver läsa om. Varför inte börja redan nu och skapa något i halloween-tema…? Tala om för oss hur det gick!

Lycka till!