Handbok för superhjältar: Tillbaka

Vi går förbi en bokhandel och sonen stannar tvärt.
Pekar på en affisch uppsatt på skyltfönstret.
Drar in mig i affären.

Jag vet så klart vad det är han har sett. Den där upplevelsen att tioårige sonen, med fokus på att se sig som en gamer och följa sina youtubers, vill in i en bokhandel. Med fart. Med fokus på att köpa en bok.

Du vet känslan?

Det är den nya boken i serien Handbok för superhjältar som det görs reklam för, Tillbaka. En serie som vi har läst oss genom många gånger. Böcker han citerar vid tillfällen, ordagrant. Den näst sista boken har kommit. Den tidigare slutade med att det gick runt barn på gatorna på nätterna med tomma ögon. Han har väntat. Nu är den på plats.

”Vi måste läsa den sakta” säger han med boken i en påse i handen. ”Den ser tjock ut, men det är inte mycket att läsa på varje sida. Den får inte ta slut för fort nu.”

Det går så klart inte att sluta läsa den. Det blir kapitel på kapitel och efter tre kvällar är den utläst. Det är alltså ingen besvikelse. Vare sig för honom eller för mig. Den levererar på samma befriande sätt. Relationer spricker, reds ut, spänningen tätnar, barn uppträder lika konstigt, ”återvändarna”. De som blev kidnappade och plötsligt var tillbaka igen, men underliga. Varsel ligger där framför sonen och när han tror sig veta hur det hänger ihop sätter han sig upp, varje gång. Det måste vara så här!

”Nu är det en bok kvar, mamma. Vad tror du att det kommer att hända då? Hur kommer det att sluta? Vi måste läsa alla böcker igen och se vad vi kan lista ut. Vi måste vara förberedda!”

 Det ska vi. Men jag sitter här och undrar. Karaktärerna mormor och moster är inte med i denna bok i serien. Kan jag ha fel om deras betydelse i historien? Kan jag ha missuppfattat de varsel jag så tydligt tycker mig ha sett?

Jag är nog lika förväntansfull på den sista delen som sonen. Den ska inte dröja allt för längre, verkar det som… Men samtidigt tänker jag att serien har följt oss sedan vi adopterade sonen. Ska den nu ta slut? Men jo, han är i åldern att fler böcker i serien snart inte kommer att locka mer. Så det är dags. Dags att få avsluta våra möten med Lisa och alla de andra karaktärerna. Hon som fick möjligheten att klara av sin utsatthet genom att få superkrafter, från en bok i ett bibliotek.

Författare: Mia Axinge

När jag var liten ville jag bli författare – eller journalist – eller skådespelare. Jag ville använda ordet i skrift och i tal och göra skillnad. Det vill jag fortfarande. Jag heter Mia och är en av skribenterna på den här bloggen, vilket jag är väldigt glad för. Att skriva är lite av mitt liv, eller kanske än mer den jag är? Jag vet inte… Idag är jag mamma till en pojke som är född i Ungern. Han var tre år när jag och min man hämtade honom och han lärde sig språket genom oss och genom barnböcker. Långa förmiddagar tillbringade vi på biblioteket och bara läste böcker och han återberättade på sitt eget språk på kvällarna. Idag älskar han både högläsning och att få styra den saga som jag nu har berättat för honom i fyra år. Sagan om Spökis-Mökis, Flicka-Plicka och Pojken-Peter. Nej, det kommer aldrig att bli en bok om dem, men kanske om andra. Vi får se… Visa alla inlägg av Mia Axinge