”Jag lär mig att säga ifrÃ¥n”

Idag ska ni fÃ¥ ta del av ett samtal med min son. Vi pratar med utgÃ¥ngspunkt i Alva och Dum-Julia av Pernilla Gesén. Vi pratar om boken för att se vad det är i berättelser han tycker gör den sÃ¥ bra. Vi vet ju att det är svÃ¥rare att fÃ¥ pojkar att läsa och fastna i berättelse än tjejer och att det är fler tjejer som hamnar i en ”bok-slukar-Ã¥lder” än pojkar. SÃ¥ för mig är det viktigt att hela tiden förstÃ¥ vad det är i böckerna vi läser som gör att han gillar dem, sÃ¥ jag inte tappar hans intresse. 

Min son är snart nio Ã¥r, älskar bland annat att spela Fortnite, spela fotboll, Ã¥ka pÃ¥ sin fyrhjuling, leta Pokemon, Ã¥ka slalom följa de youtubers som han har som favoriter och se pÃ¥ film. Han älskar även att lyssna pÃ¥ böcker, antingen där vi läser tillsammans eller som ljudbok. SÃ¥ vad är det egentligen i denna historia om Alva, Hilda och Dum-Julia som gör att han vill lyssna pÃ¥ den, om och om igen? Här nedan kommer hans svar pÃ¥ mina funderingar, utan mina kompletterande frÃ¥gor. Ibland räcker ju inte ett ”ja, det är den” sÃ¥ väldigt lÃ¥ngt…

Vi har ju läst den här boken väldigt många gånger nu, hur kommer det sig?
För att den är bra. Det händer saker hela tiden och det är… vad hette det nu…? Det där du berättade om – realistisk. Det kan hända pÃ¥ riktigt. Inte pÃ¥ lÃ¥tsas.

Så du gillar när det är realistiskt, så du känner igen dig?
Ja, jag vill kunna tänka hur jag skulle göra om jag var som Alva. Eller som Fabian. Eller Hilda. Hon vågar ju inte säga från. Det gjorde inte jag heller när jag var mindre. Men man måste lära sig det. För det är viktigt i skolan.

Men du gillar ju även Handbok för superhjältar och Harry Potter-serien. De är väl inte så realistiska?
Nej, inte allt. Men dom är ju också ovänner och bråkar. Dom är kära och så. Dom är bra vänner eller dumma mot varandra. Dom går i skolan och så. Som när Ron blir arg på Harry. Lisa blir retad för sina stora öron. Det är det jag menar med att jag vill att det ska vara på riktigt. Då är det spännande. Det måste vara spännande.

Ja, du brukar ju vilja att det ska vara spännande från början.
Ja, det fÃ¥r inte… inte… bara… prat… Eller svÃ¥rt att förstÃ¥. Alva blir osams med sin mamma pÃ¥ en gÃ¥ng. Hon vill inte gÃ¥ till skolan, för hon inte känner nÃ¥gon. Det var som jag, när jag började i en ny skola. Det var jättejobbigt. SÃ¥ är det för Alva ocksÃ¥.

Så vad skulle du säga till Alva, om du fick komma in i hennes rum just när hon är rädd för att gå till skolan?
Att det kommer att gå bra. Det är jättenervöst innan. Jag trodde att jag skulle kräkas. Men sen går det bra. Det blir jättekul och bättre.

Så vad är det mer som gör boken spännande?
Att det händer i skolan. Att Alva till slut säger från och de bråkar så de slåss. Det kapitlet tycker jag är det bästa. När Alva vågar säga från och Dum-Julia inte bara kan bestämma allt hela tiden. Som när hon ska vara en sån där häst och dom andra ska ta hand om henne. Varför ska hon bestämma allt hela tiden?

Så vem tycker du ska läsa om Alva och Dum-Julia?
Jag vet inte… Kanske… Alla barn. Vi pratade om den där… äh… ”barnkontentinen” eller vad det heter. Att alla barn har rätt till saker. Vuxna ska lyssna pÃ¥ barnen. Det har vi pratat om pÃ¥ skolan och det är faktiskt viktigt!

Så därför är den här boken viktig att läsa?
Ja, så klart. Då vet jag vad jag ska säga. När vuxna bara bestämmer. Vi måste ha överdrag när det är nio grader och tvåorna bara om det är två grader. Det är orättvist! Vi är ju äldre!  Då sa jag som i Gurktjuven (Emms Frey-Skött). Nu kan vi nog inte ha högläsning, för nu måste vi prata om det här. För vi måste få vara med och bestämma.

Ibland fÃ¥r jag pÃ¥minna mig själv om att syftet med att läsa böcker för honom inte är att komma till slutet av sida, kapitlet eller hela boken. Det är att stanna upp och prata om det som händer och genom det förstÃ¥ mer av vem han är – min skrutt.