Så fick hon inga fler – ”jag ska bara”

En av de böcker vi hade med till Ungern när vi adopterade vår son, då tre och ett halvt år, var ”God natt, Alfons”. Jag hade valt länge. Fram och tillbaka. Han kunde förstå mer avancerade historier, men kunde ingen svenska. Jag öppnade boken och sökte i texten. Den var full med substantiv, substantiv som jag sedan kunde kombinera med prepositioner och efter det ord som ”törstig”, ”kissnödig” och ”rädd”. Bilder till allt. Dessutom var ju handlingen fokuserad på att sova och somna…

Efter en tid tillsammans tog jag fram boken och lade dem tillsammans med de som vi hade fått på ungerska, Bogyo y Babosa.  Han fastnade direkt för Alfons. Han pekade, lärde sig nya ord varje kväll, övade på att kombinera dem. Skrattade varje gång Alfons pappa låg och sov på golvet, som om han en dag inte skulle göra det. Älskade att peka på månen utanför fönstret och i boken. Gick med boken under armen när han fått på sin pyjamas och sa ”Alfons läsa nu”.

Ju oftare sonen sprang fram till just den lådan med Alfons på biblioteket, ju äldre han blev och vi kunde läsa de mer avancerade böckerna, ju mer började jag intressera mig för denna bokskatt och kvinnan bakom dem. Jag insåg att jag visste det mesta om denne pojke med den stickade noppriga tröjan, men inget om Gunilla Bergström. Modern till alla dessa böcker.

Jag insåg snabbt att över tre miljoner människor satt bänkade varje vecka på 80-talet och såg filmatiseringen. Att böckerna har sålt i över sju miljoner exemplar och översatts på trettio språk. Att den vanligaste frågan som föräldrar ställde var om Alfons mamma och det som ifrågasättes var saften i glaset efter tandborstningen. Att hon alltid svarade att mamman kanske diskade, låg på sjukhus, var deprimerad eller bara satt i rummet bredvid. Att saften nu är utbytt, eftersom det enbart blev saft för att bryta av det blåa på uppslaget med gult. Det handlade aldrig om glasets innehåll.

Att hon inte ville ta bort pipan från pappan, eftersom ”du väl kan prata med ditt barn om att man på 70-talet rökte och varför man inte gör det längre. Du pratar väl med dina barn när du läser för dem? Berättar för dem hur historien utvecklas?” Nej, att censurera barnböcker för att hemlighålla människans historia var inte för Gunilla Bergström. Dessutom var hennes uppfattning att pappan var den intressanta karaktären i boken, för att han är klar. Vuxen. Har gjort sina val. Alfons har ännu inte blivit den han ska bli.

Så idag var jag tvungen att tala om för min son att hon som har skrivit om Alfons Åberg är död. Hans svar var direkt: ”Då kan hon inte svara på alla frågor längre.” För efter att jag började att intressera mig för författarinnan bakom Alfons började jag även berätta för honom om författarna bakom böckerna vi läser. Att de är skrivna av någon. Någon med fantasi, med kreativitet, med en längtan att berätta en historia. Men även en person som i sig är värd att berätta om.

Som Gunilla Bergström. Hon sa när hon medverkade i Söndagsintervjun på Sveriges radio att hon inte haft möjlighet att reflektera över sina framgångar. Hon formulerade sig som att det är för trångt mellan allt det som är bra i livet och det som är mindre bra. För hon har haft ett liv kantat med sorger, som vi alla. Där av att hon själv inte såg Alfons som sin största bedrift i sitt författarskap. Det är Bill och Bolla. Varför, det kan du lyssna till i intervjun. Det är ju så mycket bättre att få höra det från henne själv. Jo, gör det nu – inga ”jag ska bara”…

Tack, Gunilla.

Författare: Mia Axinge

När jag var liten ville jag bli författare – eller journalist – eller skådespelare. Jag ville använda ordet i skrift och i tal och göra skillnad. Det vill jag fortfarande. Jag heter Mia och är en av skribenterna på den här bloggen, vilket jag är väldigt glad för. Att skriva är lite av mitt liv, eller kanske än mer den jag är? Jag vet inte… Idag är jag mamma till en pojke som är född i Ungern. Han var tre år när jag och min man hämtade honom och han lärde sig språket genom oss och genom barnböcker. Långa förmiddagar tillbringade vi på biblioteket och bara läste böcker och han återberättade på sitt eget språk på kvällarna. Idag älskar han både högläsning och att få styra den saga som jag nu har berättat för honom i fyra år. Sagan om Spökis-Mökis, Flicka-Plicka och Pojken-Peter. Nej, det kommer aldrig att bli en bok om dem, men kanske om andra. Vi får se…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *