Senaste i raden av böcker om prinsessan är Prinsessans Rockband. Den handlar om att prinsessan blir ombedd att spela på scen med sitt rockband. Men rockbandet har varit nedlagt sedan en tid eftersom trummis-draken nästan råkade sätta eld på dem. Prinsessan klurar på en lösning medan hon letar upp bandmedlemmarna skelettet, trollkarlen och prinsen och ber dem vara med på en comeback. Alla är de oroliga för drakens eldsprutande, men prinsessan kommer till slut på en smart plan.
Prinsessans rockband är inte särskilt actionspäckad utan håller ett lagom mysigt tempo. Boken handlar om att finna lösningar, hitta varje persons styrka och att tänka utanför lådan.
Som vanligt är prinsessan en sann kvinnlig förebild genom att vara den minst ängsliga av dem och som tar kommandot och drar ihop gänget.
”Jag undrar vad han gör just nu. Om han läser Runner’s world eller kanske sitter med datorn, kollar Facebook. Om han är med Martin eller ensam. Eller om han inte är ensam och inte med Martin, vem är han med dÃ¥? En annan tjej? Kanske. Nej. Inte en annan tjej. Messar ”Hur mÃ¥r du?”. FÃ¥r inget svar.”
Olivia är 17 Ã¥r, men bor i egen lägenhet för att slippa pendla lÃ¥ng väg till skolan. Hon har ett par bästisar; Emma (som är tillsammans med Martin, Johns bror) och Tor. Hon har varit tillsammans i tre Ã¥r med världens bästa och snyggaste kille, de har haft det jättebra tillsammans (trodde hon i alla fall) men sÃ¥ gör han slut. Efter tre Ã¥r har han ”plötsligt” kommit pÃ¥ att Ã¥ldersskillnaden inte funkar. Olivia är 17 , han snart 21. Det är Olivia som är berättarjaget i boken, som förutom hennes liv här och nu även innehÃ¥ller tillbakablickar (sidor med kursiv stil) med upplevelser frÃ¥n bÃ¥de barndomen och frÃ¥n hennes förhÃ¥llande med John.
Vad gör man när ens älskade inte längre vill ha en? När nästan hela ens tillvaro har kretsat runt den personen i flera Ã¥r? Vad tar man sig till när man bara vill dra täcket över huvudet och grÃ¥ta i all evighet? Hur gÃ¥r man vidare? För Olivia är det inte helt lätt; Ã¥ ena sidan har hon och kompisen Emma en plan – en plan som gÃ¥r ut pÃ¥ att göra allt för att fÃ¥ John tillbaka, Ã¥ andra sidan känner Olivia att hon faktiskt vill göra precis vad som faller henne in – gÃ¥ ut och festa, ha sex med vem hon vill när hon vill…kanske till och med fÃ¥ känslor för nÃ¥gon annan än John?
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är en ärlig och rak bok om en tjejs kamp för att hitta sig själv igen. Alla som har blivit dumpade kommer garanterat att känna igen sig i boken, för här kommer alla känslorna pÃ¥ en och samma gÃ¥ng! Jag vill ta hand om Olivia, skälla pÃ¥ henne, ge henne lite mer jävlar-anamma, hämnas Ã¥t henne…ja mycket känslor blir det. Läs och känn!
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Författare: Sara Ohlsson
Förlag: Gilla böcker
Antal sidor: 297
ISBN: 9789186634063
Köp: jämför priser
När jag vikarierade på en skola fick jag höra början av Igor och jag genom högläsning i klassen. Då var det främst författaren Inger Lindahls språk som fångade mig. Jag bestämde mig då för att läsa boken för mina barn, men valde att vänta ett tag eftersom jag ansåg att mina barn var lite väl unga då. Nu, när mina barn är 6 och 4 år passade den fint!
Ganska snart insåg jag att såväl språk som innehåll hade ett väldigt starkt barnperspektiv och på de 122 sidorna hinner flera viktiga, och svåra, ämnen komma upp.
Bokens huvudkaraktär är Vera som flyttat frÃ¥n Hammarkullen till GÃ¥rdsten. Det är inte sÃ¥ lÃ¥ng sträcka geografiskt, men för ett barn som inte kan Ã¥ka spÃ¥rvagn eller buss ensam är det en ocean mellan den nya och den gamla lägenheten och alla kompisar. Men sÃ¥ plötsligt upptäcker Vera en gubbkeps … och inne i den: en tvillingbror som heter Igor.
Igor hjälper Vera och ger henne tips, till exempel hur hon ska göra för att hennes mamma ska bry sig om henne eller vad hon ska göra när den där stöddiga pojken Ali dyker upp. Men ibland smiter Igor och blir bara en keps.
Det här är också en bok där förorten är central med flera kulturer och höga hus. Veras mamma kommer från Ryssland men vi möter också en yoghurtgubbe (eller är det kanske en trollkarl?) som pratar arabiska. Mitt i allt detta går Vera runt utan några kompisar. Men hon har Igor och tillsammans hittar de på en hel del bus.
Samspelet mellan text och bild är jag lite tveksam till. Texten är lite busig och leder in en på många oväntade stigar. Bilderna är tilltalande på ett sätt, men de ger mig inte så många intryck. Däremot är bilderna många och det ser jag som positivt.
Klicka för större bild
Jag trodde att Igor och jag skulle passa bättre för min äldsta son eftersom Vera är sex år upp ser världen med den ålderns ögon. Men när jag väl läste boken var det snarare min fyråring som satt mest klistrad. Ibland är inte alltid barnets åldermässiga erfarenheter i en bok det viktigaste. När det handlar om böcker där inre tankar och socialt samspel står i fokus blir den personlighet och de tankar som författaren väljer till karaktären mer betydelsefullt. Igor och jag är en bok där läsare och bokkaraktär får möjlighet att finna varandra.
Samtidigt som hon saknar sin bästis och grÃ¥ter när hon tänker pÃ¥ henne har hon nÃ¥got annat att fundera över, nämligen tävlingen som hon och ponnyn Tintin ska vara med i. Hästar är hennes stora intresse i livet och hon har en chans att vinna klubbmästerskapet i dressyr och tränar hÃ¥rt inför detta. I skolan undviker hon klasskamraterna men rÃ¥kar en dag höra dem prata om nÃ¥got som fÃ¥r henne att bli alldeles stel: ”Har ni hört att Mias pappa blev tagen av polisen igÃ¥r? […] Tänk att ha en pappa som är knarkare.” Det Janni hör gör henne bÃ¥de arg och förtvivlad, och hon bestämmer sig för att inte lyssna pÃ¥ deras snack utan själv ta reda pÃ¥ vad som har hänt. Och Janni är inte dum; genom att titta pÃ¥ poststämpeln pÃ¥ brevet frÃ¥n Mia ser hon att det är skickat frÃ¥n Lund. Det dröjer inte länge innan hon bestämt sig för att ta pengar av sin mamma och köpa en tÃ¥gbiljett till Lund för att leta efter Mia. Hon har hört nÃ¥gon säga att det inte är en särskilt stor stad sÃ¥ hur svÃ¥rt kan det vara att hitta henne? Till saken hör att Janni ju inte är särskilt gammal, exakt Ã¥lder vet man inte men 10-11 Ã¥r skulle jag gissa pÃ¥ dÃ¥ hon egentligen är för ung för att Ã¥ka tÃ¥g ensam.
Som tur är upptäcks rymningen under tiden Janni sitter pÃ¥ tÃ¥get, och framme i Lund tas hon om hand av personal pÃ¥ stationen tills Joel, en vän till familjen som bor i Lund, kommer och hämtar henne. Det visar sig att han vet var Mia har flyttat, och varför hon har flyttat. Han har ringt stället där Mia finns och det är ok att Janni fÃ¥r hälsa pÃ¥ henne en timme. Mia verkar bo pÃ¥ skyddad adress och när Janni kommer dit blir det en lycklig Ã¥terförening – de är sÃ¥klart fortfarande bästa vänner trots allt som hänt. Det visar sig att Mias pappa är narkotikamissbrukare och har slagit bÃ¥de Mia och hennes mamma, och därför har de flyttat ifrÃ¥n honom.
De båda flickorna kommer överens om att de ska fortsätta ha kontakt, men i början tycker Janni att det är svårt att veta vad hon ska skriva i sina brev till Mia. Vad skriver man till någon som varit med om så otäcka saker? Kan man berätta om hur bra man själv har det eller blir det fel då? Till slut blir det så att Janni skriver om sin vardag, precis som det är och det är nog så det ska vara. Livet går ju vidare både för henne och Mia även om jobbiga saker händer.
Det finns många bra diskussionsämnen i boken tycker jag; t.ex. det här med att prata om svåra saker med barn. Ska man berätta? Hur mycket ska man berätta? Är det ibland bättre att inte berätta? Janni borde ha fått veta från början att Mia skulle flytta tycker jag, kanske inte hela orsaken till varför just då, men åtminstone så de fick säga hejdå till varandra. Som sagt, många tänkvärda och bra ämnen att prata om, men för att gilla den här boken måste man nog vara lite smått hästtokig då mycket kring resten av storyn kretsar runt ridning och hästar.
Mia saknad (bok +cd-skiva)
Författare: Malin Eriksson
Illustratör: Åsa Carlsson
Förlag: Hegas
Antal sidor: 130
ISBN: 9789185877935
Köp: jämför priser
Lygia Bojunga fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2004. Tidigare har hon även fått H.C. Andersen-medaljen och det är inte svårt att förstå varför de världar som den brasilianska författaren bygger upp blivit prisade. De är märkliga, hennes världar, med ett väldigt speciellt förhållande mellan människor, men också mellan djur och mellan människor och djur. Dessutom finns kritiken kring hur vi lever i samhället idag med som en extra dimension.De två böcker, som jag ska berätta om nu, skrevs på 1980-talet.
Kompisarna handlar om kaninen Alvar, björnen Sprödröste och hunden Blom-Sofi, som rÃ¥kat stöta pÃ¥ varandra och blivit vänner. Alvar är ständigt rädd för att bli övergiven efter att hans släktingar ”rÃ¥kat” tappa bort honom. Blom-Sofi har rymt frÃ¥n sin matte efter att enbart blivit behandlad som en vacker accessoar. Den lojala och stora björnen med en röst skör som porslin har ocksÃ¥ rymt, men frÃ¥n ett zoo. De slÃ¥r sig ner tillsammans i ett skjul vid stranden i Rio de Janeiro och upplever svÃ¥righeter och glädje tillsammans i takt med att deras vänskap växer. Men Blom-Sofi och Sprödröste vet att det finns människor som letar efter dem och hur ska Alvar vÃ¥ga lita pÃ¥ att vännerna inte försvinner?
Bild ur kompisarna
Den blommiga soffan verkar först vara en berättelse om kärlek. Och det är det också till viss del, men desto mer om längtan och förhoppningar och om att välja väg i livet. Bältan Viktor tycker om att leva sitt liv lite i bakgrunden. I socialt utsatta situationer drabbas han av en fruktansvärd hosta. Men han har ett knep att bli av med pressen: att gräva ner sig i jorden. Där nere stöter han en gång på en trappa upp till en övergiven stad som han både längtar till och fruktar. Viktors hjälte är hans farmor, men plötsligt en dag dör hon då hon försvarar livet i regnskogen. Och så är Viktor kär i den underbart vackra katten Dalva, som i sin tur bara har ögon för sin TV.
I de två böckerna är det karaktärerna, snarare än händelserna, som står i fokus. Den nervösa och tillbakadragna bältan Viktor och den frånvarande katten Dalva bygger upp en spänning enbart genom att samspela. På ett liknande sätt är det i Kompisarna. Det är tre helt olika karaktärer, med helt olika problem, som fastnar för varandra.
En rolig detalj är att björnen Sprödröste finns med på ett litet hörn i Den blommiga soffan också, där han omnämns som en björn med spröd röst som rymt från zoo. Trots att det är helt olika berättelser lever de i samma värld.
Det är, som sagt, en ganska märklig värld som Lygia Bojunga bygger upp. I Kompisarna och Den blommiga soffan lever människor och djur tillsammans och kan prata med varandra. De delar såväl städer och bostäder som tankar och karaktärsdrag. Men det finns ändå en hierarki mellan människorna och djuren. En del djur är husdjur, som den vackra katten Dalva och andra djur är till och med inlåsta på zoo. Det byggs upp en säregen relation mellan människor och djur, men som samtidigt inte är alltför svår att känna igen från vår egen verklighet med djurförtryck, men också med en påtaglig hierarki mellan människor. Det är även värt att nämna att både Kompisarna och Den blommiga soffan skrevs under militärdiktaturen i Brasilien.
Lygia Bojunga
Kompisarna
Författare: Lygia Bojunga
Illustratör: Sabine Barth
Svensk text: Bo Ivander
Förlag: Opal
Antal sidor: 74
ISBN: 9789172704459
Köp: jämför priser
Den blommiga soffan
Författare: Lygia Bojunga
Illustratör: Sabine Barth
Svensk text: Maj Herranz
Förlag: Opal
Antal sidor: 126
ISBN:9789172705456
Köp: jämför priser