Etikett: rädsla

Här är en bok med de kvaliteter som jag efterfrÃ¥gar, där text och bild samverkar sÃ¥ som jag uppskattar. Eva Eriksson är alltid bra och ingen som hon är sÃ¥ fenomenal pÃ¥ att i bild fÃ¥nga känslor och ansiktsuttryck i ett tidlöst universum. Ulf Nilsson är författaren och de har samarbetat lyckosamt förr och hans texter har en sÃ¥dan mjuk och ibland lite sorgsen ton och inte sällan märker jag en vardaglig varm humor. I Ensam mullvad pÃ¥ en scen fÃ¥r vi läsa en jagberättelse i en okänd dÃ¥tid och där möta en pojke som är sex Ã¥r och som plötsligt fÃ¥r ett för honom mycket stort dilemma: han ska tillsammans med sin klass medverka i en liten uppvisning. Hela hans väsen motsäger sig detta, han vill helt enkelt inte. Allt annat förlorar sin glädje och han gÃ¥r in i känslan av att vara utsatt för nÃ¥got gruvligt obehagligt. Pojken har en mycket fin relation med sin lillebror som älskar när han sjunger för honom, speciellt en liten sÃ¥ng som pojken själv kommit pÃ¥. Sjunga och spexa för lillebror är roligt, men inte inför mÃ¥nga tysta i en stor mörk sal. Lillebror kommer förresten att spela en stor roll mot slutet av boken och jag finner det intressant när barn gör saker som vuxna inte märker, men som kan förändra allting – till det bättre.

Jag har läst boken både tyst och högt, men även fått den uppläst för mig och när min bror läste den för mina förväntansfulla barn så fick jag en ny upplevelse av boken. Jag uppfattade ännu tydligare det känsliga och tänkande barnets utsatthet och orimliga funderingar om vad som skulle kunna hända i tänkta situationer.

Fröken framställs på ett sympatiskt sätt, en omtänksam person som märker pojkens oro och ger honom en mindre men viktig uppgift i spelet, att iklädd mullvadsdräkt avsluta föreställningen med orden:

Det var den lilla sången,
men nu så är det slut.

Denna uppgift är ändå för stor och otäck och kontrasten blir så tydlig mot de andra barnen, som verkligen ser fram emot att få uppträda. De vågar sjunga och skoja på scen:

Nu började de sjunga. Och de var så duktiga. De sjöng högt och fint. De stampade med fötterna när de skulle och de viftade med armarna och log. Jag var bara en blyg gammal mullvad i sin jordiga hög. Jag kunde bara mumla tyst. Vad var det jag skulle säga? Något om en sång och ett slut?

Pojken lider verkligen, han har värsta scenskräcken, men som just all annan skräck kan den vara övergående. Den känslan när det fungerar, när livsflödet och tryggheten i att finnas i ett sammanhang tar över, den känslan är så väl skildrad i boken. Från rädsla till eufori!