rabén & sjögren – Sida 66

Min kanin Sockan

Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?

Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat på. Så hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. Så skönt det ska bli att slippa Sockan! Så roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det så lätt som det först verkade? Såklart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gå därifrån. Men på väg hem ångrar hen sig. Tänk om det händer Sockan något i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…

Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.

Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.

Min kanin Sockan — Kanske har hon kommit till skogen för att lämna sin hund här. Inte vet jag, men jag undrar om alla djur i skogen har blivit lämnade av barn. Det måste jag kolla upp.

Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!

Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!

Läs gärna vad Emelie på Bokunge tycker också.

* I boken framgår inte om barnet är en flicka eller pojke, så jag tycker det är väldigt synd att det står ”Pojken” på baksidan. Låt läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar någon roll!

Min kanin Sockan
Författare & illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129677904
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Nu är det fåglarnas, svamparnas och bärens tur

Nu har det kommit två nya böcker i Björn Bergenholtz fina bokserie Känn igen 25 x och den här gången är det fåglarnas, svamparnas och bärens tur (de två sistnämnda delar bok). Förra gången, när det handlade om blommor och fiskar hakade jag upp mig väldigt på att det var ett sådant tjat om att äta fiskarna, men eftersom jag älskar svampar och fåglar såg jag ändå fram emot dessa böcker. Kanske gillar jag dem tillräckligt mycket för att ha överseende med att knölsvanen kallas för ”mycket mat!”… Jag gillar i alla fall väldigt mycket att skator beskrivs kärleksfullt:

Skator är snygga. Det är lätt att glömma bort, eftersom dom är så vanliga. Många utländska besökare blir ofta avundsjuka på oss, för dom där tjusigt svartvita fåglarna som finns runt omkring oss. Och kolla själv, helst en solig dag, då är dom supersnygga. Då skimrar dom långa stjärtarna i både grönt och lila! Dessutom är skatorna händiga. Redan runt jul börjar dom samla pinnar till sina bobyggen. Till slut kan skatbona se ut som stora, spretiga rishögar högt uppe i träden.

Jag håller verkligen med! Efter vår bröllopsresa till Tobago, där vi tittade väldigt mycket på vackra fåglar, har jag tittat på fåglar på hemmaplan också. Skator är väldigt tacksamma att titta på, de är faktiskt fina och dessutom har de en himla massa roliga ljud för sig.

Visste du att kråkor inte äter kråkbär, att blåbär kan förväxlas med odon och att Karl XIV Johan älskade svampstuvning på stensopp, som även kallas Karljohansvamp? Detta och mer kan du lära dig av boken om svampar och bär. Den ger en bra genomgång av sådant som är gott att äta, sådant som inte är något att ha och sådant som man absolut ska undvika för att det är giftigt.

När jag läser dessa böcker känner jag att jag nog var lite väl hård mot de första två, för att jag blev irriterad av tjatet om att plåga och äta fiskarna. Nu tycker jag faktiskt att dessa böcker är riktigt mysiga. Det märks att de är skrivna av någon som älskar naturen och att se alla dess fascinerande detaljer, och som dessutom kan återge dem både i rena, naturtrogna bilder och i text.

Känn igen 25 fåglar
Författare & illustratör: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129676105
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Känn igen 25 svampar och bär
Författare & illustratör: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129679014
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Vägen till den första cross-tävlingen

Till crosskörning hör motorljud, grussprut och gärna lervälling, helst ska man ju ha en egen motorcykel och någonstans att köra också! Men det är fler saker som behövs: skyddsutrustning, utbildning och gärna intresserade föräldrar, och helst en egen mekaniker. Till all lycka har Vilmer det som behövs när han får en inbjudan till Knatte-cupen…

Vilmer är en kille på sju år som är bra på många saker, tillexempel fotboll, hundar, problemlösning och att prata med folk. Han är ganska bra på teckning också – även om mamma tror att teckningen på fröken föreställer en rymdgubbe. Men bäst är han nog på att köra cross.

Mycket hinner hända innan han kommer så långt som till sin första tävling. Byxorna är för stora, han har bara slalomglasögon och brorsans gamla stövlar, och den begagnade motorcykeln är inte precis i toppskick. Som tur är finns intresse, kunskaper och erfarenheter i familjen: storebror Walter kan både mecka och köra, pappa har kört cross som ung men blivit tvungen att sluta på grund av skador. Mamma uppmuntrar och berättar om sina intressen och segrar i andra sporter. Vilmer har nyss avlutat sin guldhjälmsutbildning och fått den licens som man måste ha för att få tävla. Det är klart att han önskar sig nya fina grejer som konkurrenten Philip, men Vilmers föräldrar har ont om pengar.

Tillsammans med kompisen Saga, som också ska köra tävlingen, går han ut för att jaga sponsorer; men vem vill sponsra någon som aldrig har tävlat och knappt ens har tränat på banan…

Egentligen blir nog inget som han har förväntat sig. Det första träningspasset blir dramatiskt innan Vilmer ens kommit ut på banan. En döende hund och en arg tant spelar viktiga roller, förändrar och håller på att sätta stopp för karriären innan den ens har startat.

Vilmers positiva attityd och en tredjeplats räddar hans ära och väcker sponsorernas sympati, säkert kommer han att fortsätta att utvecklas till en god tävlingsåkare i seriens kommande delar.

Berättelsens karaktärer är bekantskaper ur ’det verkliga livet’ – även om vi helst skulle vilja slippa en del av dem. Vilmers möten med människor i olika ställningar och åldrar är något jag uppskattar, även om vissa överdrifter är lite störande. Cross kan väl knappast räknas som lagsport; eget ansvar, säkerhetstänkande och skicklighet är avgörande, inte att ha det senaste – vilket väl framgår. Boken kräver att läsaren är lite insatt i ämnet motorcyklar/motorsport/crossåkning men god hjälp ges i faktadelen längst bak.

Johan Unenge är bra på att illustrera motorcyklar och körsituationer, de övriga illustrationerna är mer intetsägande eller kanske snarare lite anonyma. Ett plus ger jag för väl anpassat språk, lagom långa meningar för målgruppen 6-9år, och för textstorleken modell ’något större’.

Glädjande att häst-, fotbolls- och ishockeyböcker har kompletterats med en serie om motorsport som många unga, särskilt på landsbygden, gillar att hålla på med.

Titel: Vilmers första tävling
Text: Susanne Bengtsson
Illustrationer: Johan Unenge
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 93
ISBN: 9789129677645
Jämför priser:

Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris

Jag saknar dig! – filmen

Efter en lång tids frånvaro här på Barnboksprat, bortsett från några illustrationer här och där, tänkte jag nu skriva ett litet inlägg om filmen Jag saknar dig, vilken jag såg igår kväll på förhandsvisning ordnad av Rabén & Sjögren samt Barnens Bokklubb.

Eftersom jag läste boken för inte så länge sedan, satt historien färskt kvar i minnet. En historia om ett tvillingpar, Cilla och Tina, som bor med sin mamma och lite frånvarande pappa i ett stort fint hus. Rosengården. De två flickorna är varandras motsatser men samtidigt varandras allt. En dag sker det som inte får ske…Cilla omkommer i en olycka, hon blir påkörd av en bil. Bilen körs av deras vän Martin, som blir totalt förstörd av det han ofrivilligt gjort. Varit med om.
Tina säger ”Cilla blev påkörd, inte överkörd, hon kommer bli bra.” Till slut förstår hon att Cilla inte kommer tillbaka.
Nu börjar kampen för att försöka leva utan Cilla, att försöka komma på vem hon själv är utan henne vid sin sida.

En underbart sorglig film, om hopp och kärlek, känslor och ilska. Inte ett öga var torrt i biosalongen igår, en sensommarkväll i Stockholm.
Trots det mörka temat och alla tårar är det ändå en fin film om att komma på vem man är, att man kanske inte är den man först trodde. Att våga förändras och att våga skratta!

Filmen har premiär den 19 augusti 2011!

Läs gärna recensionen av boken här!

Lill-Zlatan och morbror raring

Ella har flera stycken morbröder och alla ser likadana ut och är lika tråkiga, alla utom Tommy. Åh, vad hon gillar Tommy! Hon får presenter av honom, de hittar på en massa roliga saker tillsammans och han kallar henne Lill-Zlatan, fast han är inget vidare på fotboll. Men en dag är det nån som heter Steve hemma hos Tommy. Vilken tråkig typ! Och han går aldrig hem! Ella gör sitt bästa för att göra livet surt för Steve så att hon ska få ha Tommy ifred.

Inte någonstans i boken nämns det att ämnet är homosexualitet eller ens att Steve är Tommys pojkvän. Men det är förstås så det är, även om man också kan läsa boken som en ren svartsjukehistoria. Och den är bra hur man än ser den eller förstår den. Pija Lindenbaum gör en viktig insats när hon visar upp ett homosexuellt par som den helt naturliga sak det är.

Man kan möjligtvis anmärka på att Pija Lindenbaums karaktärer fångar upp många stereotyper. Tommy friserar folk, är dålig på fotboll, säger ”raring” och är mycket mer färgglad än de andra morbröderna. Steve framstår som ”mannen i förhållandet”, medan Tommy är den där lite feminina och roliga gaykompisen som blivit en stereotyp roll för homosexuella i moderna berättelser för vuxna. I barnberättelser är homosexuella ännu så ovanliga att jag inte tycker att det framstår som något större problem. Bättre en något stereotyp framställning än ingen alls, kanske?

Lill-Zlatan och morbror raring
Författare & illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129664850 alt. Klumpe Dumpe-utgåvan 9789129669299
Köp: t.ex. på Adlibris (1 | 2) eller Bokus (1 | 2)