Gissa om jag blev glad när jag hörde att boken kommit ut igen? En favoritbok från när man själv va liten, visst är det något speciellt med dem? Boken handlar kort och gott om Oskar. Han gillar inte glass eller köttbullar man av en slump upptäcker Mamma att han äter hus. Ni vet, tegelstenar, spik och skruvar, brädor och så vidare. Som tur är får han inte ont i magen av denna speciella kost så han får mumsa vidare.
Min son på 2,5 år älskar boken. Han sitter och låtsasäter allt det Oskar ratar och ojar sig när Oskar är hos doktorn. Själv sitter jag och småfnissar åt det faktum att boken är från 70talet och det har hänt en del med barnböcker och barnuppfostran sen dess. Oskars mamma lämnar tex Oskar i barnvagnen utanför affären när hon handlar. När de är på kalas glömmer de av Oskar som sitter i vardagsrummet och blir så hungrig att han börjar äta på golvet.
Jag tycker fortfarande att boken är en guldklimp. Enkel att läsa, roliga bilder och en historia som är speciell på ett vardagligt sätt.
De busiga lammen Blossom och Rocky nöjer sig inte med att beta pÃ¥ ängen. De vill upp till ängen pÃ¥ berget, där gräset ser grönare ut. FÃ¥rhunden Murphy känner väl till Blossom och Rockys djärva och vÃ¥rdslösa bakgrund. Han vet vilka faror som kan drabba lammen om de beger sig iväg, t ex fallande stenar, vattenfall, syjuntor som vill ha ull (!), turister och vargar. Därför stoppar Murphy lammens rymningsförsök gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Men skam den som ger sig…
Lamm pÃ¥ rymmen är en gullig, rolig och lite smÃ¥knäpp bok. Lammen är fantastiskt söta och uttrycksfulla och akvarellbakgrunderna är härliga. Texten är nästan lite sketchartat skriven och den är riktigt rolig, särskilt för oss vuxna. Historien och illustrationerna är lite ”out of the box” vilket gör boken  extra underhÃ¥llande och intressant. Den kommer hÃ¥lla för mÃ¥nga sagostunder framöver.
Murphy kände till ett och annat om lammenLammen träffar på vargen
Att ha en förebild och ett behov av att identifiera sig med någon är inte riktigt samma sak. Det bästa är förmodligen att hitta sin egen identitet innan man skaffar sig en förebild. Mickan i Jag är jag är en av klassens elever och en av familjens medlemmar, hon balanserar mellan att anpassa sig och att vara sig själv.
Mickan är inte intresserad av uppmärksamhet, hon vill bara vara; lättast går det hemma och med bästisen. När det är dags för skolpjäs blir Mickan Blyger, fröken tycker att det passar henne men Mickan protesterar inom sig – hon är inte blyg. Att vara nöjd med den man är och att acceptera auktoritet och faktum betyder inte alltid tyst negativ anpassning. Mickan är trygg i sig själv, söker och hittar strategier eller samförstånd med bästisen för att hantera det hon inte trivs med, hon växer utan att göra något väsen av sig – som vissa andra i klassen gör.
De försiktiga barnen blir, liksom de utåtagerande, ofta missförstådda; tysta barn frågar sällan, de accepterar, samlar erfarenheter och väntar på att helheten ska uppenbara sig.
Emma AdBåge står för text och illustrationer i god harmoni. Säkerligen känner många igen sig i Mickan, i hennes tystnad, räddhågsenhet, reflektioner, relationer och upplevelser under de första skolåren. Mickans berättelse är enkel och alldaglig med några nära äventyr. Om man är en liten Micka på väg att växa in i en större värld är det fint att få dela hennes erfarenheter.
9-åringen Linn i I love you Viktoria Andersson är inte ’som alla andra’ i sin ålder. Mamman stänger öronen för dotterns vilja att gå egna vägar och försöker istället hjälpa henne till anpassning – och vill naturligtvis väl. Flickor i Linns ålder ska vilja ha många tjejkompisar, tjejfester och mobiltelefon! Linn revolterar.
Som tur är finns det människor som inte är lika fokuserade på att hjälpa andra ’tillrätta’, sådana som är lika egna och självständiga som Linn. Och kanske är de ’egensinniga’ egentligen fler än de ’normala’; bokbussbibliotekarien Viktoria Andersson, Simon som älskar flygplan och den arga pensionären Runa är sådana personer.
Mötet med Viktoria, som trotsar regler och normer, förändrar Linns liv på många sätt: man får säga ifrån, man får agera självständigt och man får välja sina vänner. Att mamman är skeptisk till dotterns nya vän lyser igenom, Linn ljuger å andra sidan ofta om vem hon träffar – för moderns skull. När barnen inte tar emot den vuxnes välvilja är det inte heller lätt att vara mamma, och att dessutom få konkurrens. Viktoria räddar mor och dotter från en brand och hittar Linns bortsprungna katt, hon blir en förebild och får hjältestatus i fleras ögon – även om Linn inte behöver henne lika mycket nu som ibörjan.
Anna Nilsson har utfört teckningar, siluetter och vinjetter som säkert tilltalar målgruppen men inte tillför handlingen något extra. Berättelsen innehåller många diskussionsämnen för 9-12-åringar – läs den i klassen eller smågrupper, för hemmabruk bör föräldrar ta sig tid att läsa före eller parallellt med sina barn.
Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?
Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat pÃ¥. SÃ¥ hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. SÃ¥ skönt det ska bli att slippa Sockan! SÃ¥ roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det sÃ¥ lätt som det först verkade? SÃ¥klart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gÃ¥ därifrÃ¥n. Men pÃ¥ väg hem Ã¥ngrar hen sig. Tänk om det händer Sockan nÃ¥got i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…
Jag tror aldrig att jag gått så långt in i skogen, och jag börjar bli rädd.
Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.
Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.
Kanske har hon kommit till skogen för att lämna sin hund här. Inte vet jag, men jag undrar om alla djur i skogen har blivit lämnade av barn. Det måste jag kolla upp.
Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!
Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!
* I boken framgÃ¥r inte om barnet är en flicka eller pojke, sÃ¥ jag tycker det är väldigt synd att det stÃ¥r ”Pojken” pÃ¥ baksidan. LÃ¥t läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar nÃ¥gon roll!