Pomelo och motsatsorden

Jag har alltid varit svag för den knasiga minielefanten Pomelo; jag har tidigare skrivit om Pomelo den lilla elefanten och Pomelo blir stor, den senare är även recenserad av Marit Jonsson. Jag har dessutom läst men inte skrivit om Pomelo är kär. Det är ovanliga böcker med en säregen charm och humor, som gör mig tveksam till vilken målgrupp böckerna riktar sig mot. Är de barnböcker eller böcker för vuxna med barnasinnet kvar och förkärlek för knascharmig humor? Eller är det kanske helt enkelt allåldersböcker? Det har alltid känts som att jag uppskattar böckerna mer än mitt barn och när jag föreställer mig någon att ge dem i present tänker jag på min vuxna kompis Maria. Jag har inte sett det som något problem, det är väl inte så konstigt om vuxna kan uppskatta barnböcker på ett annat sätt eller rentav mer än barn gör.

Men alltså… Pomelo och motsatsorden är en pekbok med inte mindre än 116 olika ord och uttryck som ställs upp i motsatsförhållanden till varandra. Och nu börjar det kännas knepigt på riktigt. Vem är det gjort för? En del av motsatsparen är pedagogiska och tydliga, andra är mest skämtsamma på ett sätt som känns riktat till vuxna och ytterligare andra är inte ens motsatser utan försöker vara fyndiga på något vis, inte heller det känns riktat till barn. Men visst, det finns blinkningar till humor av det barnsligare slaget också, som framtill – baktill där mat kommer in i ena änden och bajs ut ur den andra. Men boken är så himla lång att jag har svårt att tro att någon tycker det är roligt i längden…

Jag är kluven. Det här är definitivt inte en pekbok som alla andra, den bryr sig liksom övriga Pomelo-böcker inte ett skvatt om att följa konventionerna. På ett sätt är det ju rätt kul. Men samtidigt… nej, pekbok med Pomelo känns inte helt rätt.

Precis som Bokunges Johanna Löjdström tycker jag: översätt någon av de andra riktiga Pomelo-böckerna i stället. Nästa Pomelo-bok på tur heter Pomelo och färgerna och för första gången känner jag mig inte säker på att jag kommer att vilja kasta mig över en ny Pomelo-bok. Synd. Men om inte annat ska jag med spänning följa vad andra skriver om den. Pomelo har trots allt en särskild plats i mitt hjärta.


Pomelo och motsatsorden
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (mars 2012)
ISBN: 978-91-29-68067-6
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Eld

Nu är den här, den efterlängtade uppföljaren till Cirkeln. De Utvalda tonårsflickorna i Engelsfors ställs inför nya faror i sin kamp att rädda världen från demonernas övertagande och alltsammans bildar en riktigt bra berättelse. Visst hyllade jag Cirkeln, men det var ändå med vissa reservationer. Jag saknade förklaringar och jag unnade inte boken etiketten favoriter. Men Eld får den etiketten av mig. Nu är jag helt och fullt såld på Engelsfors-trilogin!

Förvirringen är stor bland de utvalda. Vad ska ske, vad tänker demonerna göra härnäst, vem kan man lita på? Samtidigt sprider sig en helt ny stämning i Engelsfors. Organisationen Positiva Engelsfors lär ut att positivt tänkande är nyckeln till allt och nyblivna lyckliga människor flockas kring ledarna som flugor. Någonting är skumt med rörelsens och dess explosionsartade frammarsch.

Dessutom har De Utvalda fått problem med Rådet, i och med Anna-Karins olovliga nyttjande av magi. Två representanter för Rådet kommer till Engelsfors för att hålla förhör med tjejerna inför den stundande rättegången hänger över dem som ett odefinierat hot. Rådet är inte precis kända för att vara barmhärtiga och de tycks fästa oroväckande liten vikt vid att det faktiskt handlar om De Utvalda.

Liksom i Cirkeln är historien om demonerna vs. De Utvalda bara en del av historien. Lika viktigt är tjejernas personliga berättelser.

Minoo tampas med kyliga hemförhållanden, sedan hennes föräldrar börjat bråka allt oftare. Hon har börjat umgås mycket med Gustav, han som var pojkvän till Rebecka (en av De Utvalda, som dog i första boken), men allt hon inte kan berätta ligger som en skugga mellan dem.

Vanessa drabbas av kärleksbekymmer, både sina egna och sin mammas. Hon upptäcker att Nicke är otrogen mot hennes mamma och när hon berättar det för sin pojkvän Wille kommer det fram att han också varit otrogen. Under en längre tid.

Linnéa har också kärleksbekymmer, men försöker att slå dem ur hågen. Det är för omöjligt… Och hon har dessutom annat att tänka på. Någon lyckas sabotera hennes relation med socialtanten och hon riskerar att förlora sin lägenhet och hamna på något hem. Hon träffar också sin pappa, som ännu en gång påstår att han blivit nykter. Han är med i Positiva Engelsfors och ser onekligen ut att må bra, men Linnéa har ju gått på det där så många gånger förr…

Anna-Karin bor numera i en lägenhet tillsammans med sin deprimerade och passiva mamma. Morfar finns på ett hem och kanske inte lever länge till, han som är hennes fasta punkt i tillvaron. Dessutom är det såklart hon som plågas värst av förhören och den stundande rättegången, eftersom det är hon som står anklagad.

Ida växer i den här berättelsen, hon som i förra boken förblev en ganska anonym och kylig mobbare. Hon är fortfarande den mest motvilliga av De Utvalda, men hon börjar förändras. Hon är tillsammans med Erik, en av de populära killarna som även blir populär inom Positiva Engelsfors, men egentligen är hon förälskad i Gustav. Det har hon varit så länge hon kan minnas, men han verkar inte ha mycket till övers för henne. Ida hamnar i en besvärlig sits. Att gå med i Positiva Engelsfors är uteslutet för De Utvalda, men snart har hela Idas familj och alla hennes vänner slukats av rörelsen. Hon blir utfryst för att hon står utanför och för första gången får hon smaka på sin egen medicin, den som hon utsatt så många för genom åren för att själv hålla huvudet över vattenytan.

För att lyckas i kampen måste tjejerna lära sig att lita på varandra och lära känna varandra bättre. De måste komma över hindren som finns mellan dem och bortse från sina olikheter och tidigare konflikter. Ett speciellt inslag är när tjejerna genom en magisk ritual faktiskt byter kroppar med varandra, som ett sätt att bättre lyckas dölja sina hemligheter inför Rådet. Det innebär att de måste leva varandras liv i ett par dagar. Alla måste alltså lära sig allt om en av de andra, och lära en annan allt om sig själv. Jag har svårt att föreställa mig många andra böcker som detta tilltag skulle funka i, men i Eld blir det bra och effektfullt.

Engelsfors-trilogin är en grym saga och författarna drar sig inte för att placera sina karaktärer i klistret. Två av De Utvalda, Elias och Rebecka, dog ju i den första delen och för att inte avslöja för mycket nöjer jag mig med att säga att alla inte överlever Eld. Jag slukade den här boken och den här gången kände jag mig nöjd med förklaringarna. Vi får veta vad demonerna vill och vad de planerar, visserligen bara helt kort, men det räcker. Vi får även värdefull bakgrundshistoria om de händelser som antyddes i första boken och det känns inte som att någonting fattas. Nu väntar jag med spänning på den avslutande delen, Nyckeln, som ska komma ut 2013!


Eld
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 468
ISBN: 978-91-29-67780-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Djurens maskerad

Allehanda djur klär ut sig inför en maskerad. Varje ny sida visar ett djur iklätt en kul mundering, som ska påminna mycket eller lite om det djur som de klätt ut sig till och själva det djuret blir på nästa sida till ett annat djur. Ja, Rödluvan är förresten med hon också och blir oväntat till en chokladtårta. Och blommor dyker upp, men de klär aldrig ut sig för de ska bara dofta gott. Fina och roliga bilder helt klart, men… ett minus är när hönan ska klä ut sig och det då låter som följer:

Hönan klär inte ut sig alls! Hon har inte fattat nånting, för hon är lite korkad.

Jag tänker: ”Jaha?” En annan grej: näbbdjuret som också är inbjuden, det djuret behöver inte ens klä ut sig för det ser redan så knasigt ut. Humor förstås, men inte min och då har jag svårt att ta boken helt till mitt hjärta. Trots min otroliga känslighet för ”kränkning av djur”, så är det annars ofta förvånansvärt roligt och barnsligt kul att i bildform se förvandlingen varje gång blad vänds. Barn kan ofta älska sådant, att bli överraskade. Det finns även några gånger en (lite snällare) humoristisk ton i den lilla befintliga texten. Allra bästa minnet är slutsidan där alla utklädda och de där icke utklädda är med – och då kan festen äntligen börja!

 

 

 

 

 

 

 

 


Djurens maskerad
Författare & illustratör: Marianne Dubuc
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129679120
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tre i leken

Lenis dag börjar i glädjens tecken, hon och Olle ska leka, och de ska ha så kul! Men det blir inte som Leni har tänkt sig. Redan i hallen känner hon av hotet mot hennes och Olles lekdag – där står ett par snygga skor med glitter på. Glädjen och leklusten är ett minne blott. Lenis Olle handlar om den klassiska problematiken i att leka tre.

Att ta del av bokens berättelse är som att se en välbekant film, text och bild förmedlar glädje, besvikelse, hopp, uppgivenhet, ilska och slutligen det befriande tillståndet list/uppgörelse, och så det gemensamma skrattet. Känslan av film kommer av igenkännande och identifikation med situationerna, upplägget av bildsekvenser och textpartier blandat med helsidesbilder; därtill att minspel och kroppsspråk är levande, växlande och ljuvligt.

Emma AdBåge står för både text och bild – kanske är det därför de blir en hel helhet och samspelar så bra.
Helt oväntat har Olle besök när Leni kommer, det är hon inte beredd på, hennes vision såg annorlunda ut: det skulle bara vara hon och Olle – så självklart! Olle och hans granne Kiran är redan inne i sin lek men välkomnar Leni – det hjälper inte, Leni tar avstånd och kan inte känna sig välkommen, väljer en utanförposition. Lockas att delta – vilket hon gör utan glädje, droppen är när hon förlorar i Fia. Samtidigt ger hon inte upp utan söker, kanske omedvetet, strategier – lite i hämndens tecken; ’det är MIN Olle… så där som det kan bli när man blir riktigt besviken och känner sig sviken.

Karaktären Leni och hennes hem- och närmiljö har många läsare mött i de tidigare Leni-böckerna: den kreativa röran och Lenis växlande humör. Frågan är hur många fler Leni-böcker marknaden gillar – några till kanske!?

 

 

 

Titel: Lenis Olle
Text och bild: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren  (2012)
Antal sidor: 29
ISBN: 9789129680843
Jämför priser:

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Halvan kör buss och sopbil

Sonen har den senaste tiden börjat bli extremt intresserad av bussar och sopbilar så dessa två böcker har ju ett försprång där redan innan vi öppnade dem. De handlar om Halvan, en välkänd figur, och dessa böcker riktar sig till de minsta barnen. Fina kartongböcker med en rolig okomplicerad historia i varje bok.

I Halvan kör sopbil får vi följa Halvan och hans kollega Nallen under ett arbetspass. Vi får se exempel på saker som slängs (bland annat en trasig napp, äggskal, bananskal och det lilla som finns kvar av fisken efter middagen) och hur det går till när soporna hamnar i sopbilen. Nalle är inte så försiktig som han bör vara utan han följer med soporna ner i bilen. Lite panik uppstår när Halvan inte hittar Nalle (här hemma består den paniken av ett hysteriskt fnitter och att sonen ropar ”där! där!”). Men Halvan ordnar allt, som det står i boken, och hittar givetvis Nalle igen.

I Halvan kör buss får vi följa med Halvan när han kör bussen till badhuset. Det är en brokig skara figurer som ska åka buss, bland annat en gubbe, en gumma, en katt, en elefant med glasögon och lämpligt nog även en badanka. Nalle är med i även denna bok, men han är mer ordentlig denna gång. Det är i stället grisen Frans som håller på att missa bussen. Men som sagt, Halvan ordnar allt och ser till att även Frans kommer fram. Att badhuset egentligen är en stor uppblåsbar pool spelar ingen roll.

Jag gillar böckerna. Som vanligt fastnar jag för färgglada böcker med roliga figurer och en historia som är enkel. Igenkänningsfaktorn bidrar till att böckerna blir lästa ofta och jag tycker det är ett bra koncept med en figur som kan följa barnet upp i åldrarna. Om man ska se till den pedagogiska biten så är det en väldigt lagom nivå: sonen vet vad som händer med soporna när sopgubben kommer och han vet att man står i kö för att gå på bussen, sitter fint och plingar när man ska gå av. Jag har dessutom lagt till två ord i boken. När Frans trycker på knappen står det under bilden ”Pling – tryck på knappen”. Här hemma läser vi ”Pling – tryck på knappen en gång”.

Halvan kör buss
Författare: Arne Norlin
Illustratör: Jonas Burman
Förlag: Rabén & Sjögren (2007)
Antal sidor: 16
ISBN: 9789129665826
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Halvan kör sopbil
Författare: Arne Norlin
Illustratör: Jonas Burman
Förlag: Rabén & Sjögren (2007)
Antal sidor: 16
ISBN: 9789129665840
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris