Jag har nyligen läst Åsa Linds klassikerserie om Sandvargen och Zackarina och förstår varför böckerna blivit så populära. Att läsa Åsa Linds böcker om Sandvargen är som att sjunga en sång. Det är poetiskt, filosofiskt och språket är så vackert och flyter fram ur munnen.
Handlingen är inte så märkvärdig. Böckerna handlar om barnet Zackarina, som alltid leker ensam. Ända tills den dag då hon möter Sandvargen nere på stranden vid huset som hon bor i. Sandvargen är gnistrande glittranade och gjord av sand. Han vet allt om världen, har varit överallt, till och med ute i rymden, och har funnits i urminnes tider, i alla fall i en eller annan form. Tillsammans med Sandvargen filosoferar Zackarina kring livet i stort och om små händelser i vardagen. Allt från döden till vuxnas användande av ordet snart tas upp.
Men även om Sandvargens resor runt i Universum beskrivs stannar vi hela tiden på jorden. Faktum är att vi inte kommer längre än stranden nedanför Zackarinas hus. Alla resor sker i tanken och det här är inte böcker som man läser för äventyrets skull. Däremot ger de en utmanande resa för fantasin, en resa som sätter barnets perspektiv i fokus. Och allt förs alltså fram av ett underbart textspråk.
Jag har läst de två första böckerna om Sandvargen och Zackarina för mina barn som är 5 och 7 år. Mitt äldsta barn knorrade lite när vi lånade böckerna. De är inte så äventyrsfyllda, menade han. Men när vi väl läste dem var han lika fast som sin lillebror och mamma.
På Rabén & Sjögrens sida skriver Åsa Lind om skriftligt experimenterande:
Att skriva är det svåraste och det härligaste jag vet. Det är mitt sätt att undersöka verkligheten, och försöka förstå en del av den. Men att skriva är också att undersöka själva språket. Vad är möjligt att säga med ord? Hur skriver man en färg? Hur berättar man en doft? Kan rymden rymmas i en bok? Oavsett vad jag skriver handlar det om att försöka hitta de rätta orden för just det sammanhanget.
Att inte skriva något om Kristina Digmans charmiga bilder vore orättvist. Men jag måste vara ärlig och berätta att jag läste böckerna utan att visa bilderna för mina barn. Att visa bilderna för mina barn, som sover i loftsängar skulle ha avbrutit textflödet för mycket då jag inte riktigt tycker att bilderna och texten flyter ihop på ett bra sätt. Men bilderna kan säkert vara till nytta om man läser för lite yngre barn, eller barn som vill ha bilder för att bygga upp bilder inne i huvudet.
Åsa Lind har vunnit Nils Holgersson-plaketten med Sandvargen. Sandvargen har kunnat höras via Utbildningsradion samt satts upp som teater runt om landet.
Böcker om Sandvargen:
Sandvargen
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2002)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129654134
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Mera Sandvargen
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2003)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129658484
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Sandvargen och hela härligheten
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2004)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129658484
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Stora boken om Sandvargen
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2006)
Antal sidor: 374
ISBN: 9789129665208
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
En icke oansenlig mängd fotografier på både vuxna djur och djurungar kan göra denna bok till en stund av förströelse för det lilla barnet, eller vem som helst oavsett ålder med ett stort djurintresse. Texten består mest av djurets benämning, men kan också låta: ”keliga murmeldjur”. Vilda djur och tama djur, små djur och stora djur, ensamma djur och djur tillsammans, det är ett varierande utbud och ingen logik i var på jorden djuren finns när det gäller den ordning de kommer i. Några djurarter återkommer senare igen i boken, fast då med en ny bild förstås. Andhane och andhona finns med och jag tror det är första gången i en barnbok, som jag någonsin ögnat i, som dessa fåglar får sin rätta benämning och inte bara kallas för ”anka”. Fotografierna överraskar stundtals i sin naturlighet, men det är klart att några har fått extra mycket hjälp av datorn och det är inget jag hade krävt eller önskat. Naturliga scener kommer bättre till sin rätt rent visuellt, så det är de fotografierna där djuren är i sin natur som ger mig finast känsla.


Jag har läst Söta pojkar är bara på låtsas under helgen och mja…jag vet inte om det är för att jag är trött på att läsa om tonårstjejer och deras kärleksbekymmer eller om det är något annat…Det är här Moa Eriksson Sandbergs debutbok och bygger på hennes dagboksanteckningar från slutet av nittiotalet. Så visst, man känner igen sig i mycket, det gör man absolut. I ett litet förord av författaren i boken står det: ”[…] nästan allting har hänt, men kanske inte just såhär”.
Nu är den här, Bilderboksretro 70-tal, den tredje delen i retroserien. Som vanligt bjuds det på en riktigt smaskig bilderbokskaramell. Själv går jag nog allra mest igång på att återse Fyra lejon äter middag, som inte direkt legat längst fram i minnet, men som jag verkligen kommer ihåg från min egen barndom. Andra jag minns bättre, men förstås också är glad att återse är Alfons, Sprätten (han som satt på toaletten, se nedan) och Filip (i sexualupplysningsboken Filip frågar). Det finns också väldigt många fina böcker som jag inte läste i min barndom, men som jag kanske kommer att läsa framöver, för att de är riktiga klassiker som så många älskar. Och såklart många jag känner igen, kanske har läst någon gång, men som inte fastnat lika hårt eftersom jag inte haft dem hemma.
