Den mysknasiga minielefanten Pomelo

Jag ser verkligen fram emot Pomelo blir stor, som kommer nu i mars. Det beror på att jag har läst Pomelo den lilla elefanten från 2003. Åh, den är så mysknasigt charmpackad att jag blir alldeles lycklig! Jag skulle kunna ge den här boken i present till vissa av mina vuxna vänner med rätt sorts humor. Jag tror förstås att barn kan uppskatta den också, men Ava (snart 2½) känns för liten för den.

Och bilderna! Det är Benjamin Chaud som gjort dem och precis som i böckerna om Lalo, Binta och Babo har han gjort ett underbart jobb.

Boken är ganska lång och indelad i tre delar: I Vilken snabel! får vi se alla bekymmer och nöjen som kommer av att Pomelos snabel är så lång. I Pomelo är rädd fruktar Pomelo både det ena och det andra. I Roliga dagar blir det glatt igen och vi får veta mer om vad en pytteliten trädgårdselefant pysslar med om dagarna.

Berättandet följer inte det klassiska bilderboksupplägget. Vi får en rad scener i följd, men de slutar tvärt utan något som helst tillrättaläggande. I Pomelo är rädd är Pomelo rädd, punkt. Vi får inte något tröstande slut om att han trots allt är trygg under sin maskros, eller något sånt. Det känns ovant, men samtidigt befriande. Alla barnboksslut måste väl inte vara så tillrättalagda?

Pomelos långa snabel är till både besvär och glädje.
Ibland blir Pomelo rädd och grubblande. (Men fattas det inte ett ord på det här uppslaget?)
Baksidan

Jag brukar nöja mig med att visa böckers framsidor, men när det gäller denna måste jag visa baksidan också. Jag gillar att den lyckas vara både helt intetsägande och väldigt intresseväckande på ett ovanligt sätt.

Pomelo den lilla elefanten
Författare: Ramona Badescu
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren 2003
Antal sidor: 96
ISBN: 978-91-29-65935-1
Köp: jämför priser

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

9 reaktioner till “Den mysknasiga minielefanten Pomelo”

  1. Men vad kul att det kommer en till! Här har vi läst Pomelo (både den här och ”Pomelo är kär”) från 1 år ungefär och både barn och vuxna har verkligen älskat dem. Trots att mina barn nu är 9 och 5 kommer vi helt klart att köpa ”Pomelo blir stor” också.

  2. Kul med fler Pomelo-fans. :) Jag vet inte varför jag känner att Ava är för liten egentligen… kanske för att jag bara provat läsa den med henne typ en gång och hon inte var särskilt intresserad. Men jag läste den ordagrant då, jag tror nog att hon skulle tycka bättre om den om vi pratade fritt om bilderna i stället.

  3. Tack detsamma! :D Innan har det varit jag och min syster typ.

    Här gjorde vi både ock. :) Barn är ju så olika och Wille (som är äldst) var oerhört bokintresserad väldigt tidigt, när han var 1 kunde jag utan problem läsa Pettson och Findus för honom, när han var 3 läste vi ”Bröderna Lejonhjärta” och ”Mio min Mio”. Han gillade att jag läste den precis som den var. Med lillasyster handlade det ofta om att prata om bilderna istället – och ännu hellre hitta sångteman på varje sida. Lite läs, lite prat och mycket sång.

  4. Ja, tänk så olika det kan vara! Jag läste ganska avancerade böcker för Ava när hon var riktigt liten, för jag tyckte att pekböcker och sånt var så förtvivlat tråkigt… men de blev roligare sen när vi kunde interagera mer och det gäller fortfarande.

    Ava vill ofta att vi ska turas om att läsa, så vi läser mest böcker hon kan i stort sett utantill (som serierna om Vem, Benny och Mjau). Böcker med mer text än så (förutom några enstaka gamla favoriter) funkar bäst att korta ner och prata kring.

    Det är vansinnigt viktigt att HON väljer bok, annars vill hon inte alls. Det har blivit svårare att testa nya böcker på henne, för om hon märker att JAG vill läsa dem är det kört… man får lägga dem där hon ser dem och hoppas. :)

  5. Mina barn (2 och 6) älskar Pomelo sedan vi läste Pomelo och motsatsorden för nästan ett år sedan. (I viss mån kanske det berodde på hur jag läste den och förtydligade motsatserna med ljud och gester.) Även om den innehöll några långsökta* ”motsatser”, så tyckte även jag den var bra överlag.

    Den här boken däremot var säkert bra i original, men har tyvärr förstörts av Barbro Lindgrens undermåliga översättning till svenska. (Det saknade ordet ovan är bara ett exempel.) Var får hon till exempel päronen ifrån? Pomelo står i en skog av purjolökar och är rädd för att päronen skall ramla ned? Obegripligt.

    I det franska originalet kan jag slå vad om att det står ”poireaux”, purjolökar, och inte ”poires”, päron, där. Jag har hittat bilder på orginalets baksida, och dess 122 purjolökar har ju blivit päron, liksom de 83 majrovorna blivit ”sniglar”. (Ska man vara petig förekommer det inte heller några sniglar i illustrationerna, bara snäckor.) Möjligen är det en fransk ordvits, för det finns ju ett päron med i slutet (om inte översättarna lagt till den själva), men det är ändå dåligt hanterat.

    * Det är inte omöjligt att flera av dessa är begripliga på franska, till exempel nästan homonymer. Jag kan inte franska.

  6. Det förklarar en hel del, Markus, intressant påpekande. Vilka pinsamma översättningsmissar! Att jag inte tänkt på det tidigare – jag accepterade kanske lite för mycket knas i denna knascharmiga bok. Jag kan lite franska, men lärde mig ordet för purjolök först nu, annars borde jag ha kommit på det själv, tycker jag… för jag har faktiskt klurat lite på hur de fick ihop de där antalen som står på baksidan…

    Jag var inte så förtjust i Pomelo och motsatsorden, men jag tror definitivt den kan bli häftig med en bra uppläsning så som du beskriver. Jag blev kanske mest besviken för att den inte var som Pomelo-böcker brukar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *