Det här är en sån där bok som man bara inte kan låta bli att bli lite kär i! Den handlar om två små rädda killar; den ena är livrädd för hajar, den andra är rädd för att han har tappat bort sin mamma. Men så träffas de båda, och i slutet av boken är ingen av dem längre rädd.
Vad killarna heter fÃ¥r vi inte veta, de kallas bara pojken och….just det – hajen! En dag när pojken som vanligt sitter i sitt badkar blir han plötsligt stel av skräck, det dyker upp en haj! Men snart märker han att det är en liten haj, en liten ledsen haj som har simmat vilse och tappat bort sin mamma. Pojken bestämmer sig för att hjälpa till sÃ¥ han skriver en lapp till sin egen mamma sÃ¥ att hon ska slippa bli orolig.
Nu börjar färden mot havet och jakten pÃ¥ den lilla hajens mamma. Men hur ska hajen, som simmat genom stadens vattenrör och upp till pojkens badkar, komma till havet utan att torka ut? Lösningen blir pojkens mammas shoppingväska som fylls med vatten. Längs vägen träffar de bÃ¥da pojkarna pÃ¥ flera hjälpsamma människor (som alla frÃ¥gar om de kommit ihÃ¥g att ha salt i vattnet). Eftersom pojken inte har rÃ¥d att Ã¥ka taxi blir det buss…
Man känner igen stilen på Per Gustavssons illustrationer om man har läst hans böcker om prinsar och prinsessor (och även från en av mina favoriter Nils hjälper laget som jag recenserat tidigare). Hans knasmysiga bilder ger stor behållning i läsningen; det är inte bara att en haj dyker upp i ett badkar som är konstigt i den här boken. Textmängden är ganska begränsad (men inte så det blir torftigt); det är illustrationerna som får ta plats. Supercharmig bok som jag högläste senast för en stund sedan med båda barnen, min mamma och hennes man som publik. När jag efter ett par sidor slutade läsa bad min mamma (63 år gammal) att jag skulle läsa vidare så de fick veta hur det går för den lilla hajkillen. Med andra ord är det en berättelse som charmar flera generationer!
Precis som Jesper Tillbergs förra bok De svarta svanarnas natt utspelar sig Stranden där fladdermössen dör på Fårö norr om Gotland. Tonårstjejen Robin blir mer eller mindre tvungen att följa med sin pappa till Gotland under sommaren. Pappan är fladdermusforskare och det finns en oro över fladdermöss som börjat dö under oklara omständigheter. Man är orolig för att de ska bära på en farlig smitta, så han får i uppdrag att försöka ta reda på orsaken.
Robin, som känner sig ganska ensam, stöter pÃ¥ ett gäng ungdomar pÃ¥ stranden och blir lite bekant med nÃ¥gra av dem. Bland annat en av killarna som heter Robin! Det finns dock en tjej i gänget som är allt annat än trevlig mot henne och gör allt för att frysa ut henne och vara elak – hon tycker sig ha ensamrätt pÃ¥ Robin (killen) även om de faktiskt inte är ett par. Robin (tjejen) vill gärna lära sig att surfa, det är just vad ungdomsgänget sysslar med där pÃ¥ stranden. Hon utmanas att vara med i en surftävling av den otrevliga tjejen Sandra, Robin som aldrig har stÃ¥tt pÃ¥ en surfingbräda förut. Däremot är hon ett rätt tuff sporttjej hemma i Uppsala där hon spelar bandy.
En annan person som Robin träffar pÃ¥ är en rätt mystisk man som bor i närheten, Mark som bryter pÃ¥ engelska och visar sig ha förlorat sin fru Ã¥t havet. En mycket ensam man som kommer att hjälpa Robin pÃ¥ flera olika sätt, och hon honom. I en bäck som leder till havet hittar Robin en ring, en ring som visar sig ha tillhört Marks fru Marielle. I ringen finns en text ingraverad, men Mark säger att de aldrig skrev nÃ¥gonting i ringarna…
Den här boken, liksom Tillbergs förra bok, innehÃ¥ller bÃ¥de tonÃ¥rsliv med alla dess svÃ¥righeter, relationer mellan föräldrar och barn skildras och även ett strÃ¥k av övernaturlighet – en mix som tilltalar mig. Klart läsvärd bok!
Här har vi en viktig bok. Berättelsen tar upp det med att människor har olika förutsättningar i livet och lever med olika livsvillkor. Att det kan se helt olika ut hemma hos grannar som bor i samma bostadsområde. Om nu ens alla grannar har ett hem?
Vi får följa Tilly och hennes kompis Tage som filosofierar om de människor Tilly möter.
”De bor i ett hus där de är vana att bo, för de har bott där sedan de föddes. De vet inte exakt hur det är att bo nÃ¥gon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika. Tilly och Tage vet inte exakt hur det skulle vara att vara nÃ¥gon annan. Har man tur, kan man kanske fÃ¥ veta det.”
Hos Tillys kompis Loppan får man vräka ut soffkuddarna ur soffan. Man kan även få maränger trots att det bara är tisdag. För Loppans mamma säger att barn bara är barn. Hos Tage däremot kan man höra klockorna ticka och kylskåpet surra. Tages mamma säger att allt inte är roligt här i livet. Kompisen Sonja har allt hemma, fina askar, en tuggummiautomat och leksaker. Hon har allt utom en mamma, och pappan är i en annan stad som börjar på något med B.
Tilly går förbi den hemlöse som sitter på sin tidning på gatan. Han har sommarskor utan snören och inga vantar trots att det är kallt. Tilly stannar och tittar, men mamman har bråttom därifrån. Nästa gång Tilly tittar till den hemlösa ställer sig mamman en bit bort eftersom hon fått bråttom med att knyta skosnörena. Men Tilly har kardborreband på sina skor så hon kan stå kvar framför den hemlöse.
Jag kan verkligen känna hur besvärad mamman blir när barnet ser och bekräftar det som hon sedan länge lärt sig att undvika och ignorera. Det gör ofta ont att se och bekräfta de som har det svÃ¥rt och dÃ¥ är det lättare att titta bort. Men Tilly och mÃ¥nga barn med henne har ännu inte ”lärt sig” att blunda, utan hon funderar istället kring om hon har nÃ¥gra vantar att ge honom (men hennes är för smÃ¥).
Mimmis mamma har inte så mycket mat i kylskåpet. I fruktskålen finns ingen frukt. I godisgömman finns inget godis. Mimmi får själv gå och köpa mjölk och Tilly blir förvånad över att Mimmi tillåts gå iväg och handla själv. Illustratören Emma Adbåge har som vanligt fått med många träffande detaljer. Mamman står och röker vid köksfläkten med katten strykandes runt benen och kattmaten är utspilld över golvet. Spargrisen på bordet är med hjälp av kniv tömd på mynt till förmån för mjölk eller cigaretter. Strumpbyxorna och festskorna ligger kvarglömda på golvet. Kanske är Mimmi ett varannan-veckabarn där Mimmis mamma varvar fest med familjeliv? Jag får känslan av ett nästintill tomt kök där mattillgången löses lite allt efter hand.
Tilly hemma hos Mimmi
Det knyter sig i min mage när Tilly åker hem till Peppe vars pappa inte städar. Badrummet är täckt med intorkad smuts och det finns inget toalettpapper. Tilly blir tvungen att torka sig med en strumpa från tvättkorgen, men det gör tydligen inte så mycket eftersom den ändå ska tvättas. Jag mår dåligt bara jag tänker på det, men Tilly och Peppe reagerar inte så mycket. De accepterar de vuxna och deras tillvaro så som barn gör. Så Tilly och Peppe badar i det brunsmutsiga badkaret och leker pirat och piraja.
Tilly som trodde att… är en stundtals smärtsam bok men den är ändÃ¥ lättsam nog för att barn ska ta till sig den. Den Ã¥terspeglar verkligheten och att den kan se väldigt olika ut för olika personer. Vi har alla olika förutsättningar, olika vardagar, olika familjekonstellationer och olika ekonomi. Den handlar om att ha och inte ha. Om klass, sociala relationer, ensamhet och samhällsproblem. Ibland är barnen i centrum och ibland fÃ¥r de anpassa sig helt.
Hemma hos Tage hörs klockorna ticka
Jag tycker att det är viktigt att barn (och vuxna!) fÃ¥r ta del av människors olika verkligheter, särskilt eftersom människor tenderar att umgÃ¥s med folk som är lika dem själva. Genom litteratur kan vi fördjupa oss i hur andra människor har det och öva upp vÃ¥r förstÃ¥else för andra människor. Tilly som trodde att… visar utan pekpinnar pÃ¥ människors olika förutsättningar i livet. Tilly funderar och resonerar tillsammans med Tage. De konstaterar att det kan vara olika och att det inte är nÃ¥gra konstigheter.
Tilly som trodde att… är nominerad till Augustpriset och även om jag inte läst de andra nominerade böckerna sÃ¥ hÃ¥ller jag tummarna!
Här har vi del två i serien om Ivar och hans dinosaurievärld. Även denna gång smyger Ivar upp från sängen när pappa somnat under nattningen och dyker in i dinosaurielandet i dinolådan. Denna gång landar han rakt in i en flyende flock med edmontosaurusar. De flyr från en skräckinjagande tyrannosaurus.
Ivar flyr ner och gömmer sig bland vegetationen, men tyrannosaurusen sniffar. ”Det luktar kött. Det luktar barn!” grymtar hon. Ivar känner hur nÃ¥got kallt och fuktigt puffar pÃ¥ honom. Hur ska detta sluta?
Barnen tyckte att det var lite läskigt i början och själv reagerar jag på bilden där Ivar föreställer sig hur tyrannosaurusen stoppar in ett människobarn i munnen spetsad på en gaffel (se bild nedan).
Men det visar sig att det inte är så farligt och sista halvan av boken är desto mer lättsam. Tyrannosaurusen Tyra är nämligen leksugen! (Jag har funderat på hur författaren skulle lösa detta med att låta Ivar träffa en livsfarlig köttätare utan att bli uppäten och det visade sig att det finns en mycket logisk lösning (hon är inte hungrig just nu helt enkelt)).
Jag tycker att det är jättekul med en skönlitterär äventyrsbok om dinos i den stora samlingen av faktaböcker. Mer sÃ¥dant! Illustratören Emma Göthner bidrar med härliga akvarellfärger och en humoristisk känsla som passar utmärkt ihop med texten. Dessutom gillar jag att tyrannosaurusen är en hona, vissa djur/varelser tenderar att ”alltid” vara hanar, sÃ¥ det är skönt med en kvinnlig variant.
Vi vill läsa mer och undrar vilken dino Ivar träffar nästa gång?
Sjöodjur i Slussen tar vid där den förra boken, Bergtroll på slottet, slutade. Vi träffar på Jack där han sitter med sin drake Silvertass i baksätet på en bil, de befinner sig på en övergiven skrotgård. Med i bilen finns också vätten Rurik och Jacks moster Betty.
Silvertass liv är i stor fara; om gänget inte hittar Ödets port kommer det att sluta på ett fruktansvärt sätt. Spågumman Madame Göthe kommer till deras hjälp när de blir hembjudna på fika hos henne. I hennes hem finns massor med små tomtar som blir mycket imponerade när Jack visar lite av sina trollkonster. Själv tycker han att det bara är små trick han kan, som att frysa lite vatten till en isbit i handen till exempel. Men det ska visa sig att just den trollkonsten så småningom ska komma till stor nytta!
En jakt på en rosa krokodilballong tar gänget från Skansen till Storkyrkobadet i Gamla stan, en underjordisk simhall där Jack och hans vänner blir jagade av otäcka korpar som förföljt dem tidigare. Spänningen är olidlig! Hur ska det gå? Kommer de att hitta Ödets port innan det är för sent?
Precis som de föregÃ¥ende böckerna är Sjöodjur i Slussen en spännande berättelse som nästan fÃ¥r en att bita pÃ¥ naglarna. Som vuxen känner man igen Stockholmsmiljöerna, och jag har t.ex. läst att det spökar pÃ¥ Storkyrkobadet…Karaktärerna i böckerna är roliga att läsa om, bÃ¥de de snälla och de elaka och jag tycker om att författaren väver in platser och företeelser frÃ¥n vÃ¥r verkliga historia.
Den här boken tillhör serien ”SpÃ¥domen om Jack”. Vi pÃ¥ Barnboksprat har tidigare recenserat tvÃ¥ böcker (om samma pojke) ur serien ”Jakten pÃ¥ Jack”; Trolldom i Gamla stan och VÃ¥lnader pÃ¥ Vasaskeppet. Läs gärna alla sju böckerna om Jack, den Ã¥ttonde väntar vi spänt pÃ¥ här hemma – den kommer i januari 2105!