Barnboksprat

Det lilla ordet som oroat några och roat andra under en tid, är nu åter aktuellt i en bok för barn. Sagolikt Bokförlag kommer ut med sin egna Hen-bok, eller? Men boken behandlar inte hen som vi nu lärt oss innebörden av, den använder hen bara i betydelsen som ett namn på en känslofigur. Boken sägs vara författaren Anette Skåhlbergs reaktion på hen-debatten som uppstod efter att Kivi & Monsterhund kom ut på OLIKA förlag. Intressant ändå när nya böcker genererar ännu fler, ibland med en helt ny vinkel som denna. Förvisso är det är inte helt lätt att se vari författarens kritik till hen ligger, möjligen i att hen ”laddas ur” och används i ett helt nytt sammanhang, som ett namn på en figur rätt och slätt. Språket är fritt så det borde väl vara okej, även om det nog finns de som har invändningar mot att det utkommer en bok med hen i, men med en ny betydelse (eller antibetydelse) och detta dessutom i anslutning till den pågående debatten om hen. Jag kan hålla med om den kritiken då bokens titel har ordet hen i sig och det kan skapa förväntningar. Själv ser jag som sagt ingen koppling till hens betydelse, men jag inser att boken ändå rider på hen-vågen och det känns lite märkligt, samtidigt visar det på att allt är möjligt. En bok skrivs, inspirerad av en ilska mot ett litet ord, och resultatet blir en bok om känslor, starka sådana. Så kan konstnärlig frihet också se ut.

Känn med hen är den första boken i X-serien Mini (1-5 år) och är som förlagets alla böcker tecknad av Katarina Dahlquist, som verkligen visar prov på att hon både behärskar humoristiska bilder som i denna bok och mer dramatiska och vackra i andra sammanhang. Bilderna ihop med bokens direkta tilltal, kraftuttryck, rim och olika stora textstorlekar, fick min 4,5-åring att dras med i känslouppmaningarna. Han, som förresten har noll koll på moderniteter som hen, kollade genast in vem som var flicka och pojke i bokens gäng om fem figurer (de framställs annars könsneutrala). Det var tre flickor och två pojkar meddelade han! De bor i olika hus i samma färger som de själva är färgsatta i och detta var mycket roligt enligt honom. Resten av barnaskaran, både yngre och äldre berördes inte nämnvärt av boken, någon tyckte den mest var rörig. Mina två döttrar är alltför hen-intresserade för att kunna acceptera att hen kan vara något annat än det de lärt sig om hen och inspirerats av. De låste sig mycket därför för att kunna ta in bokens hela essens. ”Inte skoja med hen!”, upplyste min snart 10-åriga dotter.

Jag lämnar hen och väljer att flytta fokus till bokens innehåll i stället. Det är en bok med fem olika starka känslouttryck i figurform och alla är de beroende av varandra. Barnet som lyssnar får tillsammans med figurerna chansen att leva sig in i alla känslorna med hull och hår, med skratt, gråt och en del skrik. De små typerna i boken är galna på sitt sätt men också en del av allas känsloliv, som ju kan vara galet och även härligt om det får levas ut. Känslofigurerna i familjen H heter: Hen (glad), Hun (ledsen), Hin (arg), Hån (rädd) och Hyn (exalterad). Jag har associationer till flera av dessa namn och önskar nog att de kunde hetat något helt annat. Texten är annars mycket enkel, en del på bra och några gånger haltande rim, men tämligen lätt att ta till sig då den har ett upprepande tema. Författarens ambition är att förmedla att alla känslor är lika bra och måste få utlopp:

Hurra för alla känslor vi känner varje dag!
Skratta, gråt och skrik så mår du alltid bra!

Till boken finns en handledning att arbeta utifrån och detta gör att jag tror att boken kan bli ett komplement till diskussioner om känslor framför allt i förskolan, möjligen också som hjälpmedel i de lägre klasserna. Det har för övrigt fungerat mycket väl i klasser som Anette Skåhlberg har besökt. Jag tror det kan fungera bra hemma också, men den som läser bär på ett mycket stort ansvar att ändra tonläge, leva sig in känslorna och få barnet med på noterna, för annars är det risk att en stor del av den effekt boken kan ge försvinner.

Egna tankar om hen, könsneutrala namn och tydlig könsbenämning –
nu när vi ändå är inne på det!

Jag tycker, precis som en av mina döttrar, att hens egentliga betydelse inte ska skojas bort, om Känn med hen verkligen gör det vill jag låta vara osagt (i boken är det ju endast ett namn, om än värdeladdat för många), men det kan nog upplevas så. I intervjuer med författaren har en mer tydlig kritik till hen framkommit. Sagolikt Bokförlag är annars ett förlag som står på de ”annorlundas” sida vad jag har erfarit. Faktum är att i min närhet har jag stött på människor, både barn och vuxna, som bejakar hen och har funnit sig själva i ordet och upplever i det en slags frihet och trygghet – respekt för det. Hen kan med andra ord vara livsavgörande för en person, samtidigt som det kan vara ett mer lättsamt ord att ta till för andra. Jag är annars fortfarande en novis inom hen-begreppet, men min erfarenhet av barn är däremot relativt stor då jag har en samling olika individer hemma. Både pojkar och flickor, stolta och glada för den de är. Ett barn ska känna stolthet i att vara människa, men också flicka eller pojke eller hen. Lika värda, lika bra. Hen skulle kunna fungera i vitt skilda sammanhang. Vi kan ta ett exempel från egna erfarenheter: om ett barn en period, eller alltid, mer ser ut enligt schablonmallen av det ena könet, men är det andra, fast ändå känner stolthet i att vara t.ex. en pojke och inte vill bli kallad flicka jämt, är det då inte bättre att människor som enbart går på fördom lär sig att använda hen? I en inledning till att börja med. Om ordet hen hade använts mer frekvent, i tveksamma fall, så hade kanske respekten för det enskilda barnet blivit mer intakt? En pojke som mer liknar en flicka och vice versa, skulle kunna uppleva en större respekt om ordet hen (eller något annat könsneutralt!) användes, i alla fall tills missförståndet blivit utrett. Det är vad jag tror efter mina upplevelser kring människors snäva uppfattningar om hur en pojke respektive en flicka ser ut/är. Men detta är i verkligheten och ännu så känns hen ovant för många att säga. I barnböckernas värld däremot så ser jag inga större hinder att berika sagor med detta lilla ord. Det är bara ett ord bland många.

Hen är ju faktiskt ett försök till att få igenkänning för alla i sagans värld och jag tror det kan bli bra i medvetna och levande sagor. Själv hyser dock jag en stor faiblesse för sagor med vackra könsneutrala namn i, även om jag inser att endast benämna barnet vid namn kan begränsa textflödet. Men med könsneutrala namn kan varje barn, likt i både hen-böcker och jag-böcker, också finna sig själv i huvudpersonen. Samtidigt så ska inte sagor med huvudpersoner med ett tydligt kön underskattas. En saga som även låter pojkar finna samhörighet och förståelse i sagor med flickor som huvudpersoner (och tvärtom förstås!), är en väg till att närma könen varandra. För jag tycker att många olika sorters sagor behövs! Välskrivna och inkännande.

Jag avslutar med en personlig upplevelse: Så såg vi häromdagen en person i färd med att gå över ett övergångställe och jag utbrast: ”Kolla vilken snygg stil han har”, varpå min dotter genast sa: ”Det är ju en hon”. Vi kunde inte enas om det var en han eller hon så vi sa till slut: ”Det är en hen med en himla cool stil”. Plötsligt fungerade ordet hen i praktiken för att det behövdes just där och då. Möjligen inte sedan, om vi nu hade lärt känna denna okända svartklädda mystiska hen…

Känn med hen
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789186861186
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris