Helena Ferry läste den här boken och recenserade den här på Barnboksprat för lite mindre än ett år sedan. Hon älskade den och jag har velat läsa den sedan dess och tog chansen nu när den kommit i svensk översättning.
Hazel är 16 år och diagnosticerad med obotlig cancer. På ett stödgruppsmöte för ungdomar med cancer träffar hon Augustus som förlorat ett ben på grund av sjukdomen men nu blivit friskförklarad. Hazel försöker att kämpa emot men hon finner sig snart förlorad i Augustus blåa ögon.
Det har skrivits spaltmeter med hyllningar till den här boken och jag är högst benägen att hålla med. Både Hazel och Augustus är oerhört sköna karaktärer även om deras konversationer emellanåt kan tyckas lite väl för mycket helt enkelt. Å andra sidan blir det en sådan härlig läsning att jag bara köper det, ler och njuter. Andra delar av boken får mig att gråta. Inte så mycket över sjukdomens våndor utan över kärlekens smärtor. Den omöjliga, ouppnåeliga kärlekens smärtor. Det är dock ingen sorglig berättelse utan mer en vacker, sann (fast fiktiv) historia om vad det innebär att leva.
Sprätten satt på toaletten skrevs på 1970-talet. Jag, som inte levde då, blir fortfarande lite förvånad över hur mycket barn sattes in i politiken genom sagor och berättelser. Hur stor är chansen att en berättelse som Kåldolmar och kalsipper skulle visas på TV idag? Som vi diskuterat tidigare här på Barnboksprat finns det en skillnad i hur mycket reflektionstid böcker förr och nu kräver, att dagens konsumistiska samhälle påverkar barnlitteraturen också.
Den här boken fann jag mycket rar och fin. Den har en vardaglig ton och är stillsam. Författaren och illustratören heter Rebecca Landmér och boken följer barnets perspektiv. Egentligen sker inte mycket handlingsmässigt utan det är mer en känsla som den förmedlar. Den är varm och gemytlig och handlar om längtan. Om Io som har skilda föräldrar och längtar efter de båda. Och om kusin Gullan som ibland kommer på besök och också har skilda föräldrar. Barnen är olika varandra men har ändå mycket gemensamt. Som när de bygger snöhus åt en död ekorre och funderar över vem som kommer längta efter djuret då. Det verkar som om deras längtan och saknad ligger hos dem båda två men det blir inget som problematiseras eller skapar ångest. Båda barnen verkar ha det bra med sina respektive familjer.
Fint berättad kapitelbok om ett barnbarn och en älskad mormor. En mormor som är veterinär och som ger vidare sina kunskaper och sin glädje i att hjälpa djur. Ingen som mormor som kan berätta historier om djur som hon hade förr i tiden. Hedda och den vilda hunden Rufsen får följa med och hjälpa till i mormors bestyr med djur, både hemma och kring gårdar och hus på landet. Det blir fina upplevelser och minnen med mormor och sommaren. Sista sommaren. Mormor lär Hedda se de fina stunderna i livet som pärlor att trä på ett halsband. Mormor vet något som Hedda ännu inte vet, men läsaren anar och blir medveten om livets oundvikliga skeenden.
