Fint berättad kapitelbok om ett barnbarn och en älskad mormor. En mormor som är veterinär och som ger vidare sina kunskaper och sin glädje i att hjälpa djur. Ingen som mormor som kan berätta historier om djur som hon hade förr i tiden. Hedda och den vilda hunden Rufsen får följa med och hjälpa till i mormors bestyr med djur, både hemma och kring gårdar och hus på landet. Det blir fina upplevelser och minnen med mormor och sommaren. Sista sommaren. Mormor lär Hedda se de fina stunderna i livet som pärlor att trä på ett halsband. Mormor vet något som Hedda ännu inte vet, men läsaren anar och blir medveten om livets oundvikliga skeenden.
Hedda har fått en skrivbok av sin fröken och i den skriver hon ner det hon vill och känner om händelserna i sommaren, som blir till höst och till slutet av mormors liv. Hedda får veta en tid innan att mormor ska dö och hinner bearbeta det tills allt är ett faktum, men mormor berättar att hon kommer att finnas kvar på något sätt ändå kring Hedda och djuren. Det blir till en tröst och det är egentligen inget övernaturligt alls, utan det blir så att mormor finns kvar i tanken, i orden, i handlingarna. Heddas liv går vidare och hon har sin vän Louise och så djuren, alla djur som behöver hjälp här och var. En trast har hon lyckats sköta och rädda livet på under sommaren. Rufsen som är så galen och rolig blir Heddas ansvar att ta hand om när mormor dött och huset på landet blir Heddas och mammas och pappas nya hem. Många djur förekommer i boken, men hästar intar en särskild plats. Det är ju också Lin Hallberg som skrivit och jag som nyss läst en av böckerna om Sigge, känner igen hennes respektfullhet och kunnighet när det gäller djur. Många livfulla bilder av Maria Sandberg, som även försett varje sida med en illustrerad fin detaljrik inramning.
Heddas bok
Författare: Lin Hallberg
Illustratör: Maria Sandberg
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 157
ISBN: 9789163868146
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Verkar fin! Vill jag och barnen läsa.
Vi högläste den i somras, och både jag och min son tyckte mycket om den. (Och då är vi inte ens några djurmänniskor.) Men det är en fin stämning i den: den är sorglig och mysig på samma gång.
Man behöver inte vara djurfantast för att uppskatta den här. Relationen mellan Hedda och Mormor är jättefint skildrad och det är en fin balans mellan lycka och sorg. Jag och sjuåriga dottern tycker mycket om den.