Barnboksprat

Barnbokspappan gästskriver om Vem hämtar vem, som kom ut i september.

Som åttiotalist har man ju länge fattat att man kom för sent till festen. 60- och 70-talet var the shit och det mesta som hände efter det var något mindre engagerat, politiskt och äkta. Vår syn på 70-talets bilderböcker karaktäriseras av en skräckblandad fascination av den politiska doer-attityden och bristen på läsvärde och förmåga att inta ett barnperspektiv.

I Vem hämtar vem tröttnar tre barn på att alltid bli hämtade och bestämmer sig för att vända på rollerna; de bestämmer sig för att aktivt hämta sina föräldrar istället för att passivt bli hämtade. När man vänder på boken får man följa föräldrarnas perspektiv i en parallellhandling som möts i bokens mittuppslag.

Jag tänker att barnlitteratur alltid är en rätt lättöppnad dörr till samtidens värderingar och att 10-talet nog inte är något undantag, även om det politiska idag är något mindre osubtilt än det var på 70-talet. Vem hämtar vem förvaltar och dammar av det politiska, men utan att glömma bort att en barnboks centrala uppgift är att underhålla ett barn.

I Vem hämtar vem finns det inte mycket att hämta för en stridslysten kulturvänsterperson. De tre huvudpersonerna Heaven, Alva och Max representerar. Heavens mamma jobbar pÃ¥ ärtfabriken där en trött jobbarkompis i hÃ¥rnätsmössa öppnar och man röker pÃ¥ rasten. Alvas pappa gÃ¥r pÃ¥ ett privatiserat komvux och Max pappa jobbar pÃ¥ biblioteket. Föräldrarna är gnälliga, lite korkade och beter sig i största allmänhet som barn (vilket det givetvis inte ligger nÃ¥gon negativ värdering i). NÃ¥gon har graffat ”Stoppa rasismen” pÃ¥ väggen, förskolefröken är en storörad man och utgörs inte det förälskade paret av tvÃ¥ män?

Heaven och Alva är två handlingskraftiga och smarta tjejer som får släpa runt på Max. Han är inte bara dum (vet inte var hans pappa jobbar) och har dåliga sociala skills (skriker på biblioteket, hans pappas arbetsplats). Han är även en ängslig, nejsägande crybaby som oroar sig över äventyrets konsekvenser.

I Vem hämtar vem står formen i fokus. Framsidan är en förskoledörr, boken går att läsa från två håll och de två uppslagen innan mitten samspelar och utgörs av parallella upptrappningar till det utvikbara mittuppslagets klimax:

Trots att de två berättelserna är tecknade och berättade av två författare/illustratörer går de fint ihop, både text- och bildmässigt. Stundtals blir jag orolig att bokens smarthet och form ska skymma berättelsen, men min dotters reaktion är att låta sig fascineras och vilja bli läst för igen. Jag tror det beror på den starka igenkänningsfaktorn i handlingen och miljön, men även det tilltalande grundstråket av barnslig anarki.

Den uppenbara avsikten är att boken ska kunna läsas Ã¥t tvÃ¥ hÃ¥ll, men det avvisar min dotter bestämt – kanske förstÃ¥r hon intuitivt att föräldrarna i boken är alltför platta och infantila för att kunna betraktas som kollektiva huvudpersoner, sÃ¥ hon insisterar pÃ¥ att barnens perspektiv läses först. Ett problem som jag upplever är att kompositionen med tvÃ¥ berättelser som möts i mitten i ett klimax utelämnar möjligheten till en avtoning. Effekten blir att boken slutar abrupt, lite som den här texten.

 

---

Vem hämtar vem?
Författare/illustratörer: Siri Ahmed Backström, Karin Cyrén
Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)
ISBN: 9789187027581
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Förlagets sida

 

Om gästbloggaren:

Daniel Josefsson orkade inte längre bära runt på alla tankar han fick när han läste böcker med sin dotter och har hittills skrivit 16 texter på temat, exempelvis den här där han skriver om representation och Siri Ahmed Backströms Syskondagen. Han skriver texterna med personer som har läst boken i åtanke, men hoppas att texterna även ska locka en person som inte har läst böckerna att läsa dem. Han är medveten om att han kan verka vara en överdrivet kritisk besserwisser men försvarar sig med att han till viss del saknar ett kritiskt förhållningssätt till barnböcker i barnboksvärlden.