Nu utkommer Anna Höglunds lilla pekbok med enkla bilder och ljudhärmande text igen. Första gången var 2002. Den överraskade mig med att i sin enkelhet vara så underhållande och framkalla skratt hos både mig och min 2-åring. Han började genast ljudhärma, dels det som stod i skrift men också med egna ljud. Bilden på en rund kaka med bildtext som säger m-m-m-m-m-m gör han på ett oefterhärmligt vis med väldigt roliga tillägg. En hund och en dammsugare har ljud för sig, det vet ju alla. Men har en kaka och en måne verkligen ljud som hörs? Jo, hos Anna Höglund är det så och det håller mitt lilla barn också med om. En bok som det går att återkomma till flera gånger varje dag då den är lätt och kul att ta sig igenom. För varje genomläsning blir jag mer och mer fäst vid den och det beror förstås mycket på en viss liten person som ger mig fina minnen kring bokens innehåll. De härligt barnsligt tecknade bilderna är hämtade både från naturen, vardagen och från det som kan upptäckas på en promenad med ett litet barn. I bokens början syns ett litet barn och mot slutet finns en mamma och det gillades helt klart. För det var ju Ide själv och mamma Malin!
Vad säger klockorna?
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789129680591
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Joanna Kenrick har skrivit flera av de lättlästa böckerna som ges ut av Argasso förlag. Jag har läst ganska många böcker ur deras utgivning och tycker att historierna ofta är för kortfattade och tunna men, det är perfekta böcker att sätta i händerna på en ovan eller ovillig läsare. Här får ungdomar chansen att faktiskt få känslan av att ha läst ut en hel bok, ofta med aktuell och för tonåringar intressant handling.
Här är en bok med de kvaliteter som jag efterfrÃ¥gar, där text och bild samverkar sÃ¥ som jag uppskattar. Eva Eriksson är alltid bra och ingen som hon är sÃ¥ fenomenal pÃ¥ att i bild fÃ¥nga känslor och ansiktsuttryck i ett tidlöst universum. Ulf Nilsson är författaren och de har samarbetat lyckosamt förr och hans texter har en sÃ¥dan mjuk och ibland lite sorgsen ton och inte sällan märker jag en vardaglig varm humor. I Ensam mullvad pÃ¥ en scen fÃ¥r vi läsa en jagberättelse i en okänd dÃ¥tid och där möta en pojke som är sex Ã¥r och som plötsligt fÃ¥r ett för honom mycket stort dilemma: han ska tillsammans med sin klass medverka i en liten uppvisning. Hela hans väsen motsäger sig detta, han vill helt enkelt inte. Allt annat förlorar sin glädje och han gÃ¥r in i känslan av att vara utsatt för nÃ¥got gruvligt obehagligt. Pojken har en mycket fin relation med sin lillebror som älskar när han sjunger för honom, speciellt en liten sÃ¥ng som pojken själv kommit pÃ¥. Sjunga och spexa för lillebror är roligt, men inte inför mÃ¥nga tysta i en stor mörk sal. Lillebror kommer förresten att spela en stor roll mot slutet av boken och jag finner det intressant när barn gör saker som vuxna inte märker, men som kan förändra allting – till det bättre.
Boken handlar om elvaåriga Thomasine som befinner sig i ett gammalt stort hus tillsammans med sina kusiner. Hennes pappa vårdar en äldre släkting som ligger för döden.
Jo, så är det. Liksom karaktärerna i boken så förändras även jag som läsare. Jag vet inte när det sker men det kommer smygande. Plötsligt känns Moa Schulmans ödsliga och surrealistiska svart-vita bilder mycket passande till bokens vackra vemod och själ.
