Naturen och äventyret står i fokus i denna episkt äventyrliga saga författad av Malte Persson, vuxenförfattare och kritiker och som nu också tagit sig an barnboksgenren via diktens språk, ett språk han behärskar sedan tidigare. Barnböcker i diktform är något som jag tycker mycket om, när det är ett gott hantverk vill säga. Högläsningen kan få en större effekt och bli mer dramatisk om sagan är författad på rim. I Resan till världens farligaste land passeras de hemskaste platser (ofta världens största eller värsta) som går att finna och barnet som lyssnar får bege sig ut till detta och möta en rad varelser och utmaningar, dock med flertalet viktiga visdomsord, som författaren i all vänlighet förser barnet med.
Illustrationerna av den mångsida Rui Tenreiro är både vemodigt vackra och obehagligt skrämmande. Själva bokomslaget är som en sammanfattning av illustratörens förmåga och ger en vink om vad läsaren kan förvänta sig av denna läskiga och sorgesamma bok, som har ett härligt kraftigt papper och kvalitet i både bild och text. Rimmen rullar på rysligt bra, några enstaka gånger hackar jag dock till och det kan bero på uppläsningen så väl som på något annat. Det är trolltagna barn, insekter, skelett, döingar på porträtt och en mycket bedrövad, ensam och moderslös prinsessa. Alla otäckingar är övervägande manliga och det skulle så klart kunna diskuteras. Den maktfullkomlige krigskungen i sitt slott med en total avsaknad av omsorg om dottern, får mig i alla fall att tänka till en stund. Jag lämnar det och inser att boken bär på andra kvaliteter, det ska vara djävligt och hemskt och sedan ett gott slut. Den allra sista sidan blev följaktligen min favoritbild och jag kunde pusta ut från alla läskigheter och tänka så där vuxet, att ett sådant land är tur att det inte finns och samtidigt inse att flertalet av de otäckaste delarna mycket väl förekommer även i vår värld. Barn som hör sagan upplever troligen mindre av varningar och möjlig sensmoral och mer av äventyret, det fantasifulla och det tokläskiga.
Naturen (och dess invånare) i sin kraftfullhet och med sina verkningar, utgör bokens fond. För det är ju så att mycket skrämmande, både i vår verklighet och i sagans fantasi, återfinns i naturen. Jag tänker på hav som blivit många sjömäns grav, skogen med sina troll, träsk som drar ner, ilskna djur, vattenlösa öknar, öar med jättar, berg med otillgängliga slott uppå och sjöar med vattenmonster:
För bortom träsket ligger det en sjö
och i sjön finns det en mystiskt ö
som ligger gömd i magisk dimma.
För att komma dit måste man simma
genom slemmigt slammigt vatten
som är mörkt som vinternatten
och man måste kunna vissa konster
för att lura vattenmonster.
En recension av en vuxen är en sak och kan ofta bli tämligen ordrik och kanske är ibland ett barns uttalande mer givande, såå… här kommer ett av mina lyssnande barns korta men kärnfulla recension i ett enda ord: ”Igen!”
Resan till världens farligaste land
Författare: Malte Persson
Illustratör: Rui Tenreiro
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 28
ISBN:9789163869594
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
I måndags, när vi kommit hem från jobb/skola/dagis, myste jag och barnen ihop oss i soffan med en bok. Den här gången valde barnen Elaka fröken fårskalle av Sanna Juhlin och Millis Sarri. De uppskattade verkligen boken och kommenterade mycket utifrån bilderna, men de funderade över varför det faktiskt inte var något får med.
Jag heter Jill Sundstedt, jag är 34 år gammal och arbetar som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola i Västerås.
Charlotte Gastaut har på ett fantastiskt vackert sätt illustrerat H.C. Andersens berättelse om Tummelisa. Hennes illustrationer känns igen från boken Fannys fantastiska resa som är en nästintill magisk bok.
Linda Skugge debuterar som bilderboksförfattare med en liten berättelse om en katt. Hon arbetar vanligtvis som journalist, författare, bloggare, krönikör och PR-konsult. Jag har läst en del av Linda Skugges verk genom åren och har ofta funnit nöje i det, på senare tid har jag dock ibland upplevt en attityd som förbryllat mig. Ett faktum är i alla fall att i hennes böcker virvlar ofta språket fram och bär med sig tankar och åsikter, som kan drabba läsaren på olika sätt och även väcka egna minnen. I God natt, min katt är texten enkel, varm och med en del faktaambitioner och jag känner att vi plötsligt har ett gemensamt intresse: katten. Detta djur, är ett djur som också följt mig genom livet. Känslorna som vävs kring denna säregna varelse är ofta djupa och ingen kattrelation är den andra lik. ”Minnet av en katt kan rymma så mycket: det allra första mötet, leken, en varm nos som tröstar när man är ledsen…” Linda Skugges katt Sebbe blev 14 år och vi får med inspiration från den katten följa glädje och sorg i bokens katt Sebbe som blev 6 år.
