Var bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.
För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan… den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat… Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.
Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.
Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.
Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor… tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.
Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.
Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.
Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.
Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?
Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.
Titel: Mörkret längst ner
Text: Lemony Snicket
Bild: Jon Klassen
Översättning: Katarina Kieri
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129688955
Antal sidor: 38
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jag gillar verkligen unika utstickare och den här boken har en speciell illustrationsstil som jag föll för och dessutom en söt historia. Den är skriven på rim, vilket jag brukar ha lite svårt för, men här passar det utmärkt och är bara roligt. Texten blir inte bara en läsupplevelse den blir också ett konstverk. Layouten på textsnittet hänger ihop med kaoset och det oväntade som finns i detta monsters värld. Här sattes mina egna förutfattade meningar på prov också för jag hade redan föreställt mig hur ett monster skulle vara. Därför blev slutet en rolig överraskning.
Anna Andersson debuterar här med Resan till kungens rike, som faller under kategorin kristna böcker för barn- och ungdomar, och ges ut av förlaget 
Jag har ingen aning om hur många hästböcker jag slukade som barn men det var mängder. Mina två favoriter var Jane och ponnystallet samt Djuren på Ödegården. Faktum är att jag under 20 års tid inte ens mindes vad den sistnämnda boken hette men så en dag lyckades jag luska ut det, jag köpte den på Bokbörsen, läste om den och älskade den fortfarande. Det var någon gång efter det som jag fastnade för ett tips om hästboken Millan.