Kalaskatastrofen

Kalaskatastrofen är den sjätte boken i serien om Klant & Kompani och den fjärde boken som jag läst.

Böckerna handlar om Viking, Vilma och Ville som alla tre är otroligt klantiga, därför har de tillsammans bildat en hemlig klubb: AB Klant & Kompani. Viking är böckernas berättare och förutom att vara den klantigaste av dem alla är han också hemligt kär i Meltem.

Meltem är tjejen med den söta, allvarliga munnen och ögon som stjärnor. Tjejen som Viking vill krama.

I den här boken ska Vilma ha maskeradkalas, hennes föräldrar har sagt max tio gäster och Viktor och Viking får bjuda varsin gäst och Vilma resterande fem. Viking vill såklart bjuda Meltem men han törs inte utan bjuder Martin istället men sen ångrar han sig. Hur ska han göra nu? Ska han fråga Vilma om han får bjuda en gäst till, utöver maxantalet? Ska han fråga Martin om någon annan kan få gå istället för honom? Eller ska han säga till Martin att det inte blir något kalas och bjuda Meltem istället?

Böckerna om AB Klant & Kompani är lättlästa med korta kapitel och pricksäkra illustrationer. Man får hoppas att ingen levande människa ska behöva vara så klantig som de här tre och vi växlar mellan att skratta åt dem och gömma huvudet under skämskudden under läsningen. Just Kalaskatastrofen känner jag dock har tappat en del av seriens signum, nämligen klantigheterna. De finns fortfarande kvar men det har smugit in lite mer fokus på kärlek. Jag har en känsla av att min nioåring börjar bli mättad på de här böckerna så jag tror att jag ska ta och läsa dem för sexåringen nu istället.

Kalaskatastrofen

Författare: Ingelin Angerborn

Illustratör: Jenny Karlsson

Förlag: Rabén & Sjögren (2012)

ISBN: 9789129680898

Antal sidor: 92

Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Kaspar – en kunglig katt

Delar av den här berättelsen utspelar sig på ett mycket berömt hotell i London: The Savoy, ett hotell som öppnade redan 1889. I Michael Morpurgos bok är året 1912 och huvudperson den 14-årige Johnny Trott som arbetar som piccolo på hotellet. En dag kommer en berömd operasångerska från Ryssland för att bo på hotellet medan hon spelar huvudrollen i Trollflöjten. Med sig har hon en mycket speciell katt som heter Kaspar, och eftersom både katten och grevinnan Kandinsky fattar tycke för Johnny får han i uppdrag att ta hand om katten medan grevinnan är på operan.

När grevinnan Kandinsky oväntat och plötsligt dör i en olycka bestämmer sig Johnny för att ta hand om Kaspar, katten är utom sig av sorg och slutar äta och är väldigt illa däran. Men hur ska Johnny kunna hjälpa katten när det är absolut förbjudet för hotellpersonalen att ha husdjur i sina rum? På hotellet arbetar också husfrun som Johnny kallar ”Dödskallen” för hon är så elak, girig och otäck…

Det går bra ett tag, men så en dag börjar katten jama klagande och ”Dödskallen” hör det! Till både pojkens och kattens räddning kommer en amerikansk flicka vid namn Elizabeth som bor på hotellet och som blivit förtjust i Kaspar. Johnny och Elisabeth blir vänner och kommer att vara med om flera händelser som binder dem vid varandra och vid Kaspar. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att fartyget Titanic finns med i handlingen…

Det här är en fin och ganska annorlunda berättelse om vänskap och mod. Innan jag bläddrade i boken trodde jag att det var en ”vanlig” kapitelbok med bara text, men den visade sig innehålla många otroligt fina färgillustrationer gjorda av Michael Foreman. I slutet av boken skriver författaren Michael Morpurgo om hur han fick idén till boken; han beskriver sig själv som en historiedetektiv som jagar ledtrådar för att kunna skriva berättelser. Han blev tillfrågad om han ville bo på Savoy Hotel i London som ”Husets författare”, vilket innebar att han skulle bo där i tre månader och delta i några litterära tillställningar. På hotellet finns en skulptur av en katt – Kaspar the Cat – och Morpurgo ställde frågor om den. Det var det första ledtråden som sedan skulle leda till att han skrev boken Kaspar en kunglig katt (på engelska Kaspar, Prince of Cats).

Lyssna till Michael Morpurgo när han läser ur sin bok:

Kaspar – en kunglig katt
Författare: Michael Morpurgo
Illustratör: Michael Foreman
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 203
ISBN: 9789132160639
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

ALMA-priset till Guus Kuijer

Igår delades ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) ut, ett litteraturpris som kan vinnas av författare, illustratörer, berättare och läsfrämjare inom genren barn- och ungdomslitteratur. Priset är internationellt och delas ut varje år till en eller flera mottagare; syftet är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen och ska även stärka barns rättigheter på global nivå.

Årets pristagare är den holländske författaren Guus Kuijer. Han debuterade som barnboksförfattare 1975 och har hunnit skriva ett trettiotal böcker sedan dess. Hans böcker finns översatta till mer än tio språk och de flesta riktar sig till läsare som befinner sig i gränslandet mellan barn och tonår. Flera av böckerna har filmatiserats eller dramatiserats. I en kommentar till gårdagens utmärkelse säger Kuijer själv att ”Av mina böcker anser jag ”The Book of Everything” vara den viktigaste”. Vill du veta vad den handlar om kan du läsa om den på förlaget Opals sida här: ”Boken om allting”.

Kuijer har blivit belönad tidigare; Deutsche Jugendliteraturpreis har han fått två gånger, och Nederländernas största barnlitteraturpris, Gouden Griffel, har han mottagit fyra gånger! ALMA-priset överlämnas vid en ceremoni på Stockholms Konserthus den 28 maj 2012.

För alltid vi två – så det så

Eftersom jag inte ens hört talas om Guus Kuijer igår när det tillkännagavs att han vunnit ALMA-priset åkte jag till närmaste bibliotek för att se om någon av hans böcker fanns till utlån. Jag fick tag på den första boken i serien om Polleke (det finns fem böcker om henne); ”För alltid vi två – så det så”. Efter att de senaste dagarna ha läst en ganska dyster bok kom den här som en glad överraskning.

Polleke är en framåt tjej med stort hjärta och mycket humor. Boken är tragikomisk, här finns mycket att skratta åt men också stort allvar. När vi träffar Polleke har det just tagit slut med Mimon som hon har varit tillsammans med i två år, han är muslim och hans föräldrar tycker inte längre att det passar sig att de umgås eftersom de börjar bli stora nu. Något mer som är knepigt i Pollekes liv är att hennes mamma börjar dejta hennes magister, hur roligt är det att blir retad för av både skolkamrater och grannar?

Polleke säger att hon ska bli poet när hon blir stor, precis som sin pappa Spiek (eller Gerrit som han heter, och som egentligen inte skrivit en enda dikt…) och i boken finns här och där små dikter av varierande slag att läsa med lite illustrationer runt, och lite filosofiska funderingar emellanåt. Spiek är inte någon bra pappa kan jag som vuxen se, han langar och använder hasch och i boken lämnar han sin tredje fru (och en drös barn) och Polleke tar på sig ett ansvar som ingen elvaåring skulle behöva.

Det här är en bok som tar upp både livets allvarsamma och glada sidor, och jag vill gärna läsa fler böcker om Polleke för att se hur hennes liv utvecklar sig. Tur att jag uppmärksammade ALMA-priset så att jag fick upp ögonen för Kuijers böcker!

För alltid vi två – så det så
Författare: Guus Kuijer
Illustratör: Alice Hoogstad
Förlag: Opal
Antal sidor: 93
ISBN: 9789172990906
Ingår i serien: Polleke
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Min syster är i tusen bitar

När Jamie var fem år gammal sprängdes hans storasyster Rose i bitar vid ett terrordåd i London. När vi träffar honom är han 10 år och håller på att flytta till The Lake District med sin pappa och syster Jasmine (Jasmine och Rose var tvillingar) för att få en nystart. Jamies mamma lämnar familjen för en annan man. Ganska snart upptäcker Jamie att det inte kommer att bli någon större skillnad; pappan är fortfarande lika besatt av sin dotters död, för det första han gör när de kommer till sin nya bostad är att ställa urnan med Roses aska på spiselkransen precis som förut. Vodkaflaskorna och ölburkarna är också en del av pappans vardag, och han skaffar sig inget jobb fastän han sa att han skulle.

Mamman hörs knappt av, kommer inte och hälsar på och verkar ha glömt Jamies födelsedag. De som bryr sig om Jamie är Jasmine, katten Roger och hans nya vän Sunya. Det är svårt för Jamie att vara kompis med Sunya, hon är muslim och enligt pappan är alla muslimer onda eftersom det var de som mördade Rose.

Det är en så otroligt sorglig bok. Pappan i familjen är så utom sig av saknad och nästan otäckt besatt av Rose fastän det gått fem år sedan hon dog. I skolan ljuger Jamie om sin familj när hans fröken hela tiden förser dem med skrivuppgifter där de t.ex. ska skriva om ”Mitt underbara sommarlov” och det blir svårare och svårare att ta sig ur lögnerna ju längre tiden går. Om han sätter ord på det som hänt och händer kanske det känns mer verkligt?

Det finns liksom ingen vuxen som tar hand om Jamie och hans syster, jag väntar hela tiden på att någon ska se hur illa det är ställt men gång på gång sviker vuxenvärlden denna lille 10-åring. En hjärtknipande bok om sorg, saknad och vänskap.

Min syster är i tusen bitar
Författare: Annabel Pitcher
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 247
ISBN: 9789129679953
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Oksa Pollock – Det sista hoppet

Bara titeln fångar mitt intresse. När jag så får boken visar den sig vara på 543 sidor – tjock som en tegelsten. Omslaget är även det lockande – en ung tonårsflicka i skoluniform stående på en bro med höga byggnader i bakgrunden och illusioner av eldflammor och himmel som ger med sig varma toner av rött och orange. Det ser mystiskt ut och med förhoppningar om spänning och äventyr.

Ja, jag är fascinerad av boken redan innan jag börjat läsa den. Det som också fångat mitt intresse är författarnas bakgrund. Förlagen sade nej till manuset men då gav författarna ut boken själva. I hemlandet Frankrike har Oksa Pollock blivit en försäljningssuccé och sålts till flera andra länder. Jag tror till och med att det pratas om en filmatisering. Jag blir lätt fascinerad av framgångssagor vilket gör också att förväntningarna blir skyhöga då det gäller just sådana här omtalade böcker. Känner mig nästan rädd att magin ska förstöras då jag börjar läsa första inledningen på prologen;

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos…

Boken handlar om 13 åriga Oksa Pollock som tvingas lämna Frankrike för att hennes pappa fått nytt jobb i London. Hon får börja i en ny skola där hon också har sin vän Gus, som också fått flytta dit med sina föräldrar. Snart börjar Oksa märka att hon fått märkliga talanger vilket sker i samband med att ett stort stjärnformat märke syns på hennes mage.

Under de första kapitlen tycker jag språket är underbart och medryckande. Nästan sådär högtidligt men sedan händer det något. Jag blir gång på gång irriterad på författarnas gestaltning och stil då de skriver ut saker som jag själv vill finna ut och inte bli skriven på näsan på. Ofta skrattar Oksa och hennes vän Gus åt saker som jag inte ens förstår humorn i. Jag vet inte om det beror på att översättningen blivit fel eller om jag helt enkelt inte delar fransk humor men jag förstår verkligen inte. Sedan är det ungdomarnas sätt att prata på som inte känns naturligt;

En hjärna lika slipad som en sabelklinga i förening med en energisk kropp fylld av liv, en perfekt ninja, säger Gus vid ett tillfälle.

Eller vad sägs om alla märkliga varelser och deras krångliga sätt att prata på som fyller sida efter sida;

I ett hörn av rummet, son till min Nådiga Härskarinna, hon applicerar en lugnande balsam på plantan goranova som varit stingslig ända sedan min Härskarinnas lantliga konvalescens. Vill ni ha nöjet att besikta henne?

De märkliga figurerna fyller ingen vettig funktion för mig förutom att vara ologiska och skapa ett virrigt intryck av fantasi. Fram till sidan 300 känns det som en lång transportsträcka där inte mycket sker. Jag tycker alla bara pratar och pratar och ofta avslutas ett kapitel med samtal för att efterföljas av ett nytt kaptitel där samtalen fortsätter. Det här gjorde mig oerhört irriterad och det känns som om boken gott kunnat halverats istället för att mala på såhär under 543 sidor. Det känns som om jag sitter på en tråkig historielektion där en lärare mal på och man vet att man ska få sluta lektionen så fort någon elev slutar att ställa frågor. Men så har man Oksa där som bara fortsätter att fråga och läraren börjar om – om ni förstår vad jag menar?

Ja, jag är besviken. Det här är ingen ny Harry Potter. Den här boken gav mig inte den där magiska känslan av att befinna mig i en underbar bok där jag kunde uppleva äventyr med några älskade karaktärer. Det är för ordentligt också – ja, Oksa är sååå duktig så. Hon gör bra ifrån sig i skolan, hon har älskvärd familj och en nära vän och det är väl inte helt fel med att hjältinnan har ett bra liv. Men det blir så störande då hon även efter de bus hon gör rannsakar sig själv så förståndigt och alla vuxna går igenom hennes misstag på exemplariskt vis. Gäsp!

Välskrivet är det men det blir aldrig spännande då författare berättar att här blir det spännande, och här är det ledsamt och nu ska vi skratta. Jag bläddrade förbi de sista hundra sidorna så kanske är jag inte helt rättvis i min bedömning. Ni får avgöra själva. Själv blev jag bara så snopet besviken.

Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf

Förlag: Raben och Sjögren

Utgivningsdatum: 2012-01

Antal sidor 543

ISBN: 9129677068

Går att köpa på bland annat Adlibris eller Bokus