Skuggan i väggen

Nyligen lovordade jag Ingelin Angerborns mysigt mystiska böcker och här är en till bra bok i liknande stil: Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn.

Den här boken handlar om Micke (Mikaela) som flyttar till ett risigt gammalt hus i en norrländsk by. Mamma är konstnär och har fått jobb på ett äldreboende i byn för att få ekonomin att gå ihop. Dessutom kommer de mycket närmare mammas kille Vilgot och huset har de fått hyra billigt.

Micke börjar i en ny klass bara en vecka innan skolavslutningen. Hon får snabbt kontakt med Claudia och Stina, som berättar för henne att huset hon flyttat in i är ett spökhus. För länge sedan bodde en flicka som hette Elli i huset. Hon drunknade i älven och nu går hon igen. Micke kopplar snabbt ihop det med skuggan i väggen i hennes eget rum. Snart händer konstiga saker och Micke förstår att Elli vill säga henne något. På äldreboendet där mamma jobbar bor några gamlingar som växte upp samtidigt med Elli. Sixten kan berätta att Elli var mobbad. Och Harriet är helt förvirrad och verkar tro att Micke är Elli. Hon försöker be henne om förlåtelse och säger att allt upprepar sig.

Micke märker snart att Claudia har olika sidor av sin personlighet. Å ena sidan är hon snäll och trevlig, å andra sidan blir hon hård och vass när andra gör saker hon inte gillar. Till och med Stina, Claudias bästa vän, måste vrida ut och in på sig för att behaga henne. En annan som utsätts för Claudias ogillande är Wille. Han håller sig för sig själv, gömmer sig i sin stora huvtröja och verkar allmänt skum. Micke upptäcker att han smugglar mat från matsalen och att han håller till i en husvagn i skogen, nära älven.

Frågorna hopar sig: Vad är det Elli vill berätta? Blev hon knuffad ner i älven och i så fall av vem? Vad är det som upprepar sig? Och vad är det för skumt med Wille?

Det hela mynnar ut i en riktigt fin spökhistoria om vänskap och mobbing. Det här är den första boken jag läst av Kerstin Lundberg Hahn, fast jag har hört talas om henne ofta. Nu blev jag extra sugen på att även läsa Vitas hemlighet, som Malin verkligen tyckte om. För jag tycker verkligen om Skuggan i väggen!


Skuggan i väggen
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 205
ISBN: 978-91-29-68123-9
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns även som e-bok.

Mysigt mystiskt av Ingelin Angerborn

Ingelin Angerborn är kolossalt bra på att skriva mysmystiska böcker för slukaråldern! Den senaste i raden är Månfågel och tidigare har jag även läst Rum 213, För alltid… och Sorgfjäril. Gemensamt för alla böckerna är att de handlar om tjejer som får kontakt med någon som levt i en annan tid. Det är mysrysigt och spännande, men aldrig riktigt otäckt. Böckerna är väldigt bra skrivna, lättlästa men engagerande.

Månfågel handlar om Vendela som känner sig väldigt ensam. Hennes mamma är död sedan ett par år och nu har dessutom bästa vännen Minna flyttat till London. Vendela skriver ett brev som hon lägger mellan två stora stenar i skogen:

Till Dig!
Jag vet inte vem Du är, men jag hoppas att Du finns. Du som kan få mig glad igen. Du som kan få sorgen att försvinna, eller i alla fall göra mindre ont. Jag hoppas att Du finns därute någonstans. Och jag hoppas att Du svarar snart. Jag behöver Dig!
Vendela Höök (den ensammaste människan på jorden)

Vendela räknar naturligtvis inte med att få svar. Allra minst av någon som skriver med gammaldags stil och med poststämpel från 1887… Men hon får kontakt med en Wilhelm Silveus, som inte riktigt verkar finnas. Åtminstone inte i hennes tid. Dessutom får hon frekventa besök av en koltrast, hennes mammas favoritfågel. Vad är det som händer? Vendela får till slut hjälp från ett oväntat håll, kan lösa gåtan och dessutom få en ny vän.

Rum 213 handlar om Elvira som åker på läger och delar rum med tre andra tjejer. Snart börjar mystiska saker att hända. Saker försvinner och misstankar riktas åt alla möjliga håll. Det måste ju vara någon av flickorna som stjäl sakerna, eller..? Dessutom blir det lite romantik, eftersom det finns söta killar på lägret också.

Sorgfjäril handlar om Alice, som flyttar till ett kråkslott där det sägs att det spökar. Extra fint med den här boken är Alices relation till sin lillebror Emanuel och han är också central för berättelsen. Han ser nämligen mer än andra. Och han ser en flicka i huset… Jag har skrivit om den här boken tidigare.

För alltid… handlar om Nora som tillbringar sommaren i en stuga på landet, hos sin mammas konstnärskompis Vanja. Det finns ett ödehus i närheten och där hittar Nora ett brev som verkar vara skrivet till henne! Hur kan det vara möjligt? Dessutom liksom vet hon hur det ser ut i huset, redan innan hon varit där.

Jag skulle tro att jag gillar Sorgfjäril allra mest, men den nya Månfågel kommer tätt därefter. Jag vill verkligen rekommendera alla böckerna, som alltså främst riktar sig mot slukaråldern (ca 9-12 år, men det är förstås individuellt) men som jag dessutom tror kan trigga slukaråldern i nästan vem som helst.


Månfågel
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 210
ISBN: 978-91-29-68082-9
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns också som e-bok.

Rum 213
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 195
ISBN: 978-91-29-67649-5
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns också som e-bok.

Sorgfjäril
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2010)
Antal sidor: 207
ISBN: 978-91-29-67337-1
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns också som e-bok.

För alltid…
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2009)
Antal sidor: 186
ISBN: 9789129678796
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns också som e-bok.

Sandvargen

Jag har nyligen läst Åsa Linds klassikerserie om Sandvargen och Zackarina och förstår varför böckerna blivit så populära. Att läsa Åsa Linds böcker om Sandvargen är som att sjunga en sång. Det är poetiskt, filosofiskt och språket är så vackert och flyter fram ur munnen.

Handlingen är inte så märkvärdig. Böckerna handlar om barnet Zackarina, som alltid leker ensam. Ända tills den dag då hon möter Sandvargen nere på stranden vid huset som hon bor i. Sandvargen är gnistrande glittranade och gjord av sand. Han vet allt om världen, har varit överallt, till och med ute i rymden, och har funnits i urminnes tider, i alla fall i en eller annan form. Tillsammans med Sandvargen filosoferar Zackarina kring livet i stort och om små händelser i vardagen. Allt från döden till vuxnas användande av ordet snart tas upp.

Men även om Sandvargens resor runt i Universum beskrivs stannar vi hela tiden på jorden. Faktum är att vi inte kommer längre än stranden nedanför Zackarinas hus. Alla resor sker i tanken och det här är inte böcker som man läser för äventyrets skull. Däremot ger de en utmanande resa för fantasin, en resa som sätter barnets perspektiv i fokus. Och allt förs alltså fram av ett underbart textspråk.

Jag har läst de två första böckerna om Sandvargen och Zackarina för mina barn som är 5 och 7 år. Mitt äldsta barn knorrade lite när vi lånade böckerna. De är inte så äventyrsfyllda, menade han. Men när vi väl läste dem var han lika fast som sin lillebror och mamma.

På Rabén & Sjögrens sida skriver Åsa Lind om skriftligt experimenterande:

Att skriva är det svåraste och det härligaste jag vet. Det är mitt sätt att undersöka verkligheten, och försöka förstå en del av den. Men att skriva är också att undersöka själva språket. Vad är möjligt att säga med ord? Hur skriver man en färg? Hur berättar man en doft? Kan rymden rymmas i en bok? Oavsett vad jag skriver handlar det om att försöka hitta de rätta orden för just det sammanhanget.

 

Att inte skriva något om Kristina Digmans charmiga bilder vore orättvist. Men jag måste vara ärlig och berätta att jag läste böckerna utan att visa bilderna för mina barn. Att visa bilderna för mina barn, som sover i loftsängar skulle ha avbrutit textflödet för mycket då jag inte riktigt tycker att bilderna och texten flyter ihop på ett bra sätt. Men bilderna kan säkert vara till nytta om man läser för lite yngre barn, eller barn som vill ha bilder för att bygga upp bilder inne i huvudet.

 

Åsa Lind har vunnit Nils Holgersson-plaketten med Sandvargen. Sandvargen har kunnat höras via Utbildningsradion samt satts upp som teater runt om landet.

 


Böcker om Sandvargen:

Sandvargen
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2002)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129654134
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mera Sandvargen
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2003)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129658484
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sandvargen och hela härligheten
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2004)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129658484
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stora boken om Sandvargen
Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Rabén & Sjögren (2006)
Antal sidor: 374
ISBN: 9789129665208
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mitt hjärta hoppar och skrattar

Vi får träffa Dunne i en egen bok igen. Hon har tidigare varit med i böckerna om Metteborg. De egna böckerna heter Mitt lyckliga liv och så boken jag läst: Mitt hjärta hoppar och skrattar. Denna lilla, oftast glada person bor med en pappa och en katt. Dunne kallas hon, men heter egentligen Daniela. Dunnes mamma är borta och död och trots att det finns mörka stråk i Dunnes liv så tänker hon allra helst på när hon var lycklig. Så himla fint att smyga in positivt tänkande i en bok för barn. Livet kan vara nog svart ändå, men här lyckas författaren Rose Lagercrantz beskriva en huvudperson, som trots vissa svårigheter kan se det roliga i livet. I första boken, där Dunne börjar ettan, lär hon känna sin nya bästis Ella Frida. Den boken slutar med att Ella Frida har flyttat och i Dunnes sorg över det lyser två små marsvin upp hennes liv igen och att hon ska få åka och hälsa på Ella Frida på påsklovet. I andra delen Mitt hjärta hoppar och skrattar så utsätts denna mysiga, tänkande unge för något mycket dumt av två klasskamrater. Kärleksproblem utgör grunden. Fast inte är det Dunne som är kär, utan Kudden – i henne. Kära i Kudden är däremot Vickan och Mickan som efter att ha blivit ignorerade av Kudden, ser till att frysa ut Dunne och till och med nypa henne hårt och mycket på armarna. Allt detta resulterar i att Dunne gör något mot dem för att freda sig och plötsligt blir fröken inblandad. Hur ska det nu gå? Måste Dunne be om ursäkt, nu när hon gjort något som alla sett, eller?

Det är rakt och rent beskrivet, det här med barnet som kämpar på, Dunne har ju sorg efter att ha förlorat sin vän till en ny stad. Känslorna som väller fram i detta barn, som jag genast får sympati för, är så väl skildrade att jag känner det hon känner och blir därför så lättad när Dunnes pappa äntligen förstår vad som hänt och blir arg och agerar. Jag snyftade rent av när jag läste och önskade att fler hade en sådan förälder som stod upp för sitt eget barn. Risken finns väl då förstås att föräldern anmäls, för inte får någon annan ryta åt andras barn och så vidare. Men jag tror inte att Vickan och Mickan är dumma fler gånger mot Dunne i alla fall. I bokens slut sker något oväntat; där i klassrummet står Ella Frida! Exakta detaljer kring vad som händer i boken bör läsas av den nyfikne. Den är lättläst, men innehållsrik och jag älskar språket som väver in nya händelser så smidigt, utan att bli långrandigt. Svartvita illustrationer dyker upp som eviga följeslagare till den luftiga texten. Eva Eriksson som samarbetar så väl med författaren, lyckas få allt att bli ännu mer förstärkt, roligt eller fint för att det är fint.


Mitt hjärta hoppar och skrattar
Författare: Rose Lagercrantz
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 128
ISBN: 9789163869211
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jonas Anderson – en minernas mästare


Första gången jag lade märke till Jonas illustrationer var när jag skulle recensera en bok under temat ”Lättlästa böcker”. På en julmarknad mötte jag illustratören i egen hög person och fick vidare upp ögonen för hans varierade utbud. Men det var först vid besöket i hans ateljé som jag – åtminstone till en del – insåg vidden av hans produktion och lätt gapande höjde på ögonbrynen för en minernas mästare.

Efter ett tryck på klockan för ”Jonas Bok & Bild” blir mötet ansikte mot ansikte med Jonas Anderson och hans karaktärer i Uppsala-ateljén ett faktum. Mötet mellan hans mångskiftande uttryck, i olika bemärkelser och skepnader, och mina intryck, resulterar i en givande och böljande dialog – eller kanske trialog, där karaktärerna utgör en egen, tredje och på annat sätt talande, part. Men fler och fler har en tendens att bli inblandade – eller blanda sig i.

Men stopp nu, en sak i taget – låt oss ta det hela från början: Redan som liten fångades Jonas, eller snarare hans intresse, av klassiska monster som Frankenstein, Mumien och Dracula; och lite duktig på att rita var han faktiskt i lågstadiet.

– På mellanstadiet kom jag av mig, men när det var dags för gymnasiet valde jag sam med estetiskt tillval. Eftersom jag alltid har gillat att läsa tänkte jag bli bibliotekarie eller kanske journalist men tecknandet tog över allt mer.

Sedan följde konstutbildningar i Falkenberg och Göteborg, olika tekniker och material prövades, den grafiska utbildningen genomfördes före datorns intåg på området. Självklart använder sig Jonas i dag av datorns möjligheter i vissa moment men tecknar gör han med blyerts och sedan utvecklas karaktärer, detaljer och miljöer vidare med bland annat pensel och flytande tusch. Ljusbordet är centralt. På väggar och hyllor trängs skisser att distansera sig från eller att ta ställning till.

– Digitalbräda, att rita på skärmen, känns nästan som att jobba på det gamla sättet, säger Jonas och berättar vidare om arbetsprocess, samarbetspartners, produktion och karaktärer.

På ljusbordet ligger skisser och layoutsidor till ytterligare en bok i ”Lättläst” serien om Erik, som ges ut av Nypon förlag, Torsten Bengtsson skriver texterna och Jonas har frihet att färdigställa samspelet mellan text och bild – han skissar direkt på textsidan och skickar till förlaget för godkännande. De korta textradernas berättelse ska kompletteras av bildernas berättelse, kroppsspråk och mimik hos karaktärerna är av yttersta vikt. Ingen behöver egentligen läsa sig till hur Erik känner sig – det syns, och man känner det i sin egen kropp med hjälp av egna erfarenheter. I Erik blir rädd möter jag också prov på Jonas monsteruttryck för första gången. (Denna finns recenserad under temt Lättläst här på Barnboksprat.)

Oftast kommer texten först: ”Vi har fått in ett manus som kan passa dig”, och graden av samarbete mellan förlag, författare och illustratör varierar.
– Mitt första uppdrag fick jag på stående fot på en bokmässa; jag skulle köpa en bok och nämnde att jag var illustratör. Även kontakten för nästa jobb skedde på en bokmässa och för ett mindre förlag; när Jonas däremot bokade möte med ett större förlags redaktionschef gick det sämre. Kreativa marknadsföringsidéer gav så ett monsterjobb:

– Jag hade gjort vykort som giveaways – typ gamla filmisar men med klassiska filmmonster som Frankenstein och Dracula, som jag lade upp på bordet, förlaget nappade på exempelbilderna och ville att jag skulle jobba med en egen text till just de bilderna. Jag tog kontakt med en filmvetare och gjorde research – texten växte fram med bilderna som utgångspunkt.
Resultatet Monster på vita duken (Eriksson & Lindgren, 2003) presenterar de personligt tolkade och avbildade monstren tillsammans med korta dramatiserade berättelser samt faktarutor om film, skådespelare, författare och samtid. Jonas Anderson bevisar att han behärskar att uttrycka sig i helheten bild, text och layout – och för en bred åldersgrupp i ett gemensamt intresse.

Monsterminer och häxuppsyner grinar mig rakt i ansiktet när jag läser seriehäftet Vera En riktig häxa, och här får man även en glimt av det Jonas säger att han vill jobba mera med; kluriga pysselsidor, givetvis med inblandning av magi och monsterinsikt. Karaktären Vera, hon som köper trollstav på eBay och söker trollformler på internet, finns som egen bok, även den i lättlästformat, textberättelsen är i bägge fallen författad av Mårten Melin.

Inblandningen i Uppsalas kulturliv gör Jonas till något av en uppsala-profil. Dels finns hans figurer och kreativa idéer representerade på några av stadens museer/deras hemsidor och dels figurerar hans karaktärer i seriesammanhang med anknytning till stadens kulturliv. Plötsligt handlar vårt samtal mest om serier, ett annat av Jonas stora intressen.

Anna & Blomsterkungen består av 47 seriestrippar, ursprungligen gjorda i samband med Linnéjubileet, texten är skriven av Anders Björkelid, vän sedan gymnasietiden. Resultatet av samarbete och ämne ligger på en ’akademisk nivå’ av realism/skröna, student- och vuxenhumor mot uppsalahistorisk bakgrund. Och karaktärernas miner och minkommunikation är karaktäristiska för Jonas – om man nu kan uttrycka sig så.

– Man vet hur bra det kan bli – du kan göra allt i en serie som du kan göra i andra medier, säger han som har deltagit i seriemässan Uppsala Comix som SerieZonen arrangerade. I samarbete med dem gav Jonas och Daniel Tholin ut serietidningen 1000 ögon: Tupilak första gången på Kulturnatten i Uppsala 2010, 2011 kom uppföljaren och cliffhangern förutsätter en fortsättning…

I alla böcker och serier som jag har sett där Jonas har varit inblandad lämnar han personliga avtryck, han berättar på olika sätt om sig själv och sitt arbete i ord och skiss, visst är det lite extra marknadsföring över greppet men det väcker också nyfikenhet hos den som själv är sugen på att illustrera. Vykort, klistermärken, att åka runt och berätta i skolor och delta i mässor är andra sätt att marknadsföra det han gör.

Under maj har Jonas penna varit inblandad i fem nyutgivna böcker – kanske är det en magisk monsterpenna han har – eller också är han helt enkelt bara kreativt begåvad och målmedveten…

Reportaget finns även bland annat på: Formom www.formom.nu under ”Övriga reportage”