”En annan resa” är enligt förlaget en fristÃ¥ende fortsättning pÃ¥ boken ”Konstiga djur” som Barnboksprats Helena F tidigare recenserat. Den här boken har blivit höjd till skyarna av mÃ¥nga recensenter som berömt dess humor och sprÃ¥k. Vad tycker jag dÃ¥? Jag är liiite skeptisk.
Maria Nilsson Thores illustrationer kan jag säga att jag verkligen gillar. Jag tycker mycket om färgskalan och figurerna och deras minspel. Jag blir genast väldigt förtjust i jättemyrsloken.
Men det är någonting med Lotta Olssons text som jag inte kan sätta fingret på riktigt som gör mig skeptisk. Jag har bara läst boken tyst för mig själv; kanske borde jag prova den som högläsningsbok för sonen för att se hur det funkar. Kanske är det så att att jag är tveksam till om språket och handlingen funkar för åldersgruppen 6-9? Det står på baksidan av boken att den är lättläst, men det betyder inte samma sak som att den är lätt att förstå. Här förekommer en del filosofiska tankar och diskussioner, och möjligen är det för att jag inte är en särskilt filosofisk person som jag har lite svårt för detta?
Handlingen då? Det är en trist och kylig vårdag och jättemyrsloken tycker att världen är ful. Hans vän hasselmusen påstår att man inte kan säga på det viset:
”Du tycker att världen är ful just nu, i synnerhet nu ja, men det är ju inte detsamma som att den är ful, eller hur?”
”I synnerhet” är för övrigt hasselmusens absoluta favorituttryck som hon använder i tid och otid. De bÃ¥da vännerna hamnar i en diskussion om världar, vad menas egentligen med din värld respektive min värld – menar vi samma värld när vi pratar? Hasselmusen menar att jättemyrsloken i själva verket inte vet nÃ¥gonting alls just om världen. Där börjar funderingen kring att ge sig ut pÃ¥ en resa. Sagt och gjort: jättemyrsloken packar en resväska full med grejor. Jättemyrsloken visar stolt upp en rosa hÃ¥rtork för hasselmusen och dÃ¥ utspelar sig en liten scen som jag skrattade gott Ã¥t och som är ett bra exempel pÃ¥ den fina humor som faktiskt finns i boken:
”En resehÃ¥rtork”, sa han allvarligt. ”Jag köpte den i gÃ¥r”.
”En hÃ¥rtork? sa hasselmusen. ”Men snälla myrslok, du brukar väl aldrig torka hÃ¥ret?”
”Nej! Nej!” rättade jättemyrsloken. ”Inte en hÃ¥rtork! En resehÃ¥rtork, sa jag ju. Man ska ha den när man reser.”
Hur som haver så blir det ingen resa genom skogarna för jättemyrsloken, det blir en inre resa som involverar en ny vän/regissör, en uppsättning av pjäsen Rödluvan (med jättemyrsloken i huvudrollen) och många nya erfarenheter för de båda vännerna.
Jag måste nämna en särskild bild i boken: på sidan 83 sitter dvärgelefanten Arne (deras nya vän) i en regissörsstol iklädd svart basker med en cigarr i mungipan. Kan det vara så att dvärgelefantens förebild var en viss Ingmar Bergman?
Om du vill provläsa klickar du här.
Vill du läsa en intervju där Lotta Olsson berättar om arbetet med boken? Då klickar du här.
En annan resa
Författare: Lotta Olsson
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 112
ISBN: 9789163869969
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Nyligen lovordade jag Ingelin Angerborns 
Vi får träffa Dunne i en egen bok igen. Hon har tidigare varit med i böckerna om Metteborg. De egna böckerna heter Mitt lyckliga liv och så boken jag läst: Mitt hjärta hoppar och skrattar. Denna lilla, oftast glada person bor med en pappa och en katt. Dunne kallas hon, men heter egentligen Daniela. Dunnes mamma är borta och död och trots att det finns mörka stråk i Dunnes liv så tänker hon allra helst på när hon var lycklig. Så himla fint att smyga in positivt tänkande i en bok för barn. Livet kan vara nog svart ändå, men här lyckas författaren Rose Lagercrantz beskriva en huvudperson, som trots vissa svårigheter kan se det roliga i livet. I första boken, där Dunne börjar ettan, lär hon känna sin nya bästis Ella Frida. Den boken slutar med att Ella Frida har flyttat och i Dunnes sorg över det lyser två små marsvin upp hennes liv igen och att hon ska få åka och hälsa på Ella Frida på påsklovet. I andra delen Mitt hjärta hoppar och skrattar så utsätts denna mysiga, tänkande unge för något mycket dumt av två klasskamrater. Kärleksproblem utgör grunden. Fast inte är det Dunne som är kär, utan Kudden – i henne. Kära i Kudden är däremot Vickan och Mickan som efter att ha blivit ignorerade av Kudden, ser till att frysa ut Dunne och till och med nypa henne hårt och mycket på armarna. Allt detta resulterar i att Dunne gör något mot dem för att freda sig och plötsligt blir fröken inblandad. Hur ska det nu gå? Måste Dunne be om ursäkt, nu när hon gjort något som alla sett, eller?
