Max och Spillevillerna är en hederlig gammal ljudsaga, fast nyskapad och svenskproducerad.
I centrum står Max, en nioårig pojke som precis flyttat till en ny stad och där blir mobbad av gänget Barfers. I skolan möter han Saga som står upp för honom och blir hans vän. Hon visar honom sedan en hemlighet, ett underjordiskt land där små Spilleviller lever. Nere i underjorden lever också de ondskefulla Dondukterna vilka planerar att komma upp ovan jord och ta över världen. De lierar sig med Barfers och allt hänger på en magisk kula som Max och Saga måste hitta innan Dondukterna gör det!
Bakom det här projektet står Stefan Sundberg som under tiden han arbetade som förskollärare frågade sig varför det inte görs några moderna ljudsagor för barn längre. Flera år senare när han blivit ljud- och radioproducent satte han sin plan i verket och det har tagit sex år att spela in alltihop. Medverkande på skivan är bl.a. Caroline af Ugglas, Kjell Bergqvist, Magnus Härenstam och Annika Lantz.
Så hur låter det då? Jo, det är en välgjord, spännande, humoristisk, medryckande bra story som framförs lysande av både proffs och amatörer. Sångerna är också de välgjorda, medryckande och trallvänliga. De skiftande stämningarna i berättelsens olika skeden gestaltas väldigt tydligt och jag lever mig verkligen in i berättelsen. Fanns det inget som var mindre bra då? Jo, jag tyckte att rösten till onda Dondukten Hess var riktigt obehaglig, särskilt som vi lyssnade vid läggdags. Sagan rekommenderas från 5 år och uppåt och jag lyssnade tillsammans med min nioåring. Vi lyssnade som sagt vid läggdags och första kvällen blev det lite sent i säng. Jag satte på skivan och efter ett par spår insåg både jag och sonen att vi var tvungna att stänga av, det var alldeles för spännande för att han skulle kunna sova! Vi lyssnade klart nästa dag istället och tredje dagen frågade jag vad han ville lyssna på. ”Max” svarade han och när jag invände att han precis lyssnat på den sa han bara att han ville höra den igen. Det fick mig att tänka på högläsningsdebatten som jag deltog i för några veckor sedan. Lite fritt citerat så uttryckte sig Susanna Ekström, f.d. universitetsadjunkt vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet, så här:
När barnet säger ”igen” – då är det kvalitativ läsning för just det barnet
I det här fallet – kvalitativ lyssning!
När jag fick erbjudande om att läsa Rabarbertjuven så var det främst pojken i rullstolen som intresserade mig. Jag har själv skrivit en kapitelbok som blir utgiven under hösten där ett av barnen sitter i rullstol och jag tyckte det var dags för barn med funktionshinder att inte bara finnas i kulisserna utan också ta plats som en utav huvudrollerna.
Min snart 9 åriga dotter tyckte deckargåtan var för enkel, och fnös lite fisförnämt då lillebror inte kunde lista ut vem tjuven var trots ledtrådarna man får. Men jag tycker den var lagom till barn i den här åldern som boken vänder sig till. Det som var intressant var att sonen inte en endaste gång nämnde något om att pojken satt i rullstol. Det blev ett naturligt inslag vilket jag också tror är författarens avsikt. Det här är främst en deckarbok för små barn. Jag tyckte den var charmig och jag lär nog få läsa om den många gånger för sonen även om överraskningsmomentet är avslöjat.
Ellen, Sorken och hemligheten är en fyndig och knasig kapitelbok huvudsakligen riktad mot åldersgruppen 6-9 år, skriven av debutanten Maria Frensborg. Den rymmer gott om skojiga, svartvita illustrationer av Tomas Nilsson som lättar upp texten. Snart kommer också uppföljaren Ellen, Sorken och marsianen.
Jessica Hardiman heter författaren och det här är hennes debut som barnboksförfattare. Boken innehåller fina illustrationer gjorda av Ida Antonsson.
Men är det fel att ge barnen önskedrömmar? Jessica Hardiman blickar emot godheten och kärlekens betydelse men hon stör min egen trosbekännelse. Jag tror starkt på skyddsänglar och att de finns bland oss och hade kanske förväntat mig mer andlighet och mystik i berättelsen. Här blir det mer utav en materialistisk himmelsvärld där det finns typer som går och förgiftar kärleksdrycker. Men tar jag av mig de vuxna kritikerglasögonen så är det en fantasifull, charmig och gullig saga fylld med värme och en tro på en bättre värld. Jessica Hardiman arbetar på en uppföljare till boken och på hennes mycket fina hemsida kan ni läsa mera om hennes författarskap.
Titeln är lockande och skapar förväntningar. Vad sker sju minuter över midnatt? Bokens omslag och svart-vita illustrationer är suggestiva och får mig att fyllas av upprymd mystik. Patrick Ness förord fyller mig med förväntan. Ta stafettpinnen och ställ till med något – alltså läs denna bok och bli upprymd att skriva egna historier uppmanar författaren. Denna bok ska vara skriven efter en idé av Siobhan Dowd. En författare som hann dö i cancer innan hon hann färdigställa sin bokidé.