Kapitelböcker – Sida 108

De tre grottornas berg

Per Olov Enquist är en författare som jag förknippar med känsla och till viss del magi på ett lite nostalgiskt sätt. De tre grottornas berg, från 2003 är Per Olov Enquists barnboksdebut. Detta är en bok som både behåller Per Olov Enquists speciella språkliga känsla samtidigt som den vänder sig direkt till barn.

Mina, som är sex år, åker till sin morfar i Värmland, tillsammans med sin lillasyster Moa. Där träffar hon även sina kusiner Marcus och Ia. De fyra barnen och deras morfar ska bege sig ut i den värmländska skogen. De ska ge sig upp för ett högt berg och slå läger i tre olika grottor på vägen upp.Men vad kan egentligen hända i en värmländsk skog med lo, björn och varg? Och är det verkligen rovdjuren som är farligast där ute mitt i en skog där inga mobiltelefoner fungerar?

Nu är ju vargfrågan väldigt aktuell i och med regeringens rovdjurspolitik och beslutet om jakt på varg. I de tre grottornas berg är vargarna lite läskiga, men också ganska gulliga. De är också väldigt smarta och personliga. Mina låter oss få se att vildmarken inte behöver vara något att vara rädd för. Eller det gäller i i vanliga fall. Men expeditionen till de tre grottornas berg blir inte någon vanlig skogstur. Den här ovanliga och spännande expeditionen vid de tre grottornas berg berättar Mina för oss som en retrospektiv berättelse. Men i den här berättelsen är inte en otämjbar vildmark den största faran. I den här skogen härjar mycket större faror än så, nämligen några riktigt ohyggliga tjuvjägare.

Det är en bok med ett tilltal för barn. Mina funderar mycket kring vuxnas beteende. Som när hon mitt i natten har blivit biten i häcken av en stor klädföretags-krokodil och ingen verkar bry sig om det.

Det var kris. Ingen tog henne på allvar. Och hon tänkte att det skulle vara skönt med en Beskyddare som räddade henne när hon var nödställd. Man måste ha en Välgörare, som morfar brukade säga. Det var en sån som alltid ställde upp, till exempel när de vuxna sa ”försök förstå” och ville sova. Eller se på golf på TV.

Även bokens illustrationer, av Stina Wirsén, är mycket tilltalande. Hennes bilder är uttrycksfulla samtidigt som de lämnar mycket kvar till barnets egen fantasi.

Det finns också ett tilltal för vuxna i boken. Morfarn benämner tjuvjägarna som ”satans mördare”. Jag tror inte att så många barn tänker på Olof Palme när de hör det, men jag gjorde det definitivt. (Om Olof Palmes uttalande)

Morfar fungerar som en förmedlare mellan barnens och de vuxnas tankar och det kommer fram många små roliga funderingar kring till exempel feminism.

Gunilla var feminist, hade morfar förklarat, och det betydde att morfar fick städa själv och aldrig fick fråga om han skulle ”hjälpa till” med hushållet, för det skulle vara så självklart att man inte fick fråga.

Det här är en bok som såväl jag som mina båda barn tyckte var väldigt rolig och spännande. Det skrattades en del, några naglar blev avbitna och vi hade riktigt mysiga lässtunder med den här boken. Tyvärr verkar det vara svårt att köpa De tre grottornas berg, men det finns gott om upplagor ute på landets bibliotek.

De tre grottornas berg
Författare: Per Olov Enquist
Illustrationer: Stina Wirsén
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 144
ISBN: 9789129658750

Turbo och den magiska grodan

Turbo ska på kalas hos sin kompis Olle. Han och Simon funderar och funderar på vad de ska köpa för något i present. Till slut bestämmer de sig för att de ska köpa den blå grodan i djuraffären. När de betalat går de till parken och kikar lite på grodan. Testar om hon kan hoppa och sådär. Det visar sig att Vilma, som de döper grodan till, kan hoppa utomordentligt bra.
Nästa dag tar de med sig Vilma till parken igen. Turbo säger till Simon att Vilma inte gillar att locket är på när hon är i lådan. Vilma är en magisk groda och kan prata med Turbo, säger han. Simon tror inte ett skvatt på att Vilma kan prata med Turbo. Turbo säger att de ska slå vad. Han säger att Vilma kan hoppa tre meter. Omöjligt, säger Simon.

I parken mäter de Vilmas hopp och hon hoppade exakt tre meter. Hon sa ju det, sa Turbo. Plötsligt kommer en tjej i klassen med sin hund. Vilma blir rädd och hoppar ner i dammen.
Vad gör man när presenten hoppat ner i en damm? Och är Vilma verkligen magisk?

Turbo och Simon undrar hur långt Vilma kan hoppa

Det här är en lättläst bok med fina illustrationer och en ganska enkel men rolig liten historia. Om fantasirika pojkar, kalas och vänskap.
Turbos äventyr kan man läsa om i fler böcker, bland annat Turbo blir kär och Turbo i knipa.

Turbo och den magiska grodan
Text: Ulf Sindt
Bild: Gunilla Kvarnström
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 48
ISBN: 9789150111293
Köp: Jämför priser

Mysmystisk hemlig vän

Nu har jag äntligen läst den, boken som jag fastnade för när jag bläddrade Bonnier Carlsens vårkatalog, En hemlig vän av debuterande Katarina Genar. Förlaget beskriver den som ”en spännande och suggestiv barnroman i bästa Maria Gripe-stil, att läsa själv eller högt tillsammans” och det var detta i kombination med att det är en debutroman som gjorde mig nyfiken. Maria Gripes böcker är ju fantastiskt bra och jag är alltid nyfiken på debutanter eftersom jag själv drömmer om att ge ut böcker.

En hemlig vän handlar om Henrietta, vars liv har slagits fullkomligt i spillror. Pappa har flyttat ihop med en annan kvinna och mamma bestämde sig raskt för att sälja huset på landet och flytta in till en lägenhet i stan, utan att bry sig om Henriettas åsikt. Henrietta har inga vänner i nya klassen och inte blir det bättre av att mamma jobbar jämt. När Henrietta tappar sina nycklar blir det ännu värre. Det är kallt ute och Henrietta har trots tjat inte fått någon mobiltelefon. Som tur är kommer herr Wallgren, som också bor i huset, så att Henrietta kan låna hans telefon och ringa mamma. Herr Wallgren är väldigt gammaldags, men snäll. Och mystisk. Plötsligt kan han försjunka djupt i tankar, stirra ut genom fönstret och säga att ”när saknaden blir för stor, skänker stjärnorna tröst”.

Herr Wallgren är inte den enda som är mystisk. Henrietta får syn på en liten flicka som gungar ute på gården, men hon försvinner alltid spårlöst innan Henrietta lyckas prata med henne. Dessutom får hon en lapp från ”en hemlig vän”, trots att hon inte har några vänner i stan.

En hemlig vän är en mysmystisk bok och det är inte svårt att förstå varför förlaget nappade på den. Jag gillar den, samtidigt som jag måste säga att jämförelsen med Maria Gripe känns en smula överdriven. Boken är mycket enklare än Agnes Cecilia eller Skuggserien, både för att den är lättläst och för att berättelsens frågetecken rätar ut sig utan alltför knepiga komplikationer. Men den blir förstås inte sämre för det, den är bara lite mindre avancerad än jag förväntade mig.

Läs även ett smakprov och en intervju med Katarina Genar.

Tillägg 2010-04-21: Nu är boken även recenserad i DN i positiva ordalag, läs här. Anne-Marie Karlsson vågade spoila mycket mer än jag. :)

En hemlig vän
Författare: Katarina Genar
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 96
ISBN: 9789163864476
Köp: jämför priser

Mystiska Milla och vintercirkusen

Nu är den här, den tredje boken om det modiga lilla tygspöket Milla och hennes jakt på de tio sanningarna. Jag skrev om den första boken här och den andra här. Den här gången går resan till Sankt Petersburg, där den onde syfabrikören Hektor Mysac ämnar gifta sig med sin sekreterare fru Vampe. I packningen ligger syfabriksspökena, som ska användas som dukar, näsduk och brudslöja under festligheterna. Milla får en fulltecknad agenda: rädda sina spökvänner, stötta sin stackars människovän Pinneus (syfabrikörens son), hitta den tionde sanningen och dessutom rädda Pinneus försvunna mamma och möjligtvis sin egen försvunna mamma också. Allt detta mynnar ut i en spretig transportsträcka till berättelse och jag undrar hur materialet ska räcka till ytterligare sju böcker.

Skavlans illustrationer imponerar

Jag vill verkligen gilla Mystiska Milla, för det är så mycket som är coolt med konceptet och böckerna är så snygga. Men det kommer tyvärr ett men. För att skjuta upp det oundvikliga börjar jag med det jag gillar; böckerna är verkligen toksnygga! Läckra, svarta och stilrena omslag och mängder av fullkomligt fantastiska färgillustrationer av Fredrik Skavlan. Sidorna svämmar nästan över av uttrycksfulla figurer, krusidulliga fasader och ornamenterade trappor. Det är jättebra att illustrationerna får ta så mycket plats, vilket de sällan får i böcker med så här mycket text.

Men gott och väl halva boken går innan jag överhuvudtaget bryr mig om handlingen. Jag läser bara för att bli klar. Sen blir jag i alla fall lite nyfiken på vad grejen är med Pinneus mamma, men trots att hon glimtar förbi står de i övrigt så driftiga Milla och Pinneus handlingsförlamade och ser på när hon försvinner igen. Det känns snopet. Det hintas även om Millas mamma och det enda som känns viktigt när jag läst klart är att man fått en ledtråd om mödrarna.

I övrigt består boken av tröttsamt mycket upprepningar kring annat:

Komik kring hur de fångade syfabriksspökena stretar emot när människorna hanterar dem som de tygstycken de ser ut att vara.
Att alla precis hela tiden kommenterar att Pinneus har en ful halsduk eller dylikt när han går omkring med Milla.
Spökslang. Okej, jag har fattat grejen nu, men varför måste det vara en sån ketchupeffekt på det? Det är snyggt att väva in uttryck som ”uggy” och ”happa upp sig” i texten, men det som framförallt sker är att karaktärerna öser ur sig mantra-aktiga haranger i stil med ”Cyber, happ och flow, stjärntro och okuvlig ande, för sjungande spirea”.
”Ryska” som i själva verket är svenska med ”ski” påhakat på orden, t.ex. ”Du är förloradski! Jag är hemskski! Ondski!”
Att Mysacs hund Grymma Gräll ständigt ska vara i centrum och behandlas bättre än sonen Pinneus.

Visst måste Milla rädda syfabriksspökena och visst råkar hon ut för onda gobelängspöken, men vad den egentliga faran är känns grumligt. Okej, det är förnedrande att användas som bordsduk, men det känns inkonsekvent att spökena kan göra motstånd och föra ett himla liv i vissa lägen men är totalt hjälplösa i andra. Milla kommer närmare gobelängspökena än tidigare, men de framstår något antiklimaktiskt som relativt ofarliga och lekfulla mobbare.

Och den tionde sanningen dyker liksom bara upp, det är ingenting som tydligt eftersträvas under berättelsens gång.

Smakprov ur Mystiska Milla och vintercirkusen (klicka för större)

Det jag uppskattat mest i de tidigare böckerna, förutom Skavlans fina bilder, är de fantasifulla och fyndiga detaljerna kring det faktum att spökena är gjorda av tyg. Tyvärr blir det inte mycket nytt sådant i Mystiska Milla och vintercirkusen. Har vi redan fått veta det mesta? Vad ska resterande sju böcker bestå av egentligen?

Jag ser med nyfikenhet fram emot att recensioner av boken ska börja dyka upp. Kanske är det bara jag som inte är imponerad. Har jag rentav missat poängen? Jag vet med mig att jag är svårflörtad vad gäller vissa typer av humor och kanske är det meningen att man ska tycka att boken är jätterolig. Den tänkta målgruppen kanske gör det, men jag är inte road och saknar antagligen därför desto mer ett tydligt och engagerande fokus i berättelsen.

Nästa bok heter ”Mystiska Milla och jordgubbsgiftet” och det påstås att den fjärde sanningen är annorlunda än de tre första. Vi får väl se…

Uppdatering: Nu har Lotta Olsson recenserat i DN. Hon är inte förtjust.

Mystiska Milla och vintercirkusen
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 978-91-642-0317-5
Köp: jämför priser

Tack vare Winn-Dixie

Tioåriga Opal har just flyttat till småstaden Naomi i Florida tillsammans med sin pappa predikanten. Hon kallar honom oftast så, för om han inte predikar tänker han på att predika. Mamman har lämnat dem för flera år sedan.

Opal hittar en ful och smutsig hund som hon faller pladask för, eftersom han ler så glatt mot henne. Hastigt och lustigt får han namnet Winn-Dixie och predikanten går faktiskt med på att behålla honom. Tack vare Winn-Dixie lär Opal känna en rad udda karaktärer i Naomi och dessutom får hon veta tio saker om sin mamma; bland annat att hon drack och att hon hatade att vara gift med en predikant, men också att hon älskade att lyssna på berättelser som fick henne att skratta. Opal hoppas innerligt att mamma ska komma tillbaka och samlar historier att roa henne med.

En av Opals nya vänner är den gamla damen Miss Franny som har hand om Biblioteket till Herman W. Blocks minne. Hon bjuder på en sorts karameller som inte tillverkas längre. De smakar sött men samtidigt sorgset, så tycker alla som får smaka dem. Precis så smakar boken också. Den är riktigt sockersöt samtidigt som det finns en sorglig underton, eftersom alla karaktärer är mer eller mindre tragiska.

Boken känns bitvis väldigt amerikansk och väldigt översatt, framför allt i början. Bland annat bor Opal på en husvagnsparkering och går och handlar ett paket makaroner med ost. Sånt måste vara en översättares mardröm, det blir ju verkligen inte bra på svenska.

Jag tycker att boken är underbar för att den är så mysig och för att jag gillar när udda karaktärer får ta plats. Men med ett uns socker till hade den dock blivit för sliskig och om du tillhör dem som har svårt för berättelser med hög charmfaktor bör du nog välja en annan bok.

Se även vad Anne-Marie Karlsson på DN skriver.

Tack vare Winn-Dixie
Författare: Kate DiCamillo
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 171
ISBN: 9789173551298
Köp: jämför priser