Tove Jansson 100-års jubilerar, flera av hennes böcker finns som nyutgåvor. Berättelsen Vem ska trösta knyttet? har följt mig sedan jag var liten. Bilderna har etsat sig fast i mitt medvetande i omgångar, olika starkt i olika tider av mitt liv beroende på hur jag har relaterat till dem. Innehållet i textberättelsen har alltid varit en helhet som jag intuitivt har förstått – det ligger i dess natur.
Den uttalade frågan i titeln kvarstår – Vem ska? och plötsligt uppstår en följdfråga Vem är? Listigt vägleds läsaren/lyssnaren av textens upprepade men varierade fråga och i de påståenden som följer. Visst förstår man som vuxen ganska snart att knyttet ger sig ut på sin livsvandring och hanterar svårigheter efter vägen – på väg mot mötet med någon att dela livet med. Tove Janssons tecknade figurer är underbara och odödliga; snusmumriken, my, filifjonkorna… och visst förstår man textens budskap – men i helheten finns det växmån. Bild och text handlar, bland annat, om att våga ta steget, om viljan att bli sedd, höra till och vara behövd, om glädje och livets mening. Om det lilla knyttet som bor ensam i ett mörkt krypin, är tyngd av sin rädsla och sin kappsäck, nedtryckt av sin hatt, instängd och begränsad i rum och skor…
Men kanske ska vi börja från början innan vi går vidare.
I mörker, rädsla och ensamhet kurar knyttet, tänder alla lampor han har och lyssnar skrämd på nattens ljud. Den sugande virvelrörelsen utgår från knyttets stora rädda ögon, det cirkulerande mörkret som lamporna lyser upp återvänder till den hopkrupna gestalten, på helspänn, med den brinnande tändstickan i handen. Så bottenlöst. Då bryts det kompakta av den mjuka rösten – man hinner precis ta emot signalerna på rädsla, ensamhet och mörker, så lyfts man av den säkra trösten att det känns så här hemskt bara för att det är natt och för att man inte har någon vän. 
På nästa uppslag tillåts man överblicka tillvaron – knyttet är inte isolerad, det finns ett utanför – visserligen finns där allt han är rädd för; läsaren får en bild av det beskrivna: här går hemulerna med tunga steg, här lyser lamporna hos de andra skrämda krypen som tröstas av varann. Månbelysningens bleka färgskala förändras i nästa uppslag till den tunga, tjocka grå morgondimmans. Berättelsetonen skiftar från ensamhetsynkligheten till stegrande dramatik, mod och beslutsamhet; knyttet lämnar allt! Vart är han på väg, varför och till vad?
Han går och går, bilderna fylls med gestalter av alla de slag, alla är tillsammans i uppsluppen färgsprakande glädje – alla utom knyttet som står utanför, omgiven av mörker, bärande på sin tunga väska och med trånga skor – instängd och fången i sig själv, isolerad. I ett parallelluppslag sitter det allvarstyngda knyttet på sin stora väska mellan stora svarta stenar medan ”…en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik…”. Mumriken är fri, vandrar på ängen utan tungt bagage och trånga skor. ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.”
Knyttet har nu på allvar fått upp ögonen för sin omgivning, på avstånd betraktar han nästa uppslags nöjesfält och alla som har kul tillsammans. Men ingen ser honom och hans utanförskap: ” Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så att de SER att du är här!”
Knyttet går vidare, han har nu påverkats ytterligare – hans sinnen öppnas succesivt, glädje och skönhet tar plats. Det tunga och trånga lämnar honom och befinner sig på avstånd. Men ännu återstår en del att bearbeta och upptäcka. Så hittar han en flaskpost – någon annan behöver hans tröst, och då släpper alla hämningar! I sin vidare vandring räds han varken möten eller mörker. Den mest skrämmande av mörkrets makter, den förskräckliga isande kalla mårran, besegrar han. Och där sitter HON, skruttet, den utvalda… 
Kärleken färgar hela deras tillvaro, men ännu ett steg återstår – att sätta ord på uppleveler och känslor. Här räcker knyttets förmågor inte till längre utan läsaren/lyssnaren ombeds hjälpa till att formulera ett brev… (i detta uppslags text har jag alltid kommit av mig en aning, tappat rytmen). Blev det svårt även för oss? Kanske kom det lite plötsligt – men förmodligen har vi redan formulerat en stor del av svaren – kanske inte högt men genom de retoriska frågorna och svaren har vi troligen kommit en bra bit på väg.
Utan att vara medvetna om det har vi säkerligen utifrån vår egen nivå redan gjort det som frågas om inledningsvis. Vem ska trösta knyttet? – jo vi, med hjälp av berättelsen och dess vägledningar. Och nu märker jag att varken knyttet, skruttet eller de andra är egennamn – de är karaktärer, karaktärerna är vi. I dagarna cirkulerar en karaktärstest på facebook: vem är du av Tove Janssons karaktärer…
Trots att berättelsen fyller samma funktion i växande och insikt som många andra sagor känns den extra genomarbetad, in i minsta detalj, bild, text, tanke, frågor och svar, uttryck, rim, rytm och teckensnitt. För mig är den störst när den läses högt av en vuxen för ett barn, i mötet mellan litteratur och människa kan mycket ske som inte går att sätta ord på. Vem ska trösta knyttet? är utgiven 1960, då var jag två år och min pappa fick den av sin syster. Han läste den för mig och senare för sina barnbarn, jag har läst den för mina barn och barnbarn Hans berättarröst finns fortfarande inom mig och alldeles säkert var boken i sin helhet lika viktig för honom som den har varit för mig i över femtio år.
Vem ska trösta knyttet?
Författare: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129687330
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Det här är en saga om en kotte, som längtar efter att bli kottko, och bli lekt av ett barn. Boken är gjord med fotografier och visar hur man kan leka med kottar. Många närbilder av kottarna men vissa bilder även på skogen och en barnahand som sträcks emot den kotte som boken handlar om.
Den här titeln kändes väldigt lockande. Just för att den är så rakt på sak och för att omslaget förmedlar två känslor. Se barnets kärleksfulla blick upp till trädet och se den sure mannen bakomför. Uppladdat för konflikt – jag ville jättegärna läsa den.
