Det här är en nyutgåva från Raben & Sjögren av Astrid Lindgren med fina bilder av Ingrid Vang Nyman. Den senaste kom 2006 med ett annat omslag men denna är från 2011.
Vad som slår mig är att jag förknippar så starkt dessa bilder med hur Pippi ser ut men medan Astrid inte behöver någon presentation så vet jag egentligen ingenting om vem Ingrid var. Nu är bilderna i denna upplaga digitalt restaurerat och färglagt från att ha varit svart-vitt – en nyuppfräschning alltså av en gammal barnbok.
Det är ingen traditionell barnbilderbok utan det är avsnitt från en kapitelbok som gjorts om till detta läsvänliga format med fokus på julen. Jag gillar orden som förekommer i texten och som inte ligger sådär korrekt utan mer på dialekt. Här förekommer ord som barna och meningar som; ”…sprang hem till mamma så fort bena kunde bära dem…”.
Det är jullov och Pippi Långstrump bjuder in alla barnen i staden till julgransplundring. Men när Tommy och Annika och alla de andra kommer till Villa Villekulla så är det alldeles mörkt och tyst. Har de tagit fel på dag? Men Pippi är så klart full av upptåg och hon har också ett hjärta av guld. Alla får plats i denna trevliga stämning av julen som den här boken förmedlar. Ja, jag blir alldeles varm i hjärtat av att läsa den och tycker mig nästan höra Astrid Lindgrens röst då jag läser den högt för mig själv. Språket är rappt, med glimten i ögat och framförallt är det på barnens nivå.
Pippi är något som håller i alla tider.
Pippi har julgransplundring
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Ingrid Vang Nyman
Förlag:Raben & Sjögren
Antal sidor: 36
ISBN 10: 9129679060
ISBN13: 9789129679069
Finns att köpa på bland annat Adlibris
Den 23 november var Pija Lindenbaum på plats på Bokia i Sundsvall för att signera sin nya barnbok Gittan gömmer bort sig. Tyvärr fick jag förhinder men hade en vän på plats som kunde fixa en barnbok till mig med Pijas signatur. Ja, ni kanske förstår att jag är ett fan av Pija Lindenbaums barnbilderböcker.
I Mitt svarta liv av Amanda Eriksson så handlar det just om ritualer. Ett barn, som jag förmodar är en flicka, följer med sin mormor på mormoders kusins begravning. ”Efter begravningen blev alla glada”, står det i texten och det är lite uppsluppen stämning efteråt. Det visas i både bild och text då mormor skrattar medan hon står med andra släktingar och pratar. Att det faktiskt kan vara en riktigt trevlig upplevelse förstärkts då flickan kommer hem till morfar och utbrister; ”Du missade världens fest”.
Här får man följa en flicka som heter just Rose Blanche, samma som bokens titel, som lever i Tyskland just under pågående krig. Det berättas från ett barns synvinkel och det är endast vi vuxna, med facit i hand som vet historiens gång. Rose förstår inte allt som sker omkring henne då soldaterna tar över staden. En dag tar hon sig genom skogen och fram till ett koncentrationsläger där hon ser flera utmärglade människor bakom taggiga stängsel. Rose börjar gömma mat och medan hon själv blir magrare och magrare så ger hon bort mat till barnen på lägret. Så en dag försvinner Rose då hon är utanför de taggiga stängslen.
En svart-vit suddig bild av en naken ihopkurad pojke med en nalle i famnen får mig att tänka på vilken hemsk känsla det måste vara att stoppa ned ett barn i en kista. Jag känner stort motstånd till att läsa den här boken för mina egna barn och då är jag ändå öppen för att prata om det mesta. Men den här boken öppnar alla mina moderskänslor inför rädslan att förlora mina barn och den fruktansvärda känslan vill jag inte möta i en barnbok. Om en barnbok skapar ångest istället för en må bra känsla, ja då lägger jag den ifrån mig men i studiesyfte var den intressant att se vilka egna gränser jag hade i mitt läsande.