Jag minns i min barndom Jason som en liten figur, vilt flygandes efter sin otroligt stressade mamma. Det bildminnet har troligen bidragit till att påverka min inställning till just stress och att lämna in barn på verksamhet och själv sitta av sin livstid på ett kanske inte så roligt arbete. Möjligen kan där svaret sökas på varför jag fortfarande gör allt för att undvika just den situationen? Nu är ju inte livet så enkelt att ett tråkigt arbete och barnpassning alltid kan väljas bort, men jag tror att Camilla Mickwitz (1937–1989) satte fingret på något centralt i den lilla människans liv. Hon blev också känd som en person medveten om barns ställning i familjen och med ett samhällsengagemang och insikt i vardagsproblematik som lyste igenom i hennes prisbelönta böcker och animationsfilmer.
Boken om Jason (utkom 1976) väcker alltså mina minnen till liv och jag älskar verkligen samhällskritiken i den. Jasons mamma Gudrun (kallad Gudrun även av Jason) är visserligen tokstressad mest hela tiden, men hon vill så väl och gör allt för sin lille Jason. Han har det bra hos dagmamman medan Gudrun måste kämpa på vid monotona bandet på fabriken och då lönen inte räcker till så är hon tvungen att ibland arbeta som Krokimodell till sena kvällen. Inte lätt att vara ensamstående mamma i storstaden. Gudrun kan ändå vid enstaka tillfällen koppla av och stanna upp en liten stund, men så kommer en ny dag och iväg bär det igen med en liten Jason efter sig som en flygande docka. Jason verkar märkligt nog aldrig direkt ledsen av all stress.
Den andra boken av samme författare och illustratör heter Emilia och de små tanterna (utkom 1980) och bygger på en berättartradition som pågår mellan en far och hans dotter Emilia. Hon fyller i där han slutar och så turas de om. Grundberättelsen är tre små uttråkade tanter som kommer på en idé om en synnerligen härlig och generös sysselsättning som gagnar barn. ”Barn är viktiga och så riktiga”, säger de och ordnar ett återkommande drömkalas för barn. Tanterna lever upp genom sitt projekt, samtidigt som barnen blir glada och uppmärksammade.
Böckerna om Jason och Emilia ges ut på nytt på Schildts (bokförlag från Finland). Barnets väl och ve är centralt för författaren i båda böckerna och därför tror jag att nya läsare kan finna glädje i dem även i nutid, för så väldigt mycket skiljer sig inte verkligheten åt för dagens barn mot för 30-40 år sedan. Stressig tillvaro och att inte alltid bli sedd är ännu aktuellt för många av dagens små flygande Jason-barn.
Bilderna i båda böckerna är färgglada och svulstiga, som också så många andra bilder var kring 1970-talet. Camilla Mickwitz hade en särpräglad stil och var en föregångare för många finländska barnboksillustratörer. Bilderna är inte direkt estetiskt tilltalande, om inte naivistisk stil är en favorit, men den humoristiska tonen i dem är osviklig. Jag föll dock mer för persongalleriets utseenden och bildspråket i boken om Jason. Där är 70-tals estetiken liksom mer i sin brutala grundform, så som jag minns 70-talet vill säga.
Jason
Författare & illustratör: Camilla Mickwitz
Förlag: Schildts (2012)
ISBN: 9789515022011
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Emilia och de små tanterna
Författare & illustratör: Camilla Mickwitz
Förlag: Schildts (2012)
ISBN: 9789515022028
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Vännerna Kanel och Kanin är på upptäcktsfärd i naturen, bland fåglar, myror, gran och sten, Kanel har en matsäckskorg i handen. Under deras vandring hinner många saker hända – så där som det gör i livet; gemenskap och glädje avbryts plötsligt, en olycka sätter stopp för deras framfart, tillfälligheter och nya möten gör att vänskapen och omsorgen tar omvägen om ovänskap och övergivenhet. Lyckligtvis stöter de på varandra igen och återförenas framåt kvällen.


Maria Pettersson debuterar här som barnboksförfattare med barnbilderboken Är det morgon nu? Illustratören 
Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:


