Den här boken har vi skrivit lite om förut, men det är först nu jag fått tag i den och läst den. Jag fick låna den på biblioteket, för den säljs tyvärr inte längre.
Den dagen handlar om en fågelfamilj som blir utkastad ur sin holk av de hänsynslösa svartvita. I början av boken finns en liten faktaruta om svartvit flugsnappare, som mycket riktigt kör ut andra fåglar ur sina bon.
Familjen måste fly och längs sin väg möter de andra flyktingar. Pappan är försvunnen. Livet är hårt. Lillasyster klarar det inte. När de begraver henne säger mamma att hon blivit en ängel och lärt sig flyga. Till slut ljusnar bokens dova färgskala, för när fågelbarnen lärt sig flyga kan de flytta till Ettannatland där hoppet för en framtid ännu lever.
Den dagen då de svartvita kom var min pappa inte hemma.
Han var ute och letade efter mat till oss.
Allt gick så fort.
Plötsligt var de utanför vårt hem, knackade och hackade och hotade i väggarna.– Ni ska ut! väste de.
– Nu är det här vårt!– Så kan ni inte göra! förtvivlade mamma.
– Mina ungar är för små!
– Ni har ingen rätt att göra så här!
– Som om vi bryr oss!
– Som om vi bryr oss skrattade de svartvita.
Det är en mörk och hemsk bok, som ändå är vacker i både textens poesi, bildernas stämningsfulla stilrenhet och i hoppfullheten som ändå finns bortom det svåra. Parallellen till fågelvärlden är genialisk. I slutet av boken skrivs den rätta tolkningen ut i klartext. De snygga bilderna med infogade tidningspappersord som ”krig” och ”soldater” hade räckt mer än väl, de är en finare och mindre pånäsanskriven vägledning.
Om kvällarna viskades det om sånt man inte kan förstå.
Att vissa inte hade hunnit ut.
Att små ungar hade dött.
Att pappor var försvunna.
Att sorgen är så tung;
att sorgen inte har vingar, utan måste bäras som en sten i bröstet.
Den dagen
Författare & illustratör: Viveka Sjögren
Förlag: Kabusa böcker (2008)
ISBN: 978 91 7355 050 5
Antal sidor: 30
Hitta den: på biblioteket!
Jag gillade bokomslaget så mycket att boken genast fick följa med hem från bokbussens eminenta utbud. Omslaget föreställer ett barn som sträcker ut tungan och fångar en snöflinga, bara så där och dessutom är färgerna snygga. Jag måste nästan bli kär i det visuella först om boken alls ska vinna mitt intresse. Låter ytligt? Men jag upplever det som att jag oftast får rätt och så även i detta fall. Boken är från Norge och författaren heter Tore Renberg och hans text överraskar läsaren med finurlig dialog mellan två barn varav den ene har ett mycket begränsat ordförråd och bara i detta faktum uppstår en viss komik. Lika viktig som texten är Øyvind Torseters ytterst originella bildkompositioner som har en schwung i sig och en avslappnad humor och de blir liksom ett med texten.
Jag höll nästan på att missa att Amanda Erikssons fjärde bok i den här serien. Det finns nämligen tre andra böcker som heter; Mitt rosa liv, Mitt andra liv och Mitt svarta liv. Jag har läst alla böckerna och blivit väldigt förtjust i Erikssons sätt att berätta från flickans perspektiv men också de fina detaljrika illustrationerna.