Sara Gimbergsson är både författare och illustratör och har en lång rad meriter av fina barnböcker bakom sig. Här gör hon bilderna i Vega i vågorna och författaren heter Bengt-Erik Engholm. Jag vet inte så mycket om Bengt-Erik förutom att han också har några böcker bakom sig som vänder sig till lite äldre barn.
Boken handlar om Vega, som har svart burrigt stort hår medan pappan ser mer ljus ut i sina färger. Idag reagerar jag knappt på sådant eftersom mångfalden mellan olika utseenden inom barnbilderböcker är så vanligt idag. Men jag påpekar det ändå. Fnissade lite åt min femåring som tyckte pappan såg väldigt cool ut eftersom han bar halsband. En detalj som inte jag hade lagt märke till alls.
Vega badar visst
med hundra barn.
Eller tusen.
Eller en miljon.
Alla badar.
Vega är på badstranden med sin pappa. Hon flyter i sin badring och pappan är den som bjuder in henne i fantasin genom att säga att hon kan flyta iväg till de sju haven, genom forsar och vattenfall och alla bäckarna. Visst är det ofta så i verkligheten också att det är vi föräldrar som gärna vill locka fram fantasin ur barnen? Vi håller fast tron länge på tandfé, jultomten och andra magiska saker. Kanske just därför att vi själva har barnasinnet kvar och minns med längtan tillbaka till den tid då vi trodde, fantiserade och levde i en helt annan värld än den hårda verkligheten som vi vuxna ofta får möta. Barn ska få vara barn – och gärna länge.
Författaren blinkar lite till de klassiska sagoingredienserna som treenigheten och Bockarna Bruse. Vega åker iväg på ett äventyr i sin badring. Hon möter en gädda, en bäver och slutligen en farlig björn och passerar alla bäckarna Bruse tills hon slutligen når fram till pappan igen som skämtsamt säger:
Har du varit ute på de sju haven?
Vega nickar.
Jag tyckte den här boken var riktigt mysig att läsa. Texten är kort och bilderna väldigt talande. Det är somrigt, det är lek och bus i vattnet och slutligen så skönt att vila på filten. Ja, nu längtar alla fall jag till sommarens baddagar och flyta omkring i en badring vore inte så dumt.
Vega i vågorna
Författare: Bengt-Erik Engholm
Illustratör: Sara Gimbergsson
Förlag: Opal
Antal sidor: 28
Utgiven: 201205
ISBN:9789172995130
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Den här lilla fina boken handlar om en flodhäst som är lite deprimerad, han till och med tänker ”Varför finns jag egentligen?” Han tycker att han aldrig gör nÃ¥gonting spännande, han har inte sett nÃ¥gonting annat än vattenhÃ¥let han bor i och han äter vattengräs till frukost, lunch och middag. Kan det bli tristare än sÃ¥?
Den här boken gillade jag!
Dottern och jag gillar att kolla på detaljer och vi märkte att Memmulis tröja ändrar färg boken igenom. Kikar man närmare på bilden då flickan uppträder på cirkusen, i sin fantasi, så kan man ana föräldrarna i publiken och hur de får tårar i ögonen av dotterns vackra sång som hon utför samtidigt. Det säger mig att föräldrarna visst ser sin dotter, att de trots hushållsarbete och annat, hela tiden är medveten om henne. De låter henne leka ifred.
Den här boken kändes svår att motstå då jag såg vem som skrivit och vem som illustrerat. Kunde det vara ännu en finstämd berättelse av Sanna Töringe med illustrationer av Kristina Digman? Det såg onekligen så ut. Det är en bok om vänskap med vissa förhinder. Om ett gult hus med barn i och ett grönt hus, också med barn i. Och aldrig möttes de, eller? Huvudspåret är att två barn blir vänner, trots att deras större syskon som varit vänner nu är ovänner. De två barnen som heter Edvin (Idde kallad) och Julia, känner varandra från dagis, men de har aldrig lekt. En dag blir det som så att de leker hemma hos Idde. Han bor i det gula huset och Julia i det gröna. De får, jag skulle vilja säga, omgående en fin vänskap, sådan som barn kan ha i 6-årsåldern med mycket lek i naturen och i det där fantastiska fantasilandskapet som bara existerar en begränsad tid. Deras lek störs stundtals av Iddes storasyster Anna, som är i tonåren, och hon är för det mesta arg, mest på Julias storebror Jim. Anna och Jim var en gång vänner, men när de började skolan så valde han killarna i klassen framför Anna. Ett klassiskt dilemma. Pojkar och flickor kan leka glatt i lekskoleåldern, men så kan sociala förändringar ske vid skolstart. Anna kan förresten vara snäll också, på kvällarna när hon ska lägga Idde är hon snäll, även om hon kan berätta konstiga saker så Idde blir rädd, men då tröstar hon efteråt när hans tankar har satts igång.
