Bilderböcker – Sida 110

Eddie och julen

När man är liten och inte har upplevt en julafton (eller varit med om men inte minns) kan många saker te sig väldigt underliga. Vi får följa lilla Eddie och hans familj vid pepparkaksbaket, julgranspyntandet, en lååååååång julaftonsmiddag och till slut tomtens ankomst.

Som småbarnsförälder känner man igen sig i både föräldrarna och sina barn i Eddie. Vem har inte trilskats med sura barn som inte vill ta på sig de varma vinterkläderna när man ska hem från dagis? När ett plagg äntligen sitter på plats har ett annat mirakulöst lossnat från en fot eller hand!

Eddie är en ivrig och bestämd kille, det märks (det han säger i boken är uttryckt i VERSALER). När mamma på väg hem från dagis berättar om att tomten ska komma med paket säger Eddie ”NU PAKET!”, men nej – först ska det bakas pepparkakor säger mamma. Pappan bakar hjärtan och stjärnor, Eddie bakar bollar och korvar.

Sen är det dags att klä julgranen, det är konstigt med ett träd inomhus tycker Eddie. Dessutom sticks trädet! Någon tomte syns inte till och Eddie funderar nog var han har tagit vägen. Det är inte lätt att förstå tid när man är så liten. Till slut blir det i alla fall julafton och släktingar kommer och äter middag. Jultomten knackar på efter en (som barn brukar tycka) evighetslång julaftonsmiddag, men då är Eddie inte så kaxig längre. Han vågar inte öppna dörren! Tomten (som har röda örhängen precis som mormor/farmor, min notering) får i alla fall komma in och efter en stund (och fem julklappar) är Eddie inte längre så rädd. Det där med jul är nog ganska trevligt i alla fall.

Det är en söt bok med ljuvliga illustrationer som jag nu kommer att slå in i ett paket och hänga i barnens julkalender. Den kommer säkerligen att hänga med i flera år här hemma. En bra julbok för de mindre barnen tycker jag.

I vår kommer de som vill att kunna läsa en till bok om Eddie, för då kommer Eddie får en lillebror.

Eddie och julen
Författare: Lisa Bjärbo
Illustratör: Jesús Verona
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129683516
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vem skapar nästa robot

Du är omgiven av robotar, vardagen är full av dem! Men hur ska man förklara hur de fungerar och var de kommer ifrån? Berättelsen börjar i invand miljö en morgon hemma hos Wilma, fortsätter som en fantasifull upplevelse med parallella inlägg av fakta, tips och experiment, och avslutas i utmaningen att själv bli näste robotkonstruktör.

Utan att reflektera över hur tingen runt henne fungerar gör Wilma sig iordning på morgonen och tar sig till skolan där hennes förskoleklass håller till. Ute är det oväder med blixtar, plötsligt ser Wilma en stjärna som faller… men är det verkligen en stjärna, vad är en stjärna, och ljuset – hur uppkommer det?

Det är ett klot som landar och dess väggar öppnas, en gul figur, som säger sig vara en autonom robot och automatisk i varenda atom, kliver ur. Roboten presenterar sig som Cax, och nu vill han träffa sina jordiska robotsläktingar. När Wilma säger att det inte finns några robotar där, berättar Cax att han kan känna med sina sensorer att de finns. Många av begreppen förklaras i den löpande berättelsen och parallellt på varje uppslag finns separata texter grupperade under återkommande rubriker som ”Experiment”, ”Tips”, ”Historiskt” och ”Visste du att…”

När Cax ger sig ut för att söka sina släktingar lämnar han en hemlig låda i Wilmas vård och till hjälp i sökandet tar han barnen i förskoleklassen. Tillsammans med Cax lär de sig mer om alla apparater i sin egen omgivning och grupperar dem i robotfamiljer, exempelvis familjen Tryckochstyr (knappar och kontroller) och familjen Byggochbaka (alltifrån borrmaskin till elvisp). Tillsammans möter de tolv olika robotfamiljer och för varje möte presenteras olika parallelltexter.

Målet med Cax resa är att samla till släktkalas, alla släktingar och förskoleklassen får plats i rymdfarkosten som är av nitinol, elastiskt och starkare än stål. Tolv familjer – men de kanske snart blir tretton! Vilken familj kan det vara som behövs för att komplettera, vilken uppfinning kommer här näst… det finns ju en låda som väntar. Men vem väntar den på och vad finns i den…; läsaren, klassen eller någon annan: rita skriv och berätta om nästa robot och dess funktioner.

Idén är bra: saga, fakta, experiment och förhoppningen att dels skapa intresse för den teknik som finns i vår omgivning, och dels att genom mera kunskap främja nyfikenhet och skaparlust, nu och i den vuxna framtiden. Dock ställer jag mig frågan vilken målgrupp skaparna vänder sig till: berättelsen handlar om en förskoleklass, de parallella texterna hör hemma i klasserna 2-6 och illustrationerna hos gruppen 3-6 år. De klurigt rimmade verserna som den löpande texten är uppbyggd av är bäst avpassade för högläsning, vilket i ämnet är en god sak i sig, värre är att de genom sin längd och meningsbyggnad driver upp ett tempo som inte gör innehåll och budskap rättvisa. För att rimmen ska gå ihop har tramsig nödutfyllnad i vissa fall tagits till. En mer berättande ton hade varit att föredra, detta hade lämnat utrymme för de samtal och frågor som borde uppstå, vem vågar avbryta en rimmad text som kräver ansats av läsaren? Det känns helt enkelt som om skaparna av boken generellt har haft lite för bråttom.

Det är viktigt att den som presenterar boken för barnen först läser igenom och funderar över mål och upplägg, kanske är det bäst att separera saga från parallelltexter – åtminstone första gången, eller att jobba kapitelvis. Experimenten kan utföras många gånger!

Längst bak finns en introduktion, främst för de vuxna, om bokens bakgrund och syfte, dess koppling till läroplanen, mer om begreppet automation och på vilket sätt man ytterligare kan uppmuntra nyfikenhet, kunskapsinhämtning och skapande inom naturvetenskapliga/tekniska områden.

Boken förmedlar: Robotar är inte sagofigurer som kommer från en främmande planet – de är skapade av oss människor, men de kan ingå i en saga för att göra verkligheten mer begriplig. Det som här börjar i hemmets verklighet övergår i sagorealism, men växer till verklig förståelse och utveckling genom kunskap, som i sin tur tillförs bland annat genom egna och andras erfarenheter, här presenterade i parallella texter. Förhoppningsvis fortsätter kunskapsinhämtandet och skapandet utanför bokens pärmar.

Titel: : Cax – Den trettonde roboten
Text: Anette Skåhlberg
Bild: Katarina Dahlquist
Utgivare: Automation Region 2012

Försäljningsställe
ISBN 9789163712432
Antal sidor: 43

Vem är rädd nu då?

I höghuset på Omvägen bor det en hel hög barn (även mammor och pappor) som är rädda för en hel massa olika saker. Den här boken hjälper till att avdramatisera rädslorna en smula genom att tipsa om vad man kan göra eller hur man ska tänka kring det man är skraj för. Boken är luftig och lättläst med söta illustrationer, och hos alla bilderna finns en och samma gröna lilla kanin som en röd (eller grön?) tråd genom berättelsen.

Vi får veta hur man (förhoppningsvis i alla fall) slutar vara rädd för spöken, häxor, monster, ormar, mörker, råttor, inbillade tjuvar, hajar och spindlar. Boken är uppbyggd så att ett uppslag visar och berättar vad barnet är rädd för, på nästa uppslag är det en vuxen person (eller ett storasyskon) som säger att det t.ex. inte finns några spöken i garderoben, men att om det fanns så skulle de tycka att det var trångt och mysigt och sitta där och läsa och dricka välling. Ett spöke som dricker välling känns kanske inte så läskigt?

Visste du förresten att om det finns häxor under badkaret, så städar de där med sina små kvastar tills de blir trötta. Sen dricker de kaffe och äter kakor. Och ett ensamt monster under sängen är inte farligt, det är bara en liten filur som vill ha en lekkompis som den kan bygga lego med! Mörker behöver man inte heller vara rädd för, det är bättre att försöka bli kompis med det. För då kan man låta det ligga i ens knä så man kan sjunga en godnattvisa för det, för det tycker mörkret om.

Det visar sig att även pappor och mammor kan vara rädda, en pappa i boken är jätterädd för spindlar. Men mamman, hon säger att hon minsann inte är rädd för någonting alls, men stämmer det verkligen?

En charmig bok om de allra vanligast rädslor som barn brukar ha, och jag tror att om man läser den så kan man bocka av några punkter på ”Det här är jag inte rädd för längre-listan”!

Vem är rädd nu då?
Författare: Jeanette Jonsson
Illustratör: Emmalill Frank
Förlag: Vombat förlag
Antal sidor: 48
ISBN: 9789186589226
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Supermasken

Det är omöjligt att inte tycka om böckerna som Julia Donaldson skriver, Axel Scheffler illustrerar och som Lennart Hellsing översätter till svenska (han har inte översatt alla, men majoriteten av dem). Det är först och främst de otroliga fina bilderna som tilltalar mig, även om de rimmande texterna också är roliga och rara.

Supermasken handlar om goda och onda figurer, om vänskap och om att ställa upp för varandra. Supermasken är omtyckt av alla sina vänner; med sin långa töjbara kropp kan han hjälpa till med allt möjligt. Allt från att flytta stenar, göra sig själv till ett lasso och rädda livet på en liten groda om hoppar ut mitt i gatan, fungera som hopprep till att fiska upp en kackerlacka ur en brunn.

Men tyvärr är det inte alla som gillar Supermasken, det finns en ond trollkarlsödla som vill utnyttja honom för sin egen vinning. Han skickar sin medhjälpare kråkan för att kidnappa masken och förfärade ser maskens vänner honom bli bortförd. Masken blir förgiftad av en blomma och tvingad att gräva gångar i marken för att hitta skatter till ödlan, och gör han inte det kommer han att bli kråkmat! Hur ska detta sluta?

Som tur är har ju masken många goda vänner som han tidigare ställt upp för, och nu samlar de ihop sig för att våga försvara sin kompis fastän de är livrädda för ödlan och kråkan. Men, tillsammans blir de starka och listiga, och sagan får ett lyckligt slut.

Det är en bra berättelse som gör att man kan få bra samtal med sina barn. Till exempel att det kan vara svårt och läskigt att våga göra någonting på egen hand, men att man kan samarbeta med vänner för att våga. Och jag säger det igen, illustrationerna är bara för underbara!

Tidigare har vi recenserat följande böcker av Donaldson och Scheffler på Barnboksprat:

Supermasken
Författare: Julia Donaldson
Illustratör: Axel Scheffler
Förlag: Alfabeta bokförlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150114744
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Det är en gris på dagis

Det är en gris på dagis, titeln fick mig att tänka att det skulle kunna vara en riktigt skoj bok med mycket tok i. Det är det också, men det är också en bok om utanförskap och ensamhet.

Världens ensammaste gris står i en hage och tittar mot ett dagis som ligger en bit bort, man ser på hans ansiktsuttryck att han är väldigt bedrövad. Plötsligt gör han något som han egentligen inte törs, han gräver sig ut under staketet och smiter!

Vid dagisgrinden finns en snäll flicka med honungshår som släpper in grisen tyst och försiktigt så ingen vuxen ser. För det har hon ju lärt sig, att alla ska få vara med, ingen ska behöva känna sig utanför och det måste ju gälla grisar också? Samtidigt vet hon att grisar nog inte får vara på dagis, och med hjälp av några kamrater som lånar ut varsitt klädesplagg klär de på grisen så fröknarna inte ska se att han är just en gris.

Rätt som det är befinner sig grisen inne på dagis, sitter med i ringen och sjunger (grymtar) sånger. Sen leker de och äter lunch. Ett barn är sjukt, så grisen får ta dess plats. Det är inte svårt att se att grisen är väldigt nöjd och glad över allt han får vara med om, och en hel del hinns med innan katastrofen är ett faktum; fröken Lena upptäcker att han är en gris! Nu blir det en dragkamp om grisen mellan barnen och fröken, och grisen puttas ut. En mycket ledsen gris knatar hem till sin hage igen.

Men den där fröken då, hon som lär barnen på dagis att alla ska få vara med? Ja, hon har faktiskt funderat en stund och nog kommit på att hon själv inte levde upp till detta, sagan får en fortsättning som ni själva får läsa – men om ni kikar på bilden här nedan får ni kanske en aning om vad som är på väg att hända…vad är det fröknarna och barnen har på sina näsor?

Det här är Johanna Thydells barnboksdebut, hon har tidigare skrivit flera ungdomsromaner, bland annat Ursäkta att man vill bli lite älskad som Barnboksprats Malin Skals recenserade här. Jag tycker att Johanna tillsammans med illustratören Charlotte Ramel har gjort ett utmärkt jobb med den här boken. Den har både djup, ett språk och en härlig humor som jag tycker mycket om.

Det är en gris på dagis
Författare: Johanna Thydell
Illustratör: Charlotte Ramel
Förlag: Alfabeta bokförlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150114164
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris