– en blogg om barnböcker
Olika förlag har en ny bokserie för de allra minsta. Den handlar om en vitprickig rosa blobb vid namn Dojo. Kanske är han en… hund? Min första reaktion när jag bläddrade igenom böckerna var ärligt talat inte särskilt positiv. Jag hade svårt att ta till mig bilderna, som ser ut att vara snabbritade i Paint. Men när jag började läsa böckerna med Ava, snart 2 år, fick jag lov att inse att de faktiskt är riktigt trevliga. Och på något vis passar bilderna, de gör böckerna färgglada och uttrycksfulla, med en hel del roliga detaljer.
Varje bok börjar med en bild på Dojos hus. Sen tar olika äventyr vid. Titlarna avslöjar ungefär vad det rör sig om:
I Dojo på skattjakt får Dojo idén att leta efter en skatt. Han börjar leta inne och Maya kommer snart och hjälper honom. Men de hittar ingen skatt inne. Kanske finns den ute?
I Dojo har kalas bjuder Dojo in alla vännerna på fest. Det blir fiskdamm och var och en får ett instrument, vars ljud fångas i text för läsaren att härma. Det blir ett musikkalas!
I Dojo gömmer sig är Dojo borta! Är han i garderoben? Nej, där är ju hunden. Är han i… ja, så fortsätter det och varje gång ges en ledtråd genom exempelvis en nos som sticker fram. Jag och Ava har haft väldigt roligt när vi sagt ”nääää” och gissat vem som ska dyka upp på nästa sida, så hittills är det den här boken vi gillar mest av de tre.
Böckerna känns väl sammanhållna som serie i och med den gemensamma första bilden och det återkommande persongalleriet. Samtidigt är koncepten helt olika i varje bok, så man får både igenkänning och omväxling.
Dojos vänner heter Maya, Aisha och Gorby. Dojo och Maya är jättebra namn, som är lätta att säga helt rätt även om man är liten.
Men det som är riktigt intressant med dessa böcker är förstås att de är skrivna enligt devisen som står tryckt på baksidan: ”ut med stereotyper, in med möjligheter”. Dojo-böckerna kan absolut passera som alldeles vanliga småbarnsböcker, men samtidigt är det inte svårt att hitta exempel på var stereotyper undvikits. Det mest uppenbara är kläderna. Dojo (kille) är klädd i rosa, Maya (tjej) har gröna hängselbyxor, Gorby (kille) har en gul tröja med en blomma på magen och Aisha (tjej) är klädd i blått. Till antalet är de jämnt fördelade, två tjejer och två killar, och ingenting i deras handlingar är stereotypt. Den mest actionfyllda av de tre böckerna är Dojo på skattjakt och i den är Dojo och Maya lika driftiga. Båda tar initiativ, båda klättrar och är djärva och båda får hjälpa varandra varsin gång.
Så fort Ava får syn på Dojo-böckerna ropar hon ”Dojo!” och vill läsa dem. Det är ett gott betyg.
Avslutningsvis tänkte jag bjuda på lite högläsning ur Dojo gömmer sig:
Dojo på skattjakt
ISBN: 978-91-85845-27-9
Köp: jämför priser
Dojo har kalas
ISBN: 978-91-85845-29-3
Köp: jämför priser
Dojo gömmer sig
ISBN: 978-91-85845-28-6
Köp: jämför priser
Författare: Karin Salmson
Illustratör: Marcus Brengesjö
Förlag: Olika
Nu har Ava (snart 2 år) varit på sitt allra första biobesök, tillsammans med mamma och pappa såklart. Vi hade inte kunnat välja en bättre film än Vem?, filmatiseringen av åtta av Stina Wirséns underbara Vem-böcker. Ava var hänförd, liksom vi vuxna.
Böckerna som blivit film är:
– Vem blöder?
– Vem är borta?
– Vem är arg?
– Vem bestämmer?
– Vem är söt?
– Vem är död?
– Vems mormor?
– Vems byxor?
Nästan alla alltså, men några fick inte vara med: Vem är ensam?, Vem är bäst?, Vem sover inte? och Vems kompis?. Jag undrar om det är för att de sparar några till en uppföljare..?
Gunnar Bolins mjuka berättarröst läser böckerna nästan ordagrant, så att man känner igen sig. Några småsaker här och var är ändrade och lite kringprat är inlagt före och efter varje film, för att förtydliga budskapet. Det mest förvånande tyckte jag var när djuren plötsligt tar på sig strumpor i Vems byxor?, för det gör de inte i boken. Men det var ju kul och det kändes väldigt passande för oss att Kanin tog på strumporna på öronen, för Ava brukar tycka det är roligt att sätta strumporna på händerna.
Jag tyckte det var riktigt roligt att se Stina Wirséns uttrycksfulla figurer bli ännu lite mer uttrycksfulla, eftersom filmmediet givetvis ger fler möjligheter (samtidigt som bokmediet ger bättre möjlighet till diskussion och interaktion, så jag menar förstås inte att filmen är bättre), och att se hur man valt att animera. En rolig detalj tycker jag är att alla mönster (t.ex. pälskrull eller klädmotiv) ligger still medan figurerna rör på sig.
Sara H här på Barnboksprat har redan skrivit sin åsikt om filmen. Läs även vad Bokunge, SvD, DN, Expressen och Aftonbladet tycker.
Idag från klockan 12:40 satt jag och tittade på en skock journalister och en stängd dörr. 13:00 klev Peter Englund ut och förkunnade att Mario Vargas Llosa får årets nobelpris i litteratur. Det har förstås väldigt lite med barnböcker att göra, men det finns ett pris som har kallats ”barnens nobelpris” och idag publicerades även listan på de nominerade inför 2011 års prisutdelning. Det handlar alltså om ALMA – Astrid Lindgren Memorial Award, eller Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, som det heter på svenska. Pristagaren 2010 blev Kitty Crowther.
Listan är lång, den består av inte mindre än 175 kandidater från 62 olika länder. Några intressanta: Eva Eriksson, Neil Gaiman, Lennart Hellsing, Anna Höglund, Barbro Lindgren, Gro Dahle & Svein Nyhus, Axel Scheffler, Ulf Stark, Anna-Clara Tidholm och Ilon Wikland.
Den 29 mars klockan 13 tillkännages vinnaren/vinnarna på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby och samtidigt på den internationella barnboksmässan i Bologna, samt live på webben såklart.
Vem håller du på?
Nu är han här igen, katten som alltid får all cred för alla finurligheter som hela kompisgänget hittar på tillsammans. Ja, katten är tydligen en han även om det inte framgår i någon av de två böcker vi har hemma (den här och Mjau och de små stolarna), men det står på ett ställe i Mjau och den stora lådan, den som jag bläddrat i en gång, men inte tyckte verkade lika bra som den jag redan hade. Nu blev jag hur som helst sugen på Mjau i köket och av någon anledning var det första som hände när jag slog upp boken att jag blev upp över öronen förälskad i bilden av Kvack med en genomskinlig bunke på huvudet. Måhända inte helt rationellt, men jag tycker den är underbar i all sin enkelhet, och jag kunde inte hjälpa att le stort när jag såg den.
Om stiliserade djur med köksredskap skulle vara något som fler går igång på, så kan jag ge det glädjande beskedet att Mjau i köket är proppfylld med sådana. Den här gången tittar nämligen Mjau i köksskåpet och alla vännerna får välja varsin uppsättning prylar. I vanlig ordning hittar de (åh, förlåt, jag menar förstås Mjau…) på någonting skojigt och (lagom) oväntat med alla sakerna. Okej, jag spoilar: de gör en orkester!
Precis som i Mjau och de små stolarna blandas en finurlig berättelse smärtfritt med en pedagogisk genomgång av djur, djurläten, färger och föremål. Ava tycker det är jätteroligt att säga hej till Mjau, som man gör i början, och att säga vad Mjaus vänner heter när jag pekar på dem i tur och ordning.
Ett uppslag ur Mjau i köket.
Ofta brukar jag irritera mig på onödigt stora böcker med onödigt stor text, men av någon anledning gillar jag att Mjauböckerna är så rejält tilltagna. Vi snackar alltså löjligt stor text – versalerna är 14-20 mm höga!
Mjau i köket följer ett klockrent recept för småbarnsböcker. Jag kan inte göra annat än att gilla den.
Mjau i köket
Författare & illustratör: Sebastien Braun
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163867057
Köp: jämför priser
