År: 2012

Före utdelningen av årets Astrid Lindgren-pris får de församlade lyssna till en intervju med 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther, som är aktuell som illustratör av den nyutkomna Tomten är vaken med återfunnen text av Astrid Lindgren. Medan Yukiko Duke ställer frågorna och lyfter fram illustratörens berättelse och aktuella karaktärer äter vi andra ostkaka och dricker portvin.

Vänligheten och samtalet flödar bland de köande, ostkakebordet hägrar, dukat med finaste porslin och silver på vit duk med kandelabrar; här finns grädde, hallonsylt, kaffe och portvin – och så ostkaka förstås.

Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren, hälsar välkommen till prisutdelningen, den 46:e i ordningen i förlagets 70-åriga historia, av vilka Astrid Lindgrens böcker har givits ut i 67. I väntan på prisutdelningen presenterar hon en av de få som har illustrerat Lindgrens böcker, den belgiska illustratören Kitty Crowther som fick ALMA-priset, till Astrid Lindgrens minne, 2010.

Kitty Crowther berättar om hur hon jobbade med illustrationerna till Astrid Lindgrens text i den nyutgivna Tomten är vaken. Själv har hon erfarenheter av både engelskt och svenskt julfirande och minns särskilt julduken med ”The Tomten”, det är just den ’lilla’ tomten hon är uppvuxen med, och den karaktären som hon har jobbat för att finna.

”Det tog lång tid innan han blev levande för mig”, säger hon, ”man måste tro på den”. Hon visar skisser på hur hon sökte sig fram till den levande karaktären och berättar hur hon tänkte sig in i och upplevde hans gående in och ut till djuren på gården, och hur hon jobbade med att förmedla den nära omsorgsrelationen mellan tomten och djuren. Astrid Lindgrens mjuka, vackra, repetitiva språk som gestaltas i följandet av tomtens vandring in och ut inspirerade. Crowther lyfter fram Tomten är vaken som just julberättelse; det handlar ju inte om jultomten som ger presenter utan om omsorgen och tiden som ges av tomten utan att någon ser det.

Ett äkta möte mellan Crowther och tomten krävdes för att väcka honom till liv, det kom när hon tecknade tomtens möte med hunden: ”Man måste kunna tro på det man inte kan se, allt lever egentligen genom bilden, men hela bilden kan man aldrig få.” Säger hon som tror på sagoväsen.

Under tiden hon berättar visar hon bilder på hur karaktärerna och miljöerna växer fram i skiss efter skiss. Det är inte bara tomten som ska finna sitt väsen och sin rätta kropp, djuren – just i deras möten med tomten – måste bli de rätta, och så den gamla gården och skogen. Kitty Crowther dröjer kvar vid snön och vinterljuset: ”Det var nästa stora bit”, säger hon och fortsätter: ”snön, en ny värld, himmel; försök att förstå ljuset, det gröna/nordiska”. Den viktiga månen. Och så plötsligt har hon fört skogen in i ett av husets sovrum, det där gårdens vuxna bor. Max i Till vildingarnas land av Maurice Sendak – och ja, hon erkänner att hon är ett fan och har inspirerats.

Textens ursprungliga illustrationer då, de av Harald Wiberg, har de inspirerat, frågar Yukiko Duke. Men Crowther svarar att hon knappast vågat titta på dem, av rädsla att bli för påverkad – förutom den gröna himlen, lägger hon till.

Efteråt, när hon signerar en bok till mig med en tecknad katt och sitt namn, frågar jag henne om hon känner till John Bauer. Hon lyser upp och bekräftar förtjust: ”Åh, jag älskar honom!” En lång stund samtalar vi om Bauers karaktärer, skogar och ljus.

(Reportaget finns även på Formom under fliken ”Övriga reportage”)