mars 2011 – Barnboksprat

Den gröna cirkeln

Det här är en underlig bok, inte lik någon annan ungdomsbok som jag läst förut. I början tyckte jag att den var heljobbig, så jobbig att jag faktiskt gjorde ett lässchema över hur många sidor jag skulle läsa varje dag i två veckor för att ta mig igenom den. Det visade sig att schemat var onödigt, för en bit in i boken fastnade jag; sögs in i den otroliga och bisarra världen som berättelsen utspelar sig i. Bokens jag är en ung kvinna som heter Judit och det är hon som berättar större delen av storyn. Med henne finns också David, Dinah och Gabriel. De fyra ungdomarna går på kulturskolan Fågelboet, en skola som jag tror är ett ställe för elever med särskilda behov av olika slag (åtminstone får jag den känslan). I början av boken får man veta att fyra ungdomar (de ovan nämnda) försvinner spårlöst från skolan en dag i november, och att boken är ett försök att återskapa vad som hände dem. Boken är delvis i dagboksform (utan riktigt datering och ingen direkt klassisk dagboksform) och består också av nedtecknade filmsekvenser.

Efter att ha svepts bort av en storm och flutit omkring på skolans träveranda som en flotte – i hur många dagar, veckor eller månader vet de inte – får de fyra ungdomarna land i sikte. Vädret är helmysko, det är ett underligt ljus och solen är så stark att det knappt går att vistas i den. De fyra går iland för att utforska stället de kommit till. De har ingen aning om var de är, vad som hänt, om det finns andra människor som har överlevt, om det alls finns liv…Det som finns att äta är det som havet har att bjuda på, de har överlevt på musslor och regnvatten. Bland det första ungdomarna gör är att bygga en stor människoliknande staty på stranden som ett rop på hjälp och ett sätt att tala om att här finns det levande människor. Efter en tid vågar de sig en bit in i landet och upptäcker då en bondgård som de utforskar, men där finns någonting mycket underligt och skrämmande. Vid en första anblick verkar det som gården är helt övergiven, inte ett tecken på liv finns där. Men… när man tittar in i köket sitter där en hel familj; mamma, pappa, två barn, en hund och en katt. Det läskiga är att de är döda, men de sitter där runt köksbordet och håller varandras händer. Deras ögon är öppna men helt svarta och olivformade…Vad är detta? Vad är det som har hänt? Judit och kamraterna tycker att det hela är väldigt olustigt och vill lämna stället, men där kan ju finnas mat och användbara saker så de fortsätter kolla stället ändå.

I fotsättningen av berättelsen får vi följa ungdomarna i deras vardag och kamp för att överleva under svåra förhållanden. Tiden är ur led, de vet inte vilket datum eller år det är, det finns inget vatten i kranarna och ingen elektricitet. Judits dagboksanteckningar blandas med filmsekvenser och även avsnitt där man inte riktigt vet om det som händer faktiskt händer eller om det är i Judits fantasi eller drömmar eller rentav på riktigt fast i en annan tid? Det ska senare i boken också visa sig att det faktiskt finns fler överlevare än Judit, Dinah, David och Gabriel…det händer så mycket i boken, men jag tror att jag skulle förstöra läsupplevelsen för de som blir sugna på att läsa Den gröna cirkeln om jag avslöjar mer om bokens handling. Det jag kan säga är att ge inte upp även om den känns lite tradig i början, snart är du fast! Det är en tänkvärd, otäck, spännande och annorlunda ungdomsroman om hur livet och världen skulle kunna se ut om vi inte är rädda om den jord vi har…

Den gröna cirkeln
Författare: Stefan Casta
Förlag: Opal
Antal sidor: 336
ISBN: 9789172994096
Köp: jämför priser

Så mycket mer än tre berättelser

Det är lätt att bli bekant med nallen Pino, han känns nära, och är liksom en förmedlare mellan ’läsaren’ och det som berättas i varje bild, och i berättelsen som helhet. Pino blir huvudperson tillsammans med sin läsare/lyssnare/betraktare.

Texter och bilder är oerhört enkla, berättelserna lika så – precis som det ska vara i övergången mellan pekbok och lite längre berättelser. Ändå skulle jag inte vilja påstå att berättelserna om Pino vänder sig till barn mellan, exempelvis, 2 och 4 år; utan att målgrupp beror på utvecklingsnivå och på vad barnet (och den vuxne läsaren) gör av läsupplevelsen.

Grundberättelsen har många förutsättningar att utvecklas i mötet mellan den lilla nallen och barnet. Att Pinos ansikte visas framifrån eller i profil, utan större variation och med sparsam mimik, gör honom tillgänglig som förmedlare av bildens berättelse i samspel med läsaren.

Det finns en ’inskriven’ pedagogik i bilderna, inte alltid utskriven; man kan helt enkelt inte låta bli att räkna ekollonen och fågelungarna eller att notera förhållandet mellan stor och liten i Pino på upptäcktfärd. Pinos upptäckarglädje i mötena med skogens insekter och djur, liksom hans självklara sätt att se och hjälpa individerna framgår med, och i, enkelhet i text och bild. Många reflexioner och tillägg lär komma under läsningen, hur omfattande den vidare berättelsen blir beror på barnets erfarenheter. (Att däremot vara så hjälpsam att man klättrar upp och matar de hungriga fågelungarna är inte god pedagogik, men kan ge den vuxne tillfälle att komma med en kommentar.)

I Pino’s pannkakskalas får barnet en enkel lektion i pannkakstillverkning och uppmärksammas på kända ingredienser och handgrepp: först är det bara Pino, och en pannkakslagg, som berättar att han ska göra pannkakor, sedan tillkommer i tur och ordning råvaror och smetens tillagning, vidare sätts allt i ett större sammanhang där ingredienser, redskap och stekning visas samtidigt. Plötsligt dyker en pingvin upp, berättelsen växer: tillbehör, dukning och vänner tillsätts – lite i taget, tills helhet och mål är nådda: alla är mätta och glada.

Pinos affär är som en ’traditionell’ affär, men ändå inte: betalningsmedlen varierar och är, i flera bemärkelser, godtyckliga och artiklarna är unika; ingen av kunderna i Pinos affär går därifrån med en likadan vara som någon annan, och ingen går därifrån tomhänt – har man inte pengar att betala med kan det duga lika bra med en kram! I Pino’s affär lämnas ett rejält utrymme för ytterligare alternativa tänkesätt att utvecklas av de lite äldre barnen, här stimuleras fantasi, leklust och räkning – så att säga – på köpet.

Pinos vänner är karaktärer som återkommer i olika hög grad i de böcker jag har läst – men det är bara tre av tjugoen – och det kommer flera. Att berättelserna om Pino har ett brett användningsområde och mycket att ge är det ingen tvekan om.

Den pedagogiska ansatsen framgår ytterligare av bokomslagets baksida: ekonomiskt stöd till tryckning har lämnats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten, vidare berättar ett informationsblad att böckerna kan kompletteras med teckenstöd, vilket kan klistras in på varje sida, något jag hoppas på att återkomma till.

Pino på upptäcktsfärd, Pino’s pannkakskalas, Pino’s affär

Text: Eva Pils och Agneta Norelid

Bild: Kenneth Andesson

ISBN: 9789197743877, 9789197743884, 9789197743839

Köp: Jämför priser

Förlag: Pinolek förlag (2010)

Ipad-appar från Natur & Kultur

Åter igen anlitar Barnboksprat Jill Sundstedt för att recensera appar. Läs även hennes tidigare recension av Massor av dinosaurier.

Jag och mina barn har tittat lite närmare på tre stycken appar för ipad från Natur och Kultur, två barnböcker, Mulle Mecks första bok om bilar av George Johansson och Jens Ahlbom och Så gör prinsessor av Per Gustavsson samt en pysselbok, Rita och pyssla med prinsessan. Nu ska jag försöka redogöra lite för vad vi tyckte om dem.

När jag läste Så gör prinsessor tillsammans med barnen blev jag faktiskt lite besviken. Appen är inte mycket mer än en bok och det hade jag nog förväntat mig att den skulle vara. Jag hade iallafall förväntat mig fler specialeffekter. Det enda som appen egentligen innehåller som man inte kan hitta i en vanlig pappersbok är möjligheten att titta lite närmare på några av illustrationerna. Ett exempel är när prinsessan ska välja kläder, då glimmar det till på sidan och om man pekar där så får man en närbild av exempelvis skorna. Annars händer det faktiskt inte så mycket.

En uppskattad sak är dock att man kan spela in en egen berättarröst till boken. På så sätt behöver man ju inte fysiskt vara med och läsa boken varje gång barnen vill höra den. Jag tänker även att det kan vara kul för min dotter, som precis har börjat läsa, att få spela in sig själv och lyssna hur hon låter.

Barnen uppskattade boken mer än jag gjorde. Kanske är det så att man som vuxen har lite för höga förväntningar ibland. När jag frågade Ella, 5 år, vad hon tyckte svarade hon att hon tyckte om boken och att det var roligt att peka på skärmen och titta närmare på olika saker. Så enligt hennes uppfattning har Per Gustavsson och Natur & Kultur träffat helt rätt – och det är väl kanske hon som ska bestämma. Det är ju trots allt en barnbok.

Mulle Mecks första bok om bilar är också en app som jag kanske hade förväntat mig lite mer av. Förutom att det är en bok med fina illustrationer så fanns det inte så mycket specialeffekter. På varje sida finns det två ställen som man kan peka på för att få höra olika trafikljud. Man kan även förstora bilderna genom att dra med fingrarna på skärmen, men förutom det är det som en vanlig bok. Själv tycker jag att det borde finnas många möjligheter att krydda även den här appen med fler specialeffekter.

Men återigen är det väl inte jag som ska tycka och tänka. Min son, Karl, som är tre år gammal och biltokig, uppskattade verkligen boken om Mulle Meck. Att få peka på skärmen och lyssna på de olika trafikljuden tyckte han var mycket roligt, även om han ibland höll för öronen och förklarade att det lät illa.

Som vuxen kände jag att det var roligt att kunna få fram de olika ljuden under tiden som jag läste berättelsen. Det gav liksom lite extra krydda åt berättandet och gjorde även lyssnandet lite roligare. Det är en effekt som jag definitivt kommer att använda mig av ännu mer nästa gång vi läser boken tillsammans.
Rita och måla med prinsessan uppskattades verkligen av min smått prinsesstokiga dotter. Att få rita och pyssla är något som hon uppskattar och att göra det i kombination med prinsessor och ipad… Ja, det kan nog inte bli bättre.

Tyvärr var det lite svårt att rita med fingrarna på skärmen och det hände ofta att hon, istället för att rita på bilden lyckades flytta på den eller förstora den, något som hon upplevde som ganska frustrerande.

När man ska sudda något man har ritat så skakar man på sin ipad och det i sin tur raderar allt man gjort på just den bilden. Lite tokigt kan jag tycka, då man ibland bara vill sudda ett streck eller två. När man är nöjd med sin bild kan man spara den eller skicka den via e-mail till någon man tycker om.

Det som är kul med pysselboken är att den innehåller så många olika varianter av pyssel. Vanliga färgläggningsbilder varvas med labyrinter, dra streck mellan punkterna-bilder och mycket annat. Barnen får även använda sin fantasi och kreativitet då de ska rita fina frisyrer eller olika ansiktsuttryck.

Det som är bra med en digital pysselbok är att man kan göra samma uppgift om och om igen, och utveckla sin förmåga att utföra de olika uppgifterna. Det tycker jag är positivt eftersom jag inte tror att min dotter kommer att tröttna på prinsesspyssel i första taget.

Mulle Mecks första bok om bilar (Ipad-app, finns även för Iphone)
Baserad på bok av: George Johansson och Jens Ahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Köp: hos Itunes

Så gör prinsessor (Ipad-app)
Baserad på bok av: Per Gustavsson
Förlag: Natur & Kultur
Köp: hos Itunes

Rita och pyssla med prinsessan (Ipad-app, finns även för Iphone)
Baserad på bok av: Per Gustavsson
Förlag: Natur & Kultur
Smakprov: Ipad | Iphone
Köp: Ipad | Iphone

Om gästbloggaren:

Jag heter Jill Sundstedt, jag är 34 år gammal och arbetar som lärare i svenska och engelska på en högstadieskola i Västerås.

Jag har läst böcker så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år, och när jag var fyra och ett halvt läste jag Ronja Rövardotter. Som barn älskade jag serien om Systrarna P som Wahlstöms Barnböcker gav ut, och jag har nog alla böcker i den serien. Jag kan inte skiljas från mina böcker så jag har en välfylld bokhylla därhemma.

I min roll som mamma blir det också mycket läst. Mina barn vill gärna att vi läser böcker tillsammans. Just nu läser vi faktiskt Ronja Rövardotter på kvällarna. Det är så härligt att uppleva barnens skratt då de föreställer sig bilden av något roligt som beskrivs i boken. Man märker att de faktiskt sitter där och föreställer sig det man läser. Nu har dottern precis lärt sig läsa och min förhoppning är att hon så småningom vill ta över min samling av Systrarna P-böcker.

Textival 2011 ur ett barnperspektiv

Idag hade mitt yngsta barn och jag en härlig dag på Textivals litteraturfestival i Göteborg. Vi lyckades hitta ett par favoritaktiviteter i utbudet av litterära möjligheter.

Med Richard Dore och Malin Eriksson hade jag även en givande diskussion om vad som krävs för att få en bok utgiven och de små förlagens viktiga roll för mångfalden av barnböcker. Ett exempel är Malin Erikssons bok, Mia saknad, som är utgiven av Hegas och tar upp vänskapen till en kompis som tvingas leva gömd från en pappa som misshandlat mamman. Vid resultatet av arkitekturtidningen 4Arks konstnärliga workshop

Textival 2011

På fredag startar Textivals femte litteraturfestival i Göteborg.

Den är inte lika stor som Bok- & Biblioteksmässan, men ett fint komplement för att uppmärksamma texter och litterär konst. Det erbjuds föredrag, diskussioner, vernissager och interaktiva läsupplevelser med mera.

Program 2011

Barnboksprat kommer att vara där, kanske ses vi där!