Årets barnbokslunch på Natur och Kultur

I fredags var jag på Natur och Kulturs barnbokslunch, ett panelsamtal på temat ”radarpar och relationer” modererat av journalisten Pia Huss. Där fick vi möta tre författare: Jujja Wieslander (aktuell just nu med Stora boken om Mamma Mu och Kråkan), Anders Sparring (Karla Brottare)  och Joakim Brännström (Blixtslukaren) och höra dem resonera kring sitt skrivande, karaktärerna i sina böcker och framför allt då dessas relationer.

Joakim Brännström debuterade med bilderboken Blixtslukaren, illustrerad av Joanna Hellgren, som handlar om ett syskonpar och deras lek vid läggningsdags. Författaren har tidigare arbetat på en förskola i Oslo, vilket tillsammans med minnen från hans egen barndom (det där med att uppfinna knappar för det ena och det andra var tydligen något han själv sysselsatte sig med som barn) gav inspirationen till boken. Han påpekade i samtalet att för barnen är leken på riktigt, och att det var något han ville ha med i boken. Han framhöll också att hans huvudperson inte är könsbestämd i text eller bild, vilket jag själv inte tänkte på när jag läste den första gången för min dotter. Relationen mellan syskonen i historien är levande och varm; de samspelar så fint i leken. Pia Huss associerade till Bröderna Lejonhjärta.

Huvudpersonen Karla i Anders Sparrings bok har lite olika personer i sin närhet som hon relaterar till, hon är inte direkt en hälft i ett radarpar, även om hon är mycket förtjust i den nyinflyttade killen Josef. Rut däremot är hennes antagonist, ”dum i huvudet” och fet och ful därtill… Jujja Wieslander ställde sig rätt tveksam till det porträttet, skulle jag vilja påstå. Just det där att hon var fet och ful också. Men Anders lovade att Rut får upprättelse i nästa bok Karla Brottare och Boris Olsson som utkommer 2013.

Mamma Mu och Kråkan är väl de som verkligen kan sägas leva upp till benämningen radarpar. De älskade karaktärerna uppstod som ni kanske vet först i radioteater för barn, och sedan fick de form av Sven Nordqvist när historierna blev böcker som illustrerades av denne. Mamma Mu är den nyfikna som vill prova på det ena och det andra. Kråkan är den som ifrågasätter och invänder, men som ibland kan lockas in i leken… Det är förstås barnets och den vuxnes roller som ligger till grund här. Men som Pia Huss framhöll, man kan också känna igen dynamiken i parförhållanden och andra relationer. Jujja skrattade och bekräftade att många män verkar ha tagit Kråkan till sitt hjärta – det finns kanske en viss koppling där. Anders Sparring sa att han tycker att Kråkan gör att man tycker ännu mer om Mamma Mu. Just för att han ifrågasätter och problematiserar, bromsar och kritiserar får man lättare att sympatisera med och identifiera sig med Mamma Mu och hennes initiativ.

Det var mycket trevligt att lyssna till panelsamtalet, som gav en del att fundera på på egen hand. Har ni något favorit-radarpar i barnlitteraturen? Det som jag spontant kommer att tänka på är Mumintrollet och Snusmumriken. Läs ”Den sista draken i världen” i Det osynliga barnet så förstår ni vad jag menar!

Snömannen

Eva Susso och Benjamin Chaud visar oss att Snömannen kan vara en vänlig figur. Han kan vara någon som bjuder på grankotts- och blåbärssoppa  när man har varit ute och åkt snowboard med sin bror och gått vilse. Han kan ha en farfar som gillar att tälja träugglor, och som husdjur kan han ha en get, som han mjölkar… Det främmande kan förstås göra en lite på sin vakt ändå, det är ju inte varje dag man hamnar hemma hos en Snöman, trots allt. Då är det ju skönt om Snömannen fnittrar gulligt, är vegetarian och har ett skojigt och charmerande språk:

”Vad fint Snömannen bor, säger Max, nästan som i ett hus.
Här kan vi bo, säger Uno.
Men bara på låtsas, säger Max.
Tycker du om oss?
Yetin pletin plack, säger Snömannen och fnittrar.
Sen känns allt liksom roligt.”

Snömannen har burit hem Max och Uno till sin grotta.

Snömannen är en tämligen oemotståndlig liten historia, ett äventyr som kan passa både små och större förskolebarn. Syskonen Max och Uno gestaltas fint i både text och bild, och även om historien berättas i tredje person så är det Max, den yngste, som vi kommer närmast. Susso balanserar skickligt det spännande – som inte tippar över och blir skrämmande – med det varma, humoristiska och bekanta.

Benjamin Chauds illustrationer är som alltid välgjorda, stilsäkra, lättillgängliga… På förlagets hemsida kan man läsa om honom: ”Han är en av Frankrikes mest kända och omtyckta illustratörer. Han säger: ’Sedan 1999 bor jag i Marseille. Jag ritar för att flickor ska tycka om mig. Jag tycker om berg också.’ Hm. Ja, bilderna tycker jag i alla fall mycket om!

Max och Uno går vilse.

(Chaud har nu även debuterat som författare. Hans bilderböcker Min kanin Sockan och Björnens sång har också de utkommit på Rabén och Sjögren. Helena Ferry har skrivit om båda titlarna här på bloggen; följ länkarna.)


Snömannen
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén och Sjögren (2012).
ISBN: 9789129680621
Sidantal: 32.
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris.

Stinas sommar

bokomslag Stinas sommarStinas sommar, som är en samlings-volym med berättelserna ”Storm-Stina” och ”Stina och Stortruten” inger sommarkänsla i överflöd. Visserligen bjuder boken också på regn och rusk i ”Storm-Stina”, men regn och rusk kan ju också kännas somrigt… I alla fall i bokform, genom Lena Anderssons fina akvareller.

Boken handlar om Stina, som bor med sin morfar på en skärgårdsö om sommaren. Här skildras deras lite gammaldags vardag med fiske, strandfynd, smörstekt abborre till middag, disk utomhus i balja, sjörapporten på radio och kaffe på en klippa ”en sådan där stilla morgon när havet är så blankt att det verkar nystruket”. Men så blir det storm sent en kväll, och Stina får uppleva en annan sida av skärgårdslivet. Tur att morfar hittar henne och de kan ”börja om från början” – han lär henne vad man behöver för att möta oväder. Bra kläder och så ska man helst vara två. Då blir stormen spännande istället.

En annan dag, i nästa berättelse, hälsar de på morfars barndomsvän Axel, som kallas för Stortruten och också bor på ön. Han har namnsdag, och när han blir uppvaktad med honungsmackor av Stina och morfar blir han glad. Det är han inte alltid annars, ibland är han ledsen. Men nu lever han upp och berättar vilda historier om självupplevda äventyr. Stina lyssnar fascinerat, medan morfar stillsamt kommenterar ”jaså”, allteftersom dramatiken i berättelsen eskalerar. Illustrationerna här är underbara, personernas kroppsspråk är så väl fångat, men det är också mycket väl gestaltat i texten. Så enkelt, detta lilla återkommande ”jaså” från morfar…

Så om man längtar efter mer sommar kan man gott ta fram Stinas sommar och läsa högt för någon liten i sin närhet. Charmad blir man nog oavsett ålder.

Bilderböckerna Storm-Stina och Stina och Stortruten från slutet av 80-talet kom första gången i en volym 2003, och hette då Boken om Stina. Denna nyutgåva, Stinas sommar, kom i maj i år.


Stinas sommar
Författare: Lena Andersson
Förlag: Rabén & Sjögren 
ISBN: 9789129680959
Antal sidor: 80
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Nilla och jag – väcker funderingar om vänskap

Det här är en sådan där bilderbok som inte är tillrättalagd och gullig. Den skildrar relationen mellan två barn på landet, Nilla och Ida, och det är Ida som berättar historien. Ett vuxet berättarjag skulle ju knappast komma undan med en beskrivning som t.ex. den som inleder boken:

Det här är Nilla
Jag har ritat av henne
Hon är dum
Hon har en hund som har fula kläder

Ida är nämligen allt annat än förtjust i den efterhängsna grannflickan som biter på flätan och som måste bjudas på kalas eftersom det inte finns någon annan där, på landet, där de bor. Men ändå. Hon är ju någon i alla fall? För sedan ska hon flytta. Och då ändras perspektivet…

Thomas Tidholms kortfattade prosa låter oss förstå mycket, också mellan raderna. Det är stiligt gjort! Att skiljetecken ofta utelämnats för tankarna till poesin. Clara Tidholms bilder kan tyckas enkla, men fångar minspel och detaljer på ett skickligt sätt. 

Nilla och jag är mångbottnad och ger utrymme för flera tolkningar. Om temat ”kompis man har svårt för” känns aktuellt för barn i ens närhet kan den här boken vara lämplig läsning och en bra ingång till diskussion och reflektion. Men den är inte en bok som jag skulle läsa för ett barn rakt upp och ner utan kommentar eller  frågor. 


Nilla och jag
Författare: Thomas Tidholm
Illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta Bokförlag
Antal sidor: 36
ISBN: 9789150114270
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sommarutställning om Ingrid Vang Nyman öppnar idag på Astrid Lindgrens Näs

© Ingrid Vang Nyman/Saltkråkan AB

Idag öppnar utställningen ”Ingrid Vang Nyman – Pippi och lite till” på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Den vänder sig till både vuxna och barn och pågår t.o.m. den 26 augusti. Här kan man få se ett femtiotal av Vang Nymans originalillustrationer och dessutom leka loss i Pippis kök.

Ingrid Vang Nyman (1916 – 1959) var danska, men var bosatt och arbetade i Stockholm under drygt tio år, det vill säga ungefär hälften av sin yrkesverksamma tid. Här fick hon stort inflytande som den som introducerade modernismen inom barnboksillustrationen i Sverige.

Hennes mycket personliga tecknarmanér gör hennes bilder lätta att känna igen. Främst har vi mött dem i Astrid Lindgrens böcker. Det är Lindgrens ord och Vang Nymans bilder som tillsammans gestaltar Pippi Långstrump – jag tror inte att jag är ensam om att känna mig tveksam inför andra tecknade versioner av just Pippi? Det är Vang Nymans original som ”är” Pippi, helt enkelt.

Utställningen på Astrid Lindgrens Näs har som ambition att ge en helhetsbild av Vang Nymans konst. Åt Astrid Lindgren illustrerade Vang Nyman också exempelvis Barnen i Bullerbyn och Kajsa Kavat. Dessutom var hon illustratör åt andra författare och konstnär.