2010 erhöll Kitty Crowther ALMA-priset med motiveringen:
Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap. (källa: ALMA)
Det här stämmer väldigt bra in på Annie från sjön också. Annie bor ensam i ett hus uppe på en kulle vid en sjö. Hon känner sig ensam och sorgsen nästan varje dag. Det är något svart som finns inuti.
Annie tänker att det kanske finns någon som är som hon på andra sidan sjön och att hon borde åka dit. Fast tänk om det inte finns någon? Annies sorg hindrar henne från att göra saker och en natt bestämmer hon sig för att dränka sig i sjön. I sjön finns tre öar och folket i byn tycker att de är otäcka, de känner sig iakttagna om de fiskar nära dem och att öarna byter plats ibland. Annie tycker om öarna och får alltid mycket fisk vid dem och det är precis vid öarna hon hoppar i vattnet den natten. Men vad finns egentligen där nere i djupet?
Det här är en väldigt fin skildring av vänskap men också om tunga frågor som ensamhet, depression och självmord. Precis som i juryns motivering så blandas fantasi med verklighet och medkänsla är en stor ingrediens i boken. Jag har läst boken för femåringar och min egen sjuåring och diskuterat just kring detta, att det finns människor som känner sig så ensamma och mår så dåligt att de faktiskt vill ta livet av sig. Stämningarna i boken uttrycks tydligt i både bild och text som den tryckande, instängda känslan som förmedlas i bilden till vänster nedanför. Det finns också glädje, hopp, kamratskap och till och med kärlek bland de här sidorna så det är ingen mörk historia utan tvärtom en varm berättelse med ett lyckligt slut.
När jag såg bokens omslag och läste titeln och dessutom såg vem som var författaren, så kände jag att denna bok vill jag bara läsa. Jag har läst Coco Moodyssons alla seriealbum och borde förstått att realism var i fokus och inte eskapism, som titeln kunde antyda. Älskar eskapism. Men inte skulle jag komma att bli besviken. Realism kan ha sina poänger. Hon beskriver verklighetens brutala syn och insikter på kornet i sina seriealbum: Coco Platina Total Titan, Aldrig godnatt och Jag är ditt fan in i döden. Även i Vårdcentralen Fontanellen i samarbete med Lukas Moodysson. Naturligtvis gör hon det i denna bok också, men nu enbart med ord som utan någon större sentimentalitet berättar den unge Alexanders historia från hans tid som ny i ett samhälle, ute i en meningslös tillvaro utan stöttande vuxna.