vänskap – Sida 22 – Barnboksprat

Ullfåren som försvann

Jag tänker tillbaka på min barndoms landskap som jag tror mig nu låg i ett vilset hörn av vår värld.

Det kom en saga till mig i inläst form. Sara Solblomma har skapat en egenhändigt skriven och tecknad berättelse om en flicka som upplever ett mysterium tillsammans med en god vän och de båda möter i slutskedet en helt ny vänskap. Illustrationerna är naivistiskt spretiga och oerhört färgrika. Texten är poetisk fri, men i den tydliga sagans form och stundom är orden nydanande, som guldbollen (solen).

Mina två små barn (4 år och 6 år) satt blickstilla i de 20 minuter det tog att se och lyssna in sagan och de tog in budskapet på barns vis. Ulliga får i skilda kulörer, lingonkaka, en försvunnen älskad älg och naturens nyckfulla uttryck. Huvudpersonen Solblom och hennes vän Torkel häpnar den dagen då älgen Gullmor försvinner och guldbollen far i backen. Vad ullfåren anbelangar, så står det inte rätt till med dem heller.

Trollet har kommit till byn, sa Torkel.
Hon har stulit guldbollens ljus,
lockat ullfåren i vidunders gap och lurat Gullmor i en fälla.

En syndabock var utsedd. Nu gällde det att ställa allt till rätta och Solblom är inte rädd.

När jag vant mina känsliga ögon vid det gränslösa och färgstarkt bejakande i bilduttrycket, så möter jag en historia med en ömsint önskan om att inte döma så hastigt, som så ofta sker, och i stället invänta en mer korrekt förklaring på varelsers och sakers tillstånd. Vi lär om förlåtelse och att vi ska se oss omkring för att berika vår tillvaro med varandra och inte på enklaste vis snegla misstänksamt på vår nästa. Naturen har talat och den är både magisk och fullständigt logisk.

Slutet på sagan andas ljus, om än ingen kan undkomma tidens gång. Vår visshet om den oundvikliga klockan som går och går gör oss sårbara. Och nog är det så att åldern sliter på våra kroppar, men inte på vår längtan efter gemenskap! Jag tänker plötsligt på författaren och konstnären Slas (Stig Claesson), som med sina berättelser och berättarkonst berikade många stunder i min barndom. Det är likt hans berättelser underfundigt med en existentiell sorglig grundton, men Sara Solblomma låter oss vandra i en hoppfull värme. Boken existerar för tillfället i stillbilder på Youtube, inläst med inlevelse av författaren och illustratören själv. Livet kan vara härligt om vi väljer och vill:

– Nu ska vi smaka lingonkaka och dricka jordgubbssaft av godaste slag ur ett strå.

Ullfåren som försvann
Författare & illustratör: Sara Solblomma

Vårkänslor och vänskap

Vina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar…

Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.

Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta…

Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår… Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets.

Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.

Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen… – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina!

Titel: Vina Vinas vän
Text: Jujja Wieslander
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690521
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Månkan och jag har en hemlighet

mankan och jag har en hemlighet Det är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.

Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.

Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?

Emma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.

Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.

De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:

– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.

Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.

Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.

”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den.  Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)

Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.

Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hästfesten: tio vilda hästar hittar hem

”Det började med ingenting… en äng som alla sprang förbi, ett träd som ingen ville klättra i, en sol som sken på ingen alls. Då kom en häst med stjärnor på sin gråa hals.”

Den ensamma hästen Dandy ropar ut i världen sitt ”hallå, kom hit till mig och hälsa på”. Hallået ekar över berg och vatten, mellan stad och land och kallar på hästvänner från när och fjärran.

Vi får i uppföljaren till Tio vilda hästar möta bland annat hästen Lord som alltid får sand i maten eftersom han bor på stranden. Hästen Pistage bor i en grotta med en smutsig råtta som stinker bajskorvslukt och Dior bor i en sticksig rosenlund.

Jag kan verkligen känna misären och förstår varför de vill lämna sin hemmiljö. Hallået kommer som en räddning som får dem att vakna till och fatta beslutet att ge upp och bege sig av mot ny framtid. En efter en reser sig hästarna och flyr till den härliga äng där de samlas till gemenskap och fest.

– Vad varmt du har det, vad lugnt, så tyst, inget som sticks, det är torrt, luktar gott och ingen som bits. Hästfesten är en bok om vänskap och omtanke. Alla vill vi ha ett sammanhang och gemenskap med andra och vi är alla värda att få vistas i en miljö där vi inte mår dåligt.

Precis som i första boken om de tio vilda hästarna så har Lisen Adbåge tecknat hästar i härliga färger och former. Miljöerna är oerhört detaljerade och varierande. På varje uppslag finns mycket att undersöka.

Många barn tycker att det är mycket roligt att lära sig namnen på alla hästarna. Min 6-åring har till och med namngivit hästarna efter olika släktingar (själv är jag tydligen den blå hästen med röda prickar som fryser på en isig ö i havet, det kanske passar mig ganska bra…)

Hästfesten är precis som Tio vilda hästar en mycket bra bok som jag lägger till högen av Barnboksprats favoriter. Grete Rottbölls finurliga rim flyter perfekt i munnen och håller för många omläsningar. Boken är rolig och sorglig, medryckande och passar både yngre och äldre barn.

Hästfesten: tio vilda hästar hittar hem
Författare: Grete Rottböll
Illustratör: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687934
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Palko

Palko omslag
Minns ni Lenka? Den vackert illustrerade boken om den ensamma flickan Lenka som hittade en vän, Palko? Nu kan vi även läsa Palkos version av vad som hände den där dagen. Precis som Lenka är Palko lite udda och utanför. Han tycker mer om att läsa böcker än att springa och klättra och han är den som blir sist vald på skolgympan. Men så hittar han Lenka och fascineras av henne och hennes konstnärlighet. Det verkar hoppfullt, jag tror att Palko och Lenka blir bra vänner!

Jag gillar konceptet med nästan samma berättelse i två böcker, för de blir ändå väldigt olika. Och nu blir Palko så mycket mer, innan visste vi inte mycket om honom. Böckerna passar fint ihop, men går också bra att läsa var för sig.

Katalin Szegedi gör enormt vackra böcker och Palko är inget undantag. Syskonskapet mellan dessa två böcker syns tydligt.

Palko överst, Lenka nederst.

Jag älskar när insidan av bokpärmar utnyttjas på ett vackert eller roligt sätt. Palkos och Lenkas är nästan likadana. I början av boken sitter de ensamma och är ledsna. Det regnar på dem. På motsatta sidan finns en ledsen blomma. I slutet av boken sitter Lenka och Palko tillsammans och det regnar på blomman i stället. Då är alla glada.

Så fint!

Palko
Författare & illustratör: Katalin Szegedi
Förlag: Felis förlag (2013)
ISBN: 9789197830836
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris