Maria Parr är en omtyckt och prisebelönt författare i sitt hemland Norge och hon är därutöver utgiven i 35 olika länder. Här i Sverige är detta hennes fjärde utgivna titel varav en av dem: Tonje och det hemliga brevet också blev radiokalender (då som Tonje i Glimmerdalen) för ett par år sedan.
Oskar och jag handlar om åttaåriga Ida och hennes lillebror Oskar. Under ett års tid får vi några inblickar i deras liv där både små händelser som kräksjuka och pulkaåkning ges utrymme tillsammans med allvarligare ämnen som döden och rädslor. Berättarformen liknas bäst vid en klassisk Astrid Lindgren-bok där varje kapitel är ett nedslag i livet och vardagen hos familjen.
Boken är en utmärkt högläsningsbok då den blandar roliga anekdoter med igenkänning och sorgliga händelser. Jag grät två gånger under läsningen vilket inte händer alltför ofta när jag läser litteratur för barn och unga men Parrs raka och ofiltrerade sätt att ta upp svåra händelser berörde mig djupt. Det finns många händelser i boken som passar bra att stanna upp och prata kring eller jämföra med sitt eget liv.
Oskar är en ganska typisk (barnboks)lillebror och Ida får ta en del ansvar för honom. Inte på grund av att föräldrarna brister, de är reko och fina, utan mer för att hon är väldigt empatisk och ansvarstagande. De leker tillsammans, hon hjälper honom med hans jultomterädsla och hon försöker pudla när han är alltför rättfram och snudd på oartig. Hon är dock ingen perfekt duktig flicka utan skriker på sin lillebror, kör med honom och ska absolut ha mittenbitarna på pizzan vilka han jämt får.
Åshild Irgens illustrationer är charmiga, livfulla och ofta väldigt roliga och boken är rikligt illustrerad för att vara en kapitelbok med den här mängden text. Det går absolut att läsa den här boken på egen hand för den som har kommit en bit på väg med sin läsförståelse men jag skulle verkligen rekommendera att läsa den tillsammans. Det här är en pärla du som vuxen inte vill missa!
Kenji och Kingston provar skor som är alldeles för stora. Kanske vore roligare att bygga med dem? Det blir ett högt berg i hallen när fler och fler saker hämtas dit. Samtidigt letar Nami efter hunden Akila. Vart har hon tagit vägen?
Jag överger mig aldrig av Johanna Nilsson är en periodvis väldigt rå, men vacker skildring av hur det är att leva med bipolär sjukdom i sviterna av ett syskons självmord. Den nära gudlika känslan av lycka, skönhet och odödlighet under de maniska perioderna, det djupa, långa mörker under de depressiva perioderna och skörheten där emellan.
Charlie var Lykkes stöttepelare, den som tog hand om henne när hon sjönk in i sin första depression, den som alltid fanns där när resten av världen inte förstod. Samtidigt hade de ett osunt förhållande där de var allt för varandra och utmanade varandra till att ta fler och fler risker. Och nu måste Lykke stå emot den sista utmaningen och inte följa Charlie in i dödens lockande lugn.