Kenji och Kingston provar skor som är alldeles för stora. Kanske vore roligare att bygga med dem? Det blir ett högt berg i hallen när fler och fler saker hämtas dit. Samtidigt letar Nami efter hunden Akila. Vart har hon tagit vägen?
Följ med till en vanlig familj och en stund där leken får ta stor plats. Där ingen tänker på att det snart ska städas eller att det är ganska opraktiskt att ha ett berg precis framför ytterdörren. Kuddar staplas, saker fyller på och alla får bidra. En bok där barnens fantasi får ta plats mitt i det vanliga, vardagliga.
Kanske är det lite komplicerat för målgruppen att det pågår två historier samtidigt (kuddhögsbygget och hundletandet), men det verkar inte störa min 3-åring i alla fall. Bokens barn är i olika åldrar och bidrar på sitt eget sätt vilket är fint. De tar plats i huset och testar båda sina egna och gravitationens förmågor. Härligt färgglada, retro illustrationer bidrar fint till storyn.
Färgglatt, roligt och enkelt. Det är så att en får lust att bygga ett eget torn som om det inte fanns någon städdag.
Vicka, vicka, vicka. Lossnar inte den lösa tanden snart? Jo, där! Plopp, så far den ut! Nu gäller det att hitta någon som vill titta på tanden:
