I fredags var jag på Natur och Kulturs barnbokslunch, ett panelsamtal på temat ”radarpar och relationer” modererat av journalisten Pia Huss. Där fick vi möta tre författare: Jujja Wieslander (aktuell just nu med Stora boken om Mamma Mu och Kråkan), Anders Sparring (Karla Brottare) och Joakim Brännström (Blixtslukaren) och höra dem resonera kring sitt skrivande, karaktärerna i sina böcker och framför allt då dessas relationer.
Joakim Brännström debuterade med bilderboken Blixtslukaren, illustrerad av Joanna Hellgren, som handlar om ett syskonpar och deras lek vid läggningsdags. Författaren har tidigare arbetat på en förskola i Oslo, vilket tillsammans med minnen från hans egen barndom (det där med att uppfinna knappar för det ena och det andra var tydligen något han själv sysselsatte sig med som barn) gav inspirationen till boken. Han påpekade i samtalet att för barnen är leken på riktigt, och att det var något han ville ha med i boken. Han framhöll också att hans huvudperson inte är könsbestämd i text eller bild, vilket jag själv inte tänkte på när jag läste den första gången för min dotter. Relationen mellan syskonen i historien är levande och varm; de samspelar så fint i leken. Pia Huss associerade till Bröderna Lejonhjärta.
Huvudpersonen Karla i Anders Sparrings bok har lite olika personer i sin närhet som hon relaterar till, hon är inte direkt en hälft i ett radarpar, även om hon är mycket förtjust i den nyinflyttade killen Josef. Rut däremot är hennes antagonist, ”dum i huvudet” och fet och ful därtill… Jujja Wieslander ställde sig rätt tveksam till det porträttet, skulle jag vilja påstå. Just det där att hon var fet och ful också. Men Anders lovade att Rut får upprättelse i nästa bok Karla Brottare och Boris Olsson som utkommer 2013.
Mamma Mu och Kråkan är väl de som verkligen kan sägas leva upp till benämningen radarpar. De älskade karaktärerna uppstod som ni kanske vet först i radioteater för barn, och sedan fick de form av Sven Nordqvist när historierna blev böcker som illustrerades av denne. Mamma Mu är den nyfikna som vill prova på det ena och det andra. Kråkan är den som ifrågasätter och invänder, men som ibland kan lockas in i leken… Det är förstås barnets och den vuxnes roller som ligger till grund här. Men som Pia Huss framhöll, man kan också känna igen dynamiken i parförhållanden och andra relationer. Jujja skrattade och bekräftade att många män verkar ha tagit Kråkan till sitt hjärta – det finns kanske en viss koppling där. Anders Sparring sa att han tycker att Kråkan gör att man tycker ännu mer om Mamma Mu. Just för att han ifrågasätter och problematiserar, bromsar och kritiserar får man lättare att sympatisera med och identifiera sig med Mamma Mu och hennes initiativ.
Det var mycket trevligt att lyssna till panelsamtalet, som gav en del att fundera på på egen hand. Har ni något favorit-radarpar i barnlitteraturen? Det som jag spontant kommer att tänka på är Mumintrollet och Snusmumriken. Läs ”Den sista draken i världen” i Det osynliga barnet så förstår ni vad jag menar!
I den här berättelsen ska huvudpersonens jag gå och lägga sig och storebror är där för att natta (antagligen är han barnvakt). Om ”jag” är en han eller hon får man inte reda på i texen. Nåväl, släcka lampan får storebror inte göra för då kan inte flodhästarna sova. När storebror skrattar åt syskonets fantasier fortsätter hen att säga att dom aldrig somnar om lampan är släckt. Storebror säger att då får dom minsann vara vakna tills imorgon. Nu kliver även han in i fantasins värld genom att bekräfta att flodhästarna finns. Gulligt av honom tycker jag.
Tänk om du var nybliven förälder och vaknade en morgon och någon hade bytt ut din bebis mot en helt annan. Hur skulle det kännas? Det är precis vad som händer mammorna och papporna i den här boken. Bredvid bebisarna ligger en lapp där det står ”Jag har tagit er bebis och lagt dit en annan”.
Jag höll nästan på att missa att Amanda Erikssons fjärde bok i den här serien. Det finns nämligen tre andra böcker som heter; Mitt rosa liv, Mitt andra liv och Mitt svarta liv. Jag har läst alla böckerna och blivit väldigt förtjust i Erikssons sätt att berätta från flickans perspektiv men också de fina detaljrika illustrationerna.
I Mitt svarta liv av Amanda Eriksson så handlar det just om ritualer. Ett barn, som jag förmodar är en flicka, följer med sin mormor på mormoders kusins begravning. ”Efter begravningen blev alla glada”, står det i texten och det är lite uppsluppen stämning efteråt. Det visas i både bild och text då mormor skrattar medan hon står med andra släktingar och pratar. Att det faktiskt kan vara en riktigt trevlig upplevelse förstärkts då flickan kommer hem till morfar och utbrister; ”Du missade världens fest”.
Här får man följa en flicka som heter just Rose Blanche, samma som bokens titel, som lever i Tyskland just under pågående krig. Det berättas från ett barns synvinkel och det är endast vi vuxna, med facit i hand som vet historiens gång. Rose förstår inte allt som sker omkring henne då soldaterna tar över staden. En dag tar hon sig genom skogen och fram till ett koncentrationsläger där hon ser flera utmärglade människor bakom taggiga stängsel. Rose börjar gömma mat och medan hon själv blir magrare och magrare så ger hon bort mat till barnen på lägret. Så en dag försvinner Rose då hon är utanför de taggiga stängslen.
En svart-vit suddig bild av en naken ihopkurad pojke med en nalle i famnen får mig att tänka på vilken hemsk känsla det måste vara att stoppa ned ett barn i en kista. Jag känner stort motstånd till att läsa den här boken för mina egna barn och då är jag ändå öppen för att prata om det mesta. Men den här boken öppnar alla mina moderskänslor inför rädslan att förlora mina barn och den fruktansvärda känslan vill jag inte möta i en barnbok. Om en barnbok skapar ångest istället för en må bra känsla, ja då lägger jag den ifrån mig men i studiesyfte var den intressant att se vilka egna gränser jag hade i mitt läsande.