När jag försökte ta reda på lite mer om den här boken hamnade jag på Bali Rais officiella hemsida. Där fanns en kort beskrivningen av boken där det bland annat stod ”A terrifying ghost story with an ending that will leave you feeling sick” (En skrämmande spökhistoria med ett slut som kommer att få dig att må illa). Den meningen borde ha funnits som varningstext på den svenska upplagan av boken tycker jag; just det där sista…för det är en bok som fick mig att må illa. På riktigt.
Läser man baksidestexten låter det som en rätt lovande rysare; den mobbade killen Sam möter en mystisk rödhårig tjej vid namn Cassie i en underlig snöstorm. De båda gör en överenskommelse – om Cassie hjälper Sam att ta itu med mobbarna ska han hjälpa henne med en sak – utan att ställa några frågor.
Det är inte förrän de båda överfaller Sams mobbare som han börjar förstå att Cassie inte riktigt är som hon ska. Hon dyker upp med ett järnrör som hon slåss med, men de andra killarna ser henne inte! Sedan mer eller mindre tvingar hon Sam att slutföra det hon påbörjat med röret, vilket han egentligen inte vill.
När det blir dags för honom att utföra tjänsten han lovat henne börjar den ännu otäckare delen av boken…
Så vad var det som fick mig att må illa då? Utan att avslöja hur allt hänger ihop och hur boken slutar så handlar det om övergrepp på barn. Det här är en bok som jag faktiskt inte vill rekommendera någon att läsa, åtminstone tycker jag inte att ungdomar ska läsa den. Bali Rai kan konsten att berätta på ett sätt som fångar ungdomar i läsningen; jag har tidigare recenserat hans bok Pistolen som också tar upp svåra dilemman och är spännande. Men, den här gången ångrar jag att jag valde ut den här boken för en recension. Hade jag vetat om vad den innehöll hade jag valt en annan bok att läsa.
Rysningar
Författare: Bali Rai
Förlag: Argasso bokförlag AB (2015)
ISBN: 9789187667244
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Greta går i första klass och nu dyker hon upp för andra gången i serien ”Mystiska skolan”, och berättar om en märklig episod från sin skola, som hon tycker så mycket om. Det finns inget uttalat ont som vilar över denna skola, mer ett ständigt närvarande ovisst förflutet.
Bildtekniken är varierande och snygg och personerna har skilda tydliga uttryck och ett slags levande ansikts- och kroppsspråk efter hur de känner sig.
