Det känns som att jag är sist i bloggvärlden med att konstatera att jo, Hungerspelen är verkligen precis sådär bra, välskriven och galet spännande som alla säger. Saken är den att jag var inte ett dugg sugen på att läsa den. ”Dokusåpa, vinnaren är den som överlever” tyckte jag väl lät… sådär. Lite hjärndött, meningslöst, liksom. Men det här är så mycket mer och genomförandet är så bra att… ja, man bara wow! Så det är bara att rikta ett stort, fett tack till Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo för att de ”tvingade” mig att läsa den inför skrivarkursen jag deltog i för ett par månader sedan.
Sedan dess har jag även hunnit ge boken till min mor i julklapp. Hon såg ut att vara ungefär lika skeptisk som jag var, men jag blev inte ett dugg förvånad när hon nyligen ringde mig och sa att den var väääldigt spännande.
Vet ni vad det bästa är? Att det är en trilogi! Jag har mer kvar att läsa om Katniss Everdeen!
Jag ger mig inte in på några detaljerade handlingsbeskrivningar nu, det funkade ju ändå inte på mig. Läs den, helt enkelt. Däremot måste jag bara få ta upp det här med Peeta. Jag förstod först efter att jag läst färdigt att det är meningen att man ska hålla på honom. Att man ska tycka att han är så fin, eller nåt. Jag tänkte inte alls så. Jag hade hela tiden intrycket av att Katniss inte riktigt gillade honom och därför höll jag aldrig några tummar för att de skulle bli ihop.
Ja, ni hör ju. Det handlar definitivt om en massa mer saker än om att dokusåpadeltagare i en dystopisk framtid ska försöka överleva själva och ha ihjäl de övriga ute i ödemarken. Kärlek och sånt. Bland annat.
Hungerspelen
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen (2008) / Månpocket (2009)
ISBN: 9789170016981
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jag håller med dig när det gäller Peeta… satt och höll på Gale nästan hela vägen!
Skönt att jag inte är ensam. :)