Det går inte att komma ifrån att den sista och femte boken i serien om Gregor är den mörkaste. Men det är oundvikligt eftersom det handlar om den sista striden i underjorden mot råttorna. Stundtals tycker jag det blir alltför mycket invecklad krigsdiskussion och strider men samtidigt, Suzanne Collins är en utmärkt berättare, som ger en psykologisk förklaring till vad krig gör med oss levande varelser. Trots det totala allvaret, för Gregor blir alltmer en krigare, så finns det hela tiden det filosofiska tänket över det obegripliga våldet.
Det här kunde inte hända på riktigt, detta blodbad, detta slöseri med värdefulla liv. Vilka skulle göra något sådant här? Varför skulle de göra det? Vad kunde de uppnå? De dödade, dödade, dödade varandra och sedan i slutänden skulle de ha minskat varandras antal men…vad skulle ha förändrats?
Alltsammans framstod plötsligt som ett löjligt spel som lätt kunde ha bytts ut mot något annat – en omgång kort, ett schackpari, ett tärningskast. Ett spel som alla kunde ha gått levande hem ifrån.
Suzanne Collins hyllar varken våldet eller striderna. Hon kastar hela tiden in dessa tankar om vad meningslöst krig är och hur det förändrar människor. Gregor genomgår denna förändring med. Han är en helt annan pojke i den första boken till den man möter i den sista. Jag tycker att det har varit en spännande, välskriven, fantasifull bokserie med många cliffhangers och karaktärer att ta till sig. Jag kommer garanterat att sakna råttan Rödklös. Men faktiskt, jag tycker det är rätt så skönt också att lämna böckerna. Det blir alltför mycket blodbad och död vilket ger sur eftersmak. Jag blev inte heller tillräckligt tillfreds med slutet, men det är något ni får avgöra själva. Annars tycker jag böckerna är ett utmärkt presenttips till bokslukaren – oavsett ålder.
Gregor – krigarens död
Författare: Suzanne Collins
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Översättare: Lottie Eriksson
Antal sidor: 429
Utgiven: 201406
ISBN: 9789163875441 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jag har verkligen rekommenderat den här bokserien tidigare. Den om Gregor från ovanjord. Men när jag nu kommer till den fjärde i serien på fem böcker känner jag mig lite mätt. Kan vara att början inte tar tag i mig sådär rejält som de andra gjorde. Det blir mycket invecklade förklaringar kring vad som hänt och allas relationer till varandra. I alla fall till en början.
Jag tar mig an den tredje boken av fem ur serien om Gregor. Nu skulle man kunna tro att man blir less på upprepningar, som den beskrivande fattigdom Gregors familj upplever, och att han var gång tvingas ned i underjorden pga. profetiorna. Men så är det inte.
Det känns som att jag är sist i bloggvärlden med att konstatera att jo, Hungerspelen är verkligen precis sådär bra, välskriven och galet spännande som alla säger. Saken är den att jag var inte ett dugg sugen på att läsa den. ”Dokusåpa, vinnaren är den som överlever” tyckte jag väl lät… sådär. Lite hjärndött, meningslöst, liksom. Men det här är så mycket mer och genomförandet är så bra att… ja, man bara wow! Så det är bara att rikta ett stort, fett tack till Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo för att de ”tvingade” mig att läsa den inför skrivarkursen jag deltog i för ett par månader sedan.