Det finns bilderböcker – och så finns det Jimmy Liaos bilderböcker. Färgernas ljud, utgiven av Mirando bokförlag (2016), är en sådan bok som trots sin placering i barnbokshyllan bär på en emotionell och visuell tyngd som talar till både barn och vuxna.
”Det året då skyddsängeln tog farväl av mig, vid nedgången till tunnelbanenstationen, hade jag börjat förlora synen.”
Berättelsen följer en blind flicka som ger sig ut på en ensam resa igenom tunnelbanans vindlande gångar på sin femtonårsdag. Det är en resa som rör sig mellan verklighet och dröm, mellan det yttre och det inre landskapet. Med sin käpp i handen möter hon cirkuselefanter, solar på en val och vandrar genom realistiska miljöer där varje sida är en värld i sig.
Jimmy Liaos illustrationer är magiska – detaljrika, färgstarka och fulla av symbolik. Min fyraåring älskar att bläddra i boken och titta på bilderna. Hon pekar, frågar och hittar nya detaljer varje gång. För henne är det en visuell skattkarta.
Min tioåring, däremot, läser med ett helt annat djup. Det blev tyst efter att vi hade läst klart, sedan kom många frågor: ”Vad hände i slutet? Ramlar hon? Hittar flickan hem?” Det är just det som gör Färgernas ljud så speciell – den väcker frågor som inte har några enkla svar. Den lämnar utrymme för tolkning, för samtal och för eftertanke.
Texten är sparsam men poetisk och samspelar med bilderna på ett sätt som förstärker känslan av att befinna sig i ett drömlikt tillstånd. Den blinda flickan är inte ett objekt för medlidande utan en upptäcktsresande i sin egen rätt. Det är ovanligt och viktigt att se en karaktär med synnedsättning gestaltad med sådan värme och respekt i en bilderbok.
Och så måste omslaget nämnas – en visuell upplevelse i sig. Titeln är blindpräglad på genomskinlig folie, vilket skapar en skimrande effekt som förändras beroende på hur ljuset faller. Det är inte bara vackert, utan också djupt symboliskt: som om boken själv bär på ett hemligt lager, ett ljud av färger som bara kan upplevas om man verkligen tittar. Det är en design som speglar bokens innehåll – lågmält, men laddat med mening.
Jag har läst boken på tre olika språk, inte bara en gång utan om och om igen. Det här är en bok som växer med läsaren. Den kan bläddras i av små barn, läsas och begrundas av äldre barn – och stanna kvar hos vuxna. Den väcker frågor om hur vi upplever världen, om ensamhet och tillhörighet, om fantasi och verklighet. Och kanske framför allt: om nya sätt att se.
Callum Bloodworth ungdomsbokdebuterade med ”Berätta tre saker”. Han skriver i härlig John Green-anda. Rapp dialog som en bara vill sjunka in i och ryckas med i och en handling som är både sorglig och rolig. Liv råkar kyssa en kille som sedan visar sig ha covid. Hon blir isolerad, mer än vad hon vanligtvis själv väljer, och plötsligt dyker Dag upp utanför dörren. En vänskap växer fram, en särskild vänskap eftersom de inte kan träffas. En riktigt fin berättelse om vänskap, ensamhet, att våga stå upp för sig själv och att drömma (även i vardagen) och att uppfylla sina drömmar.
I ”Vem har sagt något om kärlek?” berättar Elaf Ali om hur hon växte upp under hedersförtryck. Minnen blandas med fakta och intervjuer. En riktigt läsvärd bok för unga och vuxna. En viktig bok för de som möter unga och/eller hedersförtryck.
I ”Yani” möter vi ett kompisgäng där bland annat Amir ingår. Det visar sig att han inte får uppehållstillstånd utan ska utvisas. Kompisarna bestämmer sig för att försöka hjälpa honom. En vardagsnära berättelse från förorten med rapp dialog och slang som förstärker trovärdigheten. Rekommenderar ljudboken för extra känsla.
Kan detta vara årets ungdomsbok?
En av de bästa böcker jag läst i år är Seluah Alsaatis debut Inte din baby. I den möter vi Samira som har tre krav på en kille: