favoriter – Sida 13 – Barnboksprat

Strimmor av hopp

Det är en lördagkväll i juni år 1941 i Litauen. Lina Vilkas 15 år har just bytt om till nattlinne och slagit sig ner vid sitt skrivbord för att skriva ett brev till sin kusin Joana. Ljumma sommarvindar sveper in genom det öppna fönstret och hon känner doften av liljekonvaljer som hon och hennes mamma planterat några år tidigare. Plötsligt bultar det på dörren och in kommer NKVD (sovjetiska hemliga polisen) som ger Lina, hennes lillebror Jonas 10 år och deras mamma en liten stund på sig att packa sina tillhörigheter innan de förs bort!

Lina förstår ingenting, detta måste väl ändå vara ett misstag?! De har väl inte gjort sig skyldiga till något brottsligt? Tillsammans med en grupp andra människor lastas de ombord på en lastbil och körs iväg. Lastbilen stannar dock utanför ett sjukhus där de får vänta flera timmar; en kvinna som håller på att föda barn är bland de som ska med i lastbilen. När hon precis har fött sitt barn släpas hon ut från sjukhuset och lyfts blödande upp på lastbilen tillsammans med bebisen i ett bylte. Sen börjar en lång färd som slutar vid en järnväg där boskapsvagnar står och väntar på dem. Nu börjar en färd mot en fruktansvärd plats och tid i Linas liv, en sex veckor lång resa till ett arbetsläger någonstans i Sibirien. Var pappan blivit förd har resten av familjen ingen aning om.

Det här är en berättelse som handlar om vad som hände när Sovjetunionen ockuperade de baltiska staterna 1939. Listor på personer som ansågs sovjetfientliga sattes ihop och fanns man med på den listan kunde man mördas, sättas i fängelse eller deporteras som slavar till Sibirien. Det som händer i boken om Lina är påhittat, men Ruta Sepetys har träffat överlevare från den tiden och vävt in deras berättelser i sin roman. De som överlevde tillbringade mellan 10-15 år i Sibirien, bokens huvudperson och hennes lillebror som överlevde var där i 12 år.

Strimmor av hopp är en bok som berör en på djupet, som lika gärna kunde ha varit en sann berättelse. Det familjen Vilkas är med om är så vidrigt så man nästan inte klarar av att läsa det ibland, men samtidigt lever hoppet där mitt i allt elände. Det var svårt att låta bli att sträckläsa boken, man funderar hela tiden på hur det hela kommer att sluta. Förutom att ge mig en fin och samtidigt hemsk läsupplevelse lärde den mig något om en sida av andra världskriget som jag knappt kände till, att Stalin lät mörda 20 miljoner människor…
Läs den, och gör det snart – det här är en viktig bok!

Strimmor av hopp
Författare: Ruta Sepetys
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 224
ISBN: 9789132159589
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Allt jag säger är sant

Alicia är 16 år och ämnad för stordåd. Exakt vilka stordåd vet hon inte så noga, men hon vet i alla fall att hon inte vill slösa bort sin tid med att mögla i skolan hela dagarna, så hon hoppar av gymnasiet. Mest för att få tyst på de vuxnas tjat om att hon måste upprätta någon sorts plan för sin framtid tar hon ett kaféjobb och flyttar i samma veva in hos sin mormor för att slippa föräldrarnas missnöje. Alicia har en exceptionellt fin relation till sin mormor och trots att hon behöver en paus från sin familj så är det egentligen inget fel på den. Föräldrarna finns där och stöttar och Alicia har dessutom en lillebror som hon älskar.

”Du är rätt kaxig av dig du”, säger the love interest (jovisst finns ett sånt också) till Alicia. Och det är just det som gör henne så härlig och unik. Brukar inte ungdomar i böcker väldigt ofta vara ocoola och ha dåligt självförtroende? Alicia är visserligen inte med i inneklicken i skolan, men det är heller inget hon önskar. Hon går sin egen väg. Hon har sin egen stil. Det enda problemet är att det ibland är svårt att veta vart den egna vägen ska leda. Den egna stilen svajar dock aldrig och Alicia är i grund och botten övertygad om sin egen förträfflighet.

Men det räcker förstås inte med detta…

* SPOILERVARNING *

Alicias nya liv kastas plötsligt omkull när hennes mormor dör. Hon hamnar i ett känslomässigt vakuum och börjar göra (ännu mer) knasiga saker för att känna att hon fortfarande lever. Det dröjer innan sorgen kickar in ordentligt. Den här biten sitter som en kniv i hjärtat och jag fäller äkta tårar över Alicias fina mormor. Lisa Bjärbo har fått till en fin balans mellan humorn, som genomsyrar texten i form av fyndiga formuleringar och Alicias underbara impulsivitet, och det sorgliga som ger boken ett större djup.

Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 978-91-29-68016-4
Antal sidor: 256
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

The Fault In Our Stars

Somliga böcker förtjänar lite special treatment.

Idag var jag tvungen att lägga ifrån mig The Fault In Our Stars med två olästa kapitel kvar för att hämta Ava på förskolan. Jag läste dem inte medan hon drack välling och tittade på Scooby Doo. Inte heller medan jag satt vid hennes säng och väntade på att hon skulle somna. Inte heller när jag gick på toa efter det. Jag började först efteråt när jag fick mig en helt egen stund i soffan med en kopp gott te. Och jag hoppades att inte maken skulle komma hem innan jag var klar, eller att dottern skulle vakna förstås.

Det säger någonting om den här läsupplevelsen. Jag läser närhelst jag kommer åt annars, men det här ville jag inte förstöra.

Boken handlar om Hazel som träffar en strapping young fellow vid namn Augustus Waters i en stödgrupp för ungdomar med cancer. De charmar varandra med humor och vältalighet, men hur kan man älska någon när man vet att man antagligen snart ska dö? Och hur kan man låta sig bli älskad?

Det här är en bok med fantastiska karaktärer och för-bra-för-att-vara-sann-dialog (ni vet lite Gilmore Girls sådär, lite för mycket fast ändå så himla bra) som minst sagt har en egen edge. Det är inte i så många ungdomsböcker om kärlek man behöver undra vem av de tonåriga subjekten som ska dö först.

Cancer som äter kropparna på unga människor som hade kunnat uppleva så mycket. Maktlösheten hos föräldrarna som stöttar sina barn den obestämda tid de har kvar. Det är sorgligt, men ändå långt från nattsvart, för boken är så förbaskat charmig också. Humoristisk och full av kloka och fyndiga ord. Den är fantastisk.

Citatbild lånad från Pretty Little Quotes

The Fault In Our Stars
Författare: John Green
Ej utkommen i Sverige ännu
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vad ska vi göra?

Ni känner säkert igen ramsan (här med en såvitt jag vet ny slutknorr speciellt för boken):

Vad ska vi göra?
Bita i kungens öra

Sitta och läsa
på kungens näsa

Knäcka ägg
i kungens skägg

Hoppa hage
på kungens mage

Borsta tänder
i kungens händer

Äta frallor
i kungens brallor

Knäcka nötter
på kungens fötter

Sitta och dricka
i kungens ficka

Äta våfflor
i kungens tofflor

Lossa sand
i kungens hand

STOPP! Inte mera!
Nu måste jag gå och regera.

Emma Adbåge har illustrerat den klassiska, skojiga ramsan av Lennart Hellsing och text och bild finns nu att uppleva i ett stadigt kartongboksformat. Den här ramsan och Adbåges bilder, det kan ju inte bli annat än fullträff! Trots de tydliga pekboksvibbarna som formatet signalerar tycker jag att boken funkar ganska högt upp i åldrarna. Min treåriga dotter Ava blev stormförtjust och utropade bestört att allt var så konstigt. För det är det ju. Knas-konstigt kul. Det här är en ny favorit.

Ava har för övrigt döpt de icke namngivna barnen till Tricki och Picki. Så nu måste vi ”läsa” lite om dem också när vi läser boken…

Vad ska vi göra?
Illustratör: Emma Adbåge
Text: Lennart Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (januari 2012)
ISBN: 978-91-29-68028-7
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jellicoe Road

Sverige har en mycket bra ungdomsbok att se fram emot. I maj kommer nämligen den svenska utgåvan av Melina Marchettas underbara Jellicoe Road på förlaget X-publishing. Katarina Kuick arbetar just nu med översättningen och bloggar om det, vilket är intressant läsning.

Taylor Markham är 17 år och bor på en internatskola på Jellicoe Road. För 6 år sedan blev hon dumpad i trakten av sin struliga mamma, som hon inte sett till sedan dess. Nu är hon en högst motvillig ledare av sitt elevhem, som är mitt uppe i ett territoriekrig mellan internatskoleelever, ungdomarna i staden och de unga kadetterna som härbärgerar i området – helt enligt traditionerna. Den enda människa Taylor riktigt bryr sig om är Hannah, som bor i ett hus vid floden och hjälper eleverna med lite av varje. När Hannah plötsligt är spårlöst försvunnen inser Taylor att hennes liv omgärdas av frågetecken. Långsamt börjar frågetecknen rätas ut och det visar sig så småningom att Taylor inte är lika ensam i världen som hon tror att hon är.

Jellicoe Road är medryckande läsning och ett riktigt bra exempel på en bok med hemligheter som avslöjas lite i taget. Det är spännande och mysigt, sorgligt och vackert och alldeles, alldeles underbart. Språket lyckas vara både vackert och rappt och karaktärerna vältecknade. Jag tänkte mycket på Hungerspelen i början eftersom Taylor Markham påminner en del om Katniss Everdeen. Båda är riktigt skärpta personer som motvilligt tar på sig en roll, coolt och beräknande, och båda befinner sig i någon sorts krig. Lyckligtvis för Taylor Markham är hennes krig ändå förhållandevis fredligt jämfört med Katniss Everdeens.

Så här börjar boken:

    My father took one hundred and thirty-two minutes to die.
    I counted.
    It happened on the Jellicoe Road. The prettiest road I’d ever seen, where trees made breezy canopies like a tunnel to Shangri-la. We were going to the ocean, hundreds of miles away, because I wanted to see the ocean and my father said that it was about the four of us made that journey. I remember asking, ”What’s the difference between a trip and a journey?”, and my father said, ”Narnie, my love, when we get there, you’ll understand,” and that was the last thing he ever said.
    We heard her almost straightaway. In the other car, wedged into ours so deep that you couldn’t tell where one began and the other ended. She told us her name was Tate and then she squeezed through the glass and the steel and climbed over her own dead – just to be with Webb and me; to give us her hand so we could clutch it with all our might. And then a kid called Fitz came riding by on a stolen bike and saved our lives.
    Someone asked us later, ”Didn’t you wonder why no one came across you sooner?”
    Did I wonder?
    When you see your parents zipped up in black body bags on the Jellicoe Road like they’re some kind of garbage, don’t you know?
    Wonder dies.

Början kan vara lite förvirrande, faktiskt. När jag läste försökte jag koppla ihop personen i de vanliga kapitlen (som skulle visa sig vara Taylor) med någon i de kursiverade styckena. Det var ett väldans huvudbry som inte ledde någonvart. Det är helt olika personer, okej?

Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
ISBN: 9780061431852 (på engelska)
Förlag: kommer på svenska X-publishing i maj 2012
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris (på engelska)