bonnier carlsen – Sida 60

Mätt på Mumin, eller..?

Som väl de flesta barnboksbevandrade redan uppmärksammat fyller Mumintrollet 65 år i år och vi har fullkomligt översköljts med böcker som oftast har mycket svag koppling till Tove Janssons muminvärld. Figurerna ser ungefär likadana ut, men blir det muminböcker för det? Jag har ärligt talat tyckt att det hela känts billigt, ett fult utnyttjande av en älskad sagofigur. Det var länge sedan jag fick de här böckerna och min bristande entusiasm är orsaken till att detta inlägg dröjt.

Min dotters Mumin-intresse har dock väcks under den här perioden. Inte främst tack vare dessa böcker, utan tack vare de Mumin-filmer vi också införskaffat. Jag tänker framför allt på den japanskt animerade serien från 90-talet. Den tycker vi om! Ava ropar ofta ”Fimm! Munin!”, som är hennes sätt att säga att hon vill se film med Mumin.

Mitt eget Mumin-intresse har faktiskt också ökat. Jag har blivit riktigt sugen på att läsa Tove Janssons Mumin-romaner. Jag vet att jag hade Trollkarlens hatt hemma när jag var liten, så det är troligt att jag läst den… men annars vet jag faktiskt inte så noga vilka jag läst och inte läst. Däremot läste jag ganska nyligen Sommarboken, som inte handlar om mumintrollen, men som är väldigt fin. Det finns ju också väldigt fina bilderböcker med original-Mumin, som jag är sugen på att återupptäcka (vet med säkerhet att jag läst flera i min barndom!).

Lite smakprov, klicka för större.

Jag tillskriver inte Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror särskilt mycket av äran för vårt väckta Mumin-intresse, men de har ändå blivit lite intressantare i och med att Ava känner igen figurerna och kan säga vad de heter. Just dessa två böcker blir jag dock inte riktigt klok på tanken bakom. De är i stadigt kartongformat och känns som att de riktar sig till de allra yngsta, samtidigt som de saknar den tydlighet som mer eller mindre är regel i sådana böcker. Man ska till exempel räkna olika saker i räkneboken, men det finns så mycket plotter på sidorna att det är svårt att förstå vad man ska räkna. Mumins lilla bok om ord var faktiskt ganska rolig att läsa med Ava nu när jag läste om den inför skrivandet av detta inlägg. Den har inte blivit läst på några månader och hennes utveckling har gått fort under den tiden. Nu kunde hon berätta vad hon ser på bilderna och det var förstås roligt. Men ändå, jag känner mig sval inför dessa två böcker.

Båda dessa böcker kan för övrigt läsas i sin helhet på smakprov.se (enda kruxet är att sidorna fördelats fel över uppslagen): Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror

Lite roligare blir det i lyft-på-fliken-boken Mumintrollet går vilse. Den känns förstås inte genuint Mumin den heller, men den är åtminstone väldigt fin med söta bilder i säreget pastellig färgskala och dessutom är den rolig eftersom den har spännande luckor att lyfta på. Texten imponerar dock inte. Den börjar i tredje person och växlar plötsligt till första. Jag tycker inte att den känns särskilt bra att läsa högt, då texten inte alls hänger ihop. Handlingen är förhållandevis svår för att vara så enkel – i slutet blir Mumin rädd och springer och gömmer sig i en grotta. Snorkfröken finns redan i grottan och tror att Mumin kommer och räddar henne, så hon kallar honom oförtjänt för hjälte. Risken för missförstånd är stor. Men den här boken tycker vi i alla fall om för att den är fin och för att det är roligt att titta bakom luckorna.

Trots inital ovilja är det trevligt att ha gjort bekantskap med dessa böcker, men nu är jag som sagt sugen på riktiga Mumin!

Mumins lilla bok om ord
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112429
Köp: jämför priser

Mumins lilla bok om siffror
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112412
Köp: jämför priser

Mumintrollet går vilse
Text, bild och formgivning: Riina & Sami Kaarla
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163858321
Köp: jämför priser

Snurran – en kaxig tjej!

Jag har på senaste tiden omedvetet fastnat förnågra av de tuffa tjejerna i barnböckerna. Kattungen Snurran är en av dessa och (ursäkta ordvitsen) hon är en tjej med klös i!

I boken Snurran och dum-overallen bråkar hon med mamma om en dum, dum overall. Mamma säger att man måste ha den på sig när det snöar, annars blir man sjuk. Snurran vägar ta den på sig. Istället har hon väldigt många förslag på vad man kan göra med overallen: klippa i den, slänga i sopnedkastet, ge bort den, låta den gå på plankan, begrava den i sandlådan och så vidare.

Dialogen är snabb och intensiv. Bestämd. Oftas slutar styckena med ord som ”Typiskt”, ”Absolut”, ”Punkt. Slut”, ”Där ser du” och ”Förstått”. Bilderna och också skarpa. Alla katter i boken är svarta och trycket går i rött, gult blått som kontrast. Detta är ingen bok man läser som godnatt-saga. Den ska läsas mitt på golvet när alla leksaker och böcker ligger huller om buller och en lässtund är den enda chansen att kunna andas ut.

Som förälder känns det i magen att läsa boken. Stressen på morgonen innan dagis och en unge som springer runt i lägenheten för att undvika att få ytterkläder på sig. Snurran visar att det bara kan bli värre. Jag tror det är det kaxiga i boken som tilltalar mig. Att boken är underhållande både för barn (och dessutom ger tips på en massa nya hyss som man kan göra) och vuxna. Mamman i boken får till exempel ringa sig chef och säga att hon blir sen och efter tio samtal blir chefen sur och säger ”Kom hit. Genast.”

Det bästa med Snurran är att jag har ytterligare en bok hemma i bokhyllan som bara väntar på att bli läst. Jag ska spara den tills en dag när jag behöver fnittra och få lite extra jädra-anamma. För det är precis det Snurran ger till läsaren.

Snurran och dum-overallen
Författare: Eva Bergström
Illustratör: Annika Samuelsson
Förlag: Bonnier Carlsen Bokförlag
ISBN: 9789163841095
Köp: jämför priser

Sagan om det röda äpplet

Jan Lööfs bok ”Sagan om det röda äpplet” är en klassiker från 1974. Den handlar om hur till synes små incidenter kan påverka varandra så att de till slut får större konsekvenser.

Gubben i den randiga kostymen vill köpa frukt men blir lurad av frukthandlaren att köpa ett plastäpple. En kedja av händelser inkluderande till exempel en papegoja, en bil som kör in i ett staket, en tjuv och två brandmän bidrar till att gubben till slut istället för ett plastäpple finner ett riktigt äpple på sitt fönsterbräde.

Detaljrikedomen i Lööfs illustrationer är stor och tittar man nog kan man upptäcka spännande detaljer. Texten har mycket bra flyt och trots sina år på nacken känns boken inte det minsta gammalmodig eller mossig. Boken passar bra för barn mellan 2-6 år och roar även vuxna.

Sagan om det röda äpplet
Författare & illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen Bokförlag
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-638-2673-3
Köp: Jämför priser

Mjau i köket

Nu är han här igen, katten som alltid får all cred för alla finurligheter som hela kompisgänget hittar på tillsammans. Ja, katten är tydligen en han även om det inte framgår i någon av de två böcker vi har hemma (den här och Mjau och de små stolarna), men det står på ett ställe i Mjau och den stora lådan, den som jag bläddrat i en gång, men inte tyckte verkade lika bra som den jag redan hade. Nu blev jag hur som helst sugen på Mjau i köket och av någon anledning var det första som hände när jag slog upp boken att jag blev upp över öronen förälskad i bilden av Kvack med en genomskinlig bunke på huvudet. Måhända inte helt rationellt, men jag tycker den är underbar i all sin enkelhet, och jag kunde inte hjälpa att le stort när jag såg den.

Om stiliserade djur med köksredskap skulle vara något som fler går igång på, så kan jag ge det glädjande beskedet att Mjau i köket är proppfylld med sådana. Den här gången tittar nämligen Mjau i köksskåpet och alla vännerna får välja varsin uppsättning prylar. I vanlig ordning hittar de (åh, förlåt, jag menar förstås Mjau…) på någonting skojigt och (lagom) oväntat med alla sakerna. Okej, jag spoilar: de gör en orkester!

Precis som i Mjau och de små stolarna blandas en finurlig berättelse smärtfritt med en pedagogisk genomgång av djur, djurläten, färger och föremål. Ava tycker det är jätteroligt att säga hej till Mjau, som man gör i början, och att säga vad Mjaus vänner heter när jag pekar på dem i tur och ordning.

Ett uppslag ur Mjau i köket.

Ofta brukar jag irritera mig på onödigt stora böcker med onödigt stor text, men av någon anledning gillar jag att Mjauböckerna är så rejält tilltagna. Vi snackar alltså löjligt stor text – versalerna är 14-20 mm höga!

Mjau i köket följer ett klockrent recept för småbarnsböcker. Jag kan inte göra annat än att gilla den.

Mjau i köket
Författare & illustratör: Sebastien Braun
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163867057
Köp: jämför priser

Spetshäxan

Tänk dig 1700-talets Stockholm. Fattigdomen, krogarna, stanken och alla övergivna barn. Men tänk dig också det där lite mystiska som 1700-talets begynnande storstadsmiljö för med sig. Och så lägger du till en presumtiv häxa, en adelson som söker lyckan, ett gäng varietéartister och så Gustav III. Allt detta möter Anna Christina och den som läser om hennes äventyr.

När hon snubblade ut på gatan insåg hon att det bara var tidig morgon. Tuppar gol och hundar skällde. Folk var på väg till arbetet eller till någon krog som redan slagit upp portarna. Pigor på väg till hamnarna för att köpa fisk, tvätterskor, fågelfängare, bagarpojkar; alla skuffades och trängdes. Anna Christina kände sig alldeles yr.

Anna Christina är runt 10 år och föräldralös. Medan hon med nöd och näppe lyckas överleva hos mamsell Furman, den försupna änglamakerskan som hon bor hos, funderar hon på vilka hennes föräldrar är. Det enda hon har att bära med sig från sin mamma är ett lock till en puderdosa. Men en dag lyckas Anna Christina fly från mamsell Furman och en resa genom dröm och verklighet tar snabbt fart. Anna Christina upplever en kort stund av frihet då hon bland annat möter Gustav III, men det dröjer inte länge förrän spetshäxan sätter klorna i henne. Anna Christina vet inte riktigt om spetshäxan är en riktig häxa, men hon får lära sig att det gäller att lyda henne om man inte vill råka illa ut. Spetshäxan äger en spetsfabrik där fyra små barn sedan tidigare slavar genom att knyppla spets hela dagarna. Ett av barnen, Lill-Axel, tränar på att äta glas för att kunna bli artist på en varietéteater. Anna Christina vet inte vad hon vill rymma till. Hon vet bara att hon vill bort från slavfängelset.

Men förutom de fyra barnen på fabriken möter Anna Christina även den rika pojken Johan Gabriel som ibland bor tillsammans med sin far i ett hus bredvid spetshäxans. Eftersom spetshäxans hus är omgivet av ett högt plank är den enda kontakt de kan få genom ett kvisthål i planket. Men tillsammans väcker de en längtan efter ett liv med lycka.

Var kommer puderdosans lock ifrån? Vem är pojken bakom planket och framförallt: hur ska hon någonsin komma ut ifrån spetshäxans fängelse?

Det här är en bok att bli fängslad av. Som barn hade jag en period då jag älskade att läsa om personer som var tvungna att kämpa i motström. Jag vet inte riktigt om det är för att själv bearbeta motgångar eller bara för att få någon att tycka synd om, men snyfthistorier säljer ju även bra för vuxna. I Spetshäxan får läsaren snyfta av sorg, men även av glädje. Dessutom är personporträtten väldigt vackra. Anna Christinas upplevelser i Spetshäxan känns ibland lite väl otroliga, men så är det också 1700-tal och, som sagt, den tiden är ju lite magisk!

Spetshäxan
Författare: Gudrun Wessnert
Illustratör: Mattias Olsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 162
ISBN: 9789163854088
Köp: Jämför pris