Tvättmaskinsmuseet handlar om Adam som tycker om tvättmaskiner. Han tycker om att titta på riktiga tvättmaskiner, han samlar på leksakstvättmaskiner och han gör också egna av återvinningsmaterial. Till slut har han så många maskiner att han kan bygga ett museum. För att komma och titta måste man köpa en biljett. Den kostar ”fyrtioelvanittiosju”.
Bilderna varvas på vissa uppslag med ett enklare språk och uttryck som ”kolla”, ”grejer” och ”snyggt” där treåringen här hemma enkelt följer med och pekar glatt på bilderna. På andra uppslag får Adam mer utrymme för sitt djupa intresse av tvättmaskiner och facktermer varvas med instruktioner om hur man bygger en egen maskin. De olika svårighetsnivåerna ger boken en längre livstid och tilltalar kanske flera syskon samtidigt eller samma barn under flera år. Den får också flera användningsområden, dels som en läs- och bilderbok, dels som en fakta- och instruktionsbok.
Illustrationerna i boken är enkla och detaljerna är tydliga att urskilja. Här finns också ett pedagogiskt inslag med bilder som liknar en produktbeskrivning och man ges en möjlighet att lära sig ord som ”display” och ”reglage”. Allra finast är de många detaljrika bilderna på insidan av pärmen där man även som vuxen stannar länge och funderar över de olika maskinerna och deras användningsområden.
Detta är en bok om glädjen i att samla på saker, skaparlusta och viljan att dela med sig av sitt intresse! Vill ni se på slutresultatet så får ni helt enkelt betala ”fyrtioelvanittiosju” kronor och besöka museet!
Tvättmaskinsmuseet
Författare och illustratör: Rebecca Landmér
Förlag: Rebaland ; Stockholm (2014)
ISBN: 9789198116625
Köp: t.ex. hos Rebaland, Bokus eller Adlibris
Min dotter, Lilla L, är snart nitton månader. Helt plötsligt delar hon med sig av nya ord i rasande takt, och ordförståelsen verkar ibland nästan gränslös. Som förstagångsförälder är jag förstås helt betagen av hennes språkutveckling. Den tar fart just vid den här åldern, har jag läst någonstans, och om barnet kan säga tio ord, så har det en “tyst” vokabulär på minst hundra ord till. Och det räcker förmodligen inte.
Historien är superrealistisk, både till språk och form. En sorts diskbänksrealism för småbarn, tänkte jag. Och det tog emot lite hos mig. Ingen fantasi precis. Inte ens lite skön retroheminredning att vila blicken på, utan istället ett nyrenoverat badrum och väggar med gråa prickiga tapeter.
Dessutom har Lilla L själv, tvättat en och annan sak i toan. Så igenkänningsfaktorn är hög. Historien tycks dessutom vara lagom lång för henne att orka lyssna på. Vid en närmre granskning ser också jag att bilderna faktiskt tillför intressanta saker, sånt som inte står i texten, som till exempel Sveas känslotillstånd. Boken är alltså inte fullt så enkel, som jag själv initialt ville ha den till. Det är mycket möjligt att det finns en läsinlärningstanke med att låta texten och typsnittet ha den form den har. Sist i boken finns en pedagogisk storyboard, som återberättar handlingen med hjälp av bara bilder. Även den gillar Lilla L, till skillnad från hennes snobbiga morsa.