Här har vi en bok som är skriven av Johan Anderblad som är läsambassadör och som gjort barnprogram i tv under väldigt lång tid. Jag som född på åttiotalet kan inget annat än höra ”på tisdag, på torsdag” i huvudet när jag tänker på honom och hans sidekick Pipen, den lilla vita leksakskaninen. Jag tror knappast att jag är ensam om det. Det känns fint att mina barn också får lite Johan i sina liv.
Boken handlar om Bojan som ska gå och lägga sig. Han håller på att städa på sitt rum och använder sina leksakstraktorer för att dra undan leksakerna. Hans mamma kommer och börjar berätta hur det var när hon jobbade på en bondgård och körde mycket traktor. Under flera sidor beskrivs en traktors olika redskap och vad de används till, otroligt pedagogiskt och bra. Hon berättar vidare hur hon fick rädda ett får som hette Långöra som rymde från hagen och gick ner sig i en damm.
Boken är väldigt pedagogisk och på det sista uppslaget finns det bilder på olika saker som har med en traktor att göra och saker som en lantbrukare som kör traktor behöver. Exempelvis hörselkåpor och havrekakor – viktiga saker på olika sätt!
Boken är fint illustrerad med klara och fina färger av Filippa Widlund. Har man bra blick så kan man hitta Mandelmanns i en buske och om man sett serien Bondgården på SVT med Johan Anderblad så känner man igen bonden Åse som står och klappar fåren på ett uppslag.
Vi som bor på en bondgård och har otroligt traktor- och lantbruksintresserade barn uppskattar den här boken. Vi tycker att den ger en ärlig och god bild av traktorer och lantbruk. Sonen vill gärna läsa den fler gånger och det går jag med på, för varför inte? – den är ju bra.
Boken om Bojan och traktorn riktar sig till barn i åldrarna 3-6 år och är den senaste i serien om Bojan. Han har tidigare fått lära sig om bland annat brandbilar och polisbilar.
Titel: Bojan och traktorn
Författare: Johan Anderblad
Illustratör: Filippa Widlund
Förlag: Bonnier Carlsen
Tack till förlaget för recensionsexemplar!
Prinsessor och Drakar har ett kapitel om en prinsessa för varje veckodag och den fungerar på det viset särskilt bra att läsa under flera dagar. Det är draktema som har klassiskt upplägg med slottsträdgårdar, sänghimlar, kungar (någon enstaka drottning!), källarvalv och så drakar förstås. Men det ingår också moderna inslag som en förgylld teve som visar barnprogram med drakar och en gyllene prinsessdator med internet och egen hemsida.
Min dotter, Lilla L, är snart nitton månader. Helt plötsligt delar hon med sig av nya ord i rasande takt, och ordförståelsen verkar ibland nästan gränslös. Som förstagångsförälder är jag förstås helt betagen av hennes språkutveckling. Den tar fart just vid den här åldern, har jag läst någonstans, och om barnet kan säga tio ord, så har det en “tyst” vokabulär på minst hundra ord till. Och det räcker förmodligen inte.
Historien är superrealistisk, både till språk och form. En sorts diskbänksrealism för småbarn, tänkte jag. Och det tog emot lite hos mig. Ingen fantasi precis. Inte ens lite skön retroheminredning att vila blicken på, utan istället ett nyrenoverat badrum och väggar med gråa prickiga tapeter.
Dessutom har Lilla L själv, tvättat en och annan sak i toan. Så igenkänningsfaktorn är hög. Historien tycks dessutom vara lagom lång för henne att orka lyssna på. Vid en närmre granskning ser också jag att bilderna faktiskt tillför intressanta saker, sånt som inte står i texten, som till exempel Sveas känslotillstånd. Boken är alltså inte fullt så enkel, som jag själv initialt ville ha den till. Det är mycket möjligt att det finns en läsinlärningstanke med att låta texten och typsnittet ha den form den har. Sist i boken finns en pedagogisk storyboard, som återberättar handlingen med hjälp av bara bilder. Även den gillar Lilla L, till skillnad från hennes snobbiga morsa.