Jag och alla är en bok jag blir glad av att läsa. På ett fint sätt beskriver den det sällsamma samspelet mellan där vi är, det vi gör, det vi ser och vart våra tankar om detta för oss. Det är mäktigt och viktigt.
I berättelsen möter vi tio barn. Vi får veta vad de tänker samtidigt som de gör vanliga saker i livet. Situationerna som barnen befinner sig i är fristående från varandra. Men alla sidor avslutas med en tanke som leder över till nästa sida och det barnets funderingar.
Olivia sitter med kinden mot sin mammas rygg och tänker.
Jag tänker på någon som sitter någon helt annanstans och tänker helt andra tankar. Kanske tankar jag aldrig har tänkt och aldrig kommer att tänka.
…
I en kohage med kor står det barn i gula västar och jag undrar hur det känns att vara en av dem, att vara ett barn som hälsar på en ko.
Följaktligen handlar nästa sida om Musse som ligger på en ko och lyssnar på bonden och morfar när de pratar med varandra. Musse vill ha en traktor när han blir stor.
En grön eller en gul. Eller en röd som åker långt borta på andra sidan vägen och som jag ser om jag öppnar ögonen. Jag undrar hur det känns att vara den som sitter där i traktorn och kör.
Författaren berättar om barn som befinner sig nära varandra i den verklighet som vi alla kan se eller uppfatta. Men när vi får följa deras tankar förefaller det ibland som att de lever i vitt skilda världar. De ser varandra och tänker på varandra. Men hur de har det generellt och just idag påverkar hur de tänker och förhåller sig samt hur nära eller långt bort de känner sig från varandras verkligheter.
– Jag älskar dig farmor säger jag med munnen mot stenen.
På andra sidan buskarna dundrar ett tåg förbi
Jag undrar om det sitter någon på det tåget som har en farmor som bara lever och lever och inte alls är död.
Eller
Det känns som om de är så långt borta. Nästan som i en annan värld.
Jag undrar hur det är att vara där ute idag. Att vara ett barn som cyklar i solen och inte är ett enda dugg sjuk.
Jag tror att de här korta berättelserna hjälper lyssnaren och läsaren en bit på vägen till att förstå världen; att vi är och tänker olika och att den egna tankevärlden för den skull inte är konstig. En barnbok som handlar om en typ av parallella verkligheter kan tyckas behandla ett komplicerat och djupt ämne. Men det är inte komplicerat i denna bok. Författaren lyckas att enkelt och direkt skildra de här barnens spontana tankar på ett sätt som också är gripande. Dessutom relaterar texten och bilderna till flera dimensioner av livet och den berör prövande ämnen som sorg, könsidentitet, ilska, kärlek och främlingskap.
Jag vill drista mig till att påstå att denna till synes enkla bilderbok mycket väl skulle kunna utgöra utbildningsmaterial för vuxna i ämnet mellanmänskliga relationer och konflikthantering. Jag tycker att Jag och alla beskriver att vi möts och samtalar i en beskuren värld eftersom det sker utanför vars och ens tankevärld. Så hur kan en människa förstå en annan människa? Det är förunderligt. Och så härligt att få berättat om, ur just de här tio barnens perspektiv.
Stundtals ler jag när jag läser, som av glädjen att få en gåva. Upplevelsen påminner mig om de poetiskt, prosaiskt formulerade exaktheter jag brukar le åt när jag läser Bodil Malmsten. Utan omformuleringar eller omständliga förklaringar. Det ogripbara träder fram.
Jag och alla
Författare: Ylva Karlsson
Illustrationer: Sara Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129715965
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack för recensionsexemplar från förlaget!
Herr Bohm och sillen är en bok som vi gärna läser om och om igen här hemma. Herr Bohm är en herre som tillbringar sina dagar med att fundera och tänka. Likväl som han begrundar de stora frågorna i livet så ägnar han tid åt att undersöka de små vardagliga tingen.
”Pipkin var en mycket liten pingvin som alltid ställde väldigt stora frågor”, så börjar den här gulliga boken. För att få svar på sin fråga ger sig Pipkin ut på en UPPtäcktsfärd som inte går av för hackor. Den börjar med att han får lifta med en albatross (efter att albatrossen fått reda på att pingviner inte kan flyga) som tar honom så högt upp i luften som han kan. Men, där slutar ju inte himlen konstaterar Pipkin som därefter har turen att få åka vidare uppåt i en luftballong som har en apa som förare! Apan tar honom med upp bland molnen som Pipkin försöker fånga med lasso (dock helt utan framgång). Efter ett tag når även luftballongen gränsen för hur högt den kan nå.