Direkt efter studenten händer fyra saker som gör att Novas sommar verkar bli den tråkigaste någonsin: hon blir dumpad av sin pojkvän, bästisen åker till London, caféet hon skulle jobba på stänger och så kan hon inte släppa den sista uppgiften de fick i skolan: att skriva om vilka de är. Vem är Nova? Hon lägger ut en annons där hon önskar byta ett par svarta strumpor mot något färgglatt. Tillsammans med en karta, några uppdrag och en plastpåse med stjärnor ska hon försöka överleva en sommar på Sveriges tråkigaste plats.
”Jag ska drabbas av världen. TillÃ¥tas explodera i tusen olika färger samtidigt.”
Det spelar ingen roll hur modern vår tid blivit, hur smart teknik vi har eller kanske ens hur vi rustar oss: plötsligt kommer det dagar då vi funderar kring vilka vi är och vad vi vill göra. Nova är en av dem som vacklar, söker, funderar. Vi möter henne mitt i det där, när hon kliver ut i vuxenlivet och tror att alla svar ska fall på plats. Istället för att falla på plats verkar allt dock falla i oordning. Som läsare har jag ett annat perspektiv och ser en sommar som verkar väldigt härlig med spontana utflykter, oväntade vänskaper och människor att prata med kring sitt sökande. Men jag vet ju själv: det är lätt att gå vilse i ovissheten och livets stora frågor.
Den som svarar på Novas annons är mackkillen Leo. Deras första konversation går genast förbi det formella ett första möte brukar upptas av och de märker något särskilt hos varandra. Han får en stor roll under Novas sommar. Samtidigt behandlas ämnen som distansvänskap, omenat hemlighetshållande och självkänsla. Det är både fint och tragiskt att se att sökandet kanske aldrig tar slut, oavsett hur gammal en blir.
Det här är Callum Bloodworths andra roman för unga vuxna. Jag tycker tyvärr inte denna nÃ¥r upp till ”Berätta tre saker” som drabbade mig mer. Dessutom finns allt för mÃ¥nga halvredigerade meningar med för mÃ¥nga ord. Jag tror dock ”Supernova” kan tala till mÃ¥nga unga (och lite äldre) sökande. Men jag gillar den ändÃ¥. Bloodworth är Sveriges version av John Green. Gemensamt har de en rapp dialog med bÃ¥de humor och svärta. De beskriver härliga karaktärer jag gärna vill bli vän med. De tar med läsaren pÃ¥ ett äventyr med mÃ¥nga destinationer bÃ¥de fysiskt och mentalt. En härlig miljö att vistas i, platser att flyt till en stund när världen runt omkring känns för tung. Och nÃ¥gonstans där kanske en del av svaret ligger: gemenskap med andra och samtal kring livets frÃ¥gor kan hjälpa oss pÃ¥ vägen. Särskilt genom att se att vi inte är ensamma.
Nora har det trÃ¥kigt hos mormor, där finns inget att göra. Mormor berättar att det finns en tiger i trädgÃ¥rden, men sÃ¥ lättlurad är inte Nora, hon är för stor för sÃ¥dana barnsligheter! Men mormor insisterar, hon tycker sig ha sett ”trollsländor lika stora som fÃ¥glar och växter som skulle kunna svälja dig hel och hÃ¥llen! Och en isbjörn som tycker om att fiska, fast han var lite sur.” Eftersom det inte finns nÃ¥got annat att göra kan Nora lika gärna gÃ¥ ut, trots att mormor bara larvar sig. Eller?
