Barnboksprat

Redigera, redigera, redigera… och inget skriva-skrivande mera

Jag är fortfarande inne i redigeringsfasen av mina två skrivprojekt. Hur kan det slinka in så mycket onödiga småord överallt? En icke försumbar del av pillandet går ut på att använda sökfunktionen och ta bort ord som ”lite”, ”ganska”, ”så”, ”nästan” eller andra meningslösheter. Jag hade till exempel skrivit något i stil med: ”Han var så inne i det han gjorde att han nästan inte upptäckte att hon kom. Först när hon var alldeles framför honom ryckte han till och…” Vadå ”nästan”? Jag blir tokig på mig själv. Eller varför inte: ”Det var lite otäckt att gå igenom den mörka gränden.” Varför, varför, varför lite? Visst, man säger ofta sånt här, men i skrift blir det bättre utan i 99% av fallen.

Ett annat bekymmer är att använda alltför stereotypa uttryck. Det är inte särskilt nyskapande att skriva att tårarna brände bakom ögonlocken, snarare klyschigt. Ändå slinker det med.

Jo, det var en sak till också. Det har inte blivit så mycket skrivet om skrivandet. Anledningen är att jag helt enkelt inte är en Frida, trots att jag ett tag var en författarbloggarewannabe. Det passar mig helt enkelt inte att orda så mycket om mitt skrivande. Jag trivs bättre när det är lite privat och hysch-hysch. Jag känner att jag inte alls vill dela med mig i bloggform när jag kommer så långt att jag skickar in manus någonstans, så det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Ni får fråga mig privat om ni undrar hur det går. :)

Tillägg: Däremot kommer jag säkert skriva mer generella tankar som dyker upp under mitt skrivande. Men mina eventuella framtida refuseringar räknar jag med att jag helst kommer att vilja hålla för mig själv. Den som lever får se…

Mårten Melin om konsten att låta som en tolvåring

Mårten Melin
Fotograf: Staffan Melin

Barnboksprat har intervjuat författaren Mårten Melin, aktuell med Som trolleri (recension) och Mitt liv som apa.

Mårten Melin skriver alltid i jag-form. ”Jag tycker det är enklast”, säger han. ”Är jag den allvetande författaren måste jag veta vad träden i skogen heter men är jag Mona, 12 år kan jag skriva ’det var såna där med vitsvart stam, jag minns inte vad de heter’. Så det är lite latigt. Plus att jag får en bättre närvaro när jag gör så tycker jag.”

Hur bär man sig då åt för att låta som en tolvåring? Mårten lovade sig själv när han var liten att aldrig glömma hur det är att vara barn. Dessutom tjuvlyssnar han på så många tolvåringar han kan, och så läser han Kamratposten.

Förutom själva skrivandet ägnar sig Mårten åt att göra författarbesök. Då åker han ut till skolor och träffar sina läsare. Han berättar om sina böcker och inspirerar eleverna att skriva själva.

När Mårten inte har författarbesök skriver han. ”Jag skriver bäst på förmiddagen, skriver nästan aldrig på kvällen”, säger han. Arbetet med en bok börjar med planering kring handling och personer, men han vill ofta komma igång tidigt med själva skrivandet. Det brukar gå bra att ändra planeringen efter hand om det behövs, men ibland känns det inte rätt. ”Just nu har jag bestämt mig för att kasta 40 sidor. Huvudpersonerna ska vara kvar, det ska vara samma problem, men miljön ska ändras helt.”

Mårten väver ofta in normbrytande detaljer i sina böcker, exempelvis vegetarianism eller homosexualitet. Han är själv vegetarian och nämner gärna grisars situation i förbigående eller mer detaljerat, som i Susanne och den lilla grisen. Han har själv varit inne i ett grisstall som liten och tyckte inte att det var trevligt. ”Jag trodde att det skulle bli ett himla rabalder om Susanne och den lilla grisen, men det blev det inte”, säger Mårten. Han har aldrig blivit ombedd att tona ner någonting i sina böcker, utom när redaktören tyckte att han nämnde Bamse för många gånger i Amor anfaller!. När den skrevs arbetade Mårten även med att skriva manus till Bamse-tidningen och redaktören tyckte att det blev för mycket reklam. ”Annars har jag mer fått reaktioner på mina Bamsemanus, det är ju lite fler som läser Bamse om man säger så. Det blev rätt mycket med serien där Bamse ska lämna tillbaka elefantrubinen, och även serien där han gör det eftersom Skalman har en mp3-spelare med tiotusen timmar musik. ’Skalman måste vara fildelare!’ Det hade jag inte en tanke på. Jag hade gärna sett att Skalman var vegetarian. Förresten kommer det en homoadoption i Bamse under 2010, fast den har jag inte skrivit. Men jag hann heja på den kan man säga, innan jag slutade.”

Trots många fina kapitelböcker i bibliografin är det diktböckerna Mårten nämner när han får frågan om han är särskilt stolt över någon av sina böcker – Ett värmeljus i din skalle (Hegas, 2008), Varm tass i mörkret (Hegas, 2007) och Mera glass i däcken (Eriksson & Lindgren, 2003). ”Kapitelböcker skriver ju vem som helst, men inte dikter för barn. Och nästan ingen annan än jag får ut dem heller.”

Mårten har flera nya böcker på gång. Två böcker, som han inte vill säga något om, är redan antagna. Förlaget Hegas har bett om en fortsättning på Mitt liv som apa, så en sådan har han nyligen skrivit. Just nu skriver han på en kapitelbok för 12-åringar. ”Det är den jag kastat så mycket av”, säger han. ”Men den är rolig att skriva, jag hoppas den är klar före sommaren.”

Och till sist några snabba frågor:

Vem är privatpersonen Mårten Melin?
Jag är född 1972 i Huddinge, bor med fru och barn i Lund. Har en tvååring och väntar ett till barn i maj.

Vad är ditt bästa skrivtips?
Att skriva. Att sätta sig och bara göra det. Det går inte att vänta på inspiration eller bättre tider. Ska man skriva är det bara att göra det.

Kan du tipsa om en bra barn- eller ungdomsbok?
Frida Nilssons Hedvigböcker är bland det bästa som finns. Och Pernilla Stalfelt är alltid bra, hennes Pella och Gonilla i senaste Barnkammarboken är fenomenal. Läs den!

Vad läser du själv just nu?
Jag ska ge mig i kast med Per Johanssons Göteborg i päls. Vi går i samma klass på Skurups folkhögskola där jag läser Skrivpedagogutbildningen. Så det ska bli spännande.

Mera Mårten Melin:
» Skrivet om Mårten Melin på Barnboksprat
» Mårten Melins hemsida
» Mårten Melins blogg

Mera miner med Alfons

Alfons är ingen platt liten kille som bilden i början av boken visar. Han har många olika sidor och ser ut på olika sätt beroende på hur han känner sig just för tillfället. Han kan vara ledsen, det ser man på honom. Vi vet inte varför han kanske är ledsen men ledsen, det är man ibland. Det är inte alltid Alfons är ledsen heller förstås. Han kan vara nöjd, glad, uppmärksam, ointresserad, arg, hemlighetsfull…ja Alfons är inte alls någon platt figur utan en mångsidig kille med många känslor.
I den här boken finns korta stycken om Alfons olika sinnesstämningar och jag gillar den. Den visar att man är olika vid olika tillfällen. Att man inte alltid är glad eller ledsen. Och att man får vara ledsen, arg, glad. Allt får man vara! Vilken tur!

Alfons är inte den platta killen som syns på bilden, han har flera sidor!

Det känns som om den här boken är lite djupare än vad man först tänker vid första anblick. Ja…den har mycket i sig att fundera över! Som små dikter är de korta texterna på varje uppslag, och jättefina bilder är det ju också. En fin liten Alfonsbok!

Mera miner med Alfons
Författare och illustratör: Gunilla Bergström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 26
ISBN: 978-91-29-66962-6
Köp: Jämför priser

Mys-skräck med Coraline

Vad var du rädd för när du var liten? Givetvis fanns det mycket att vara rädd för, men för egen del minns jag särskilt en mardröm när jag blev jagad av en clown (för övrigt en sån där plastleksak man fyller med vatten och kastar ringar om halsen på) fram och tillbaka alldeles bredvid där min mamma satt och inte märkte någonting trots att jag skrek efter henne. Något av det otäckaste för barn måste väl vara just det, föräldrar som inte är som de borde?

Neil Gaiman har skrivit en härligt otäck, men ändå charmigt fantasifull och humoristisk skräckroman om den upptäckarglada Coraline Jones. Hon har precis flyttat till ett nytt hus tillsammans med sina föräldrar som knappt har tid med henne. En dag upptäcker hon en parallell värld där hon har andra föräldrar, som är nästan identiska med hennes egna. De andra föräldrarna har knappar i stället för ögon och de bryr sig väldigt mycket om Coraline. Skrämmande mycket, faktiskt. När Coraline vill tillbaka till sin egen värld och sina vanliga, tråkiga föräldrar märker hon att den andra mamman inte har för avsikt att släppa vare sig henne eller andra hon har i sitt våld. Det krävs stort mod och en god nypa intelligens för att Coraline ska ta sig ur knipan. Som bundsförvant har hon en svart katt och lyckligtvis kan katter prata i den parallella världen.

Ett uppslag ur Coraline

Jag tycker om att läsa på originalspråk, så därför har jag läst den här på engelska. Det känns bra att faktiskt läsa det Gaiman skrivit, för han skriver så bra! Det finns många fyndigheter och roliga detaljer i texten och inte minst subtil kritik mot dagens samhälle: Coraline drömmer reklaminslag och vägrar äta något som är lagat efter recept (nej, det är inte improviserad matlagning hon är ute efter, utan frysta färdigrätter). Vuxna hon träffar bryr sig inte om att höra vad hon säger att hon heter, utan kallar henne Caroline.

Jag har läst en del av Gaimans tidigare verk, några delar av Sandman och ett par av hans romaner. Är det något han är bra på så är det att skapa mörk, mysotäck stämning och det kommer alldeles utmärkt till sin rätt i boken om Coraline. Jag blev inte så förtjust som jag hoppades att jag skulle bli när jag läste vuxenböckerna Neverwhere och American Gods, men Coraline är underbar. Det kanske är barnböcker Gaiman gör bäst? Nu måste jag nog läsa Kyrkogårdsboken också, jag som funderade på att prioritera bort den till förmån för annan läsning…

Coraline
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Dave McKean
Förlag: Harpercollins, i Sverige Bonnier Carlsen
Antal sidor: 176
ISBN: 9780380977789
Köp: jämför priser (för den engelska boken, den verkar vara slut på svenska)

Som trolleri

Tolvåriga Mona träffar en kille på bryggan. Han heter Mikael och är inte som alla andra – dels för att han är omänskligt söt, men också för att han verkar ha noll allmänbildning. Dessutom är han smutsig och rädd för vatten. Ändå känner sig Mona oförklarligt dragen till honom. Hon vill alltid vara där han är och hon vill veta allt om honom. Vem är han? Var bor han? Och varför är han så konstig?

Mårten Melins tionde bok är en riktigt beroendeframkallande berättelse som snyggt balanserar grå vardagsbekymmer med sagans värld. Monas trassliga familjesituation utgör bakgrunden till hennes möte med Mikael och kärleken. Bara det hade kunnat räcka till en bra bok, men det här är alltså inte en simpel kärlekshistoria. För Mikael är ingen vanlig pojke.

Boken är skriven på klassiskt melinskt manér i jag-form och med en röst som verkligen känns som den är Monas. Jag får alltid intrycket av att Mårten Melin har väldigt roligt när han skriver och jag har väldigt roligt när jag läser. Det är en kul bonus att han pillar in detaljer man vet har särskild betydelse för honom. Han nämner till exempel ofta grisars situation (jag har läst att han är vegetarian och jag misstänker att särskilt grisar väcker hans sympati) och Bamse (han jobbade tidigare med att skriva Bamse-manus). I Som trolleri refererar han också vagt till sin egen bok Susanne och den lilla grisen. Som ni märker är det ett bra knep för att fans som jag ska känna sig lite extra viktiga när de upptäcker det. Jag bara måste orda om det, ju. :)

Boken är riktigt snygg också, med bladkantade boksidor:

Som trolleri av Mårten Melin

Bokstäverna på framsidan är förresten i guld egentligen (se bilden till höger), men det syns inte på omslagsbilderna man ser på nätet.

Jag tvekar inte en sekund innan jag lägger in Som trolleri bland Barnboksprats favoriter. Och du, läs den nu! Räcker inte min åsikt kan du läsa fler lovord hos Barnens bokklubb, Borås tidning och Bokfreak. Och så går det att läsa ett smakprov.se ur boken.

Som trolleri
Författare: Mårten Melin
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 208
ISBN: 9789129672541
Köp: jämför priser