Nu är det tävlingsdags igen! Barnboksprat har ett exemplar av Bomben i matlådan att lotta ut!
Gör så här för att tävla:
Skriv om tävlingen och länka hit. Det kan vara på din blogg, i ditt favoritforum, på Facebook, på Twitter eller var som helst där folk kan läsa det.
Lämna en kommentar till detta inlägg. Se till att få med din e-postadress så vi kan kontakta dig om du vinner. Skriv också varifrån du länkat och skicka med adressen så vi kan se, ifall det är möjligt.
Tävlingen är öppen till och med torsdag 30 september, sedan dras vinnaren med hjälp av lottning.
Jakob har en kompis som heter Max. De stora, dumma killarna kallar honom för Gummit. Men en dag har Jakob fått tag på smällare som han och Max tänker smälla på grusplanen bakom skolan. Då kommer de stora killarna och en av dem har en riktig bomb. Max och Jakob blir så klart jätterädda. Den som är värst säger att Max måste tända på bomben!
Det här är en spännande berättelse om vänner, mobbing och annorlunda föräldrar. Boken är tänkt för barn i 8-10 årsåldern, och texten är skriven i korta meningar för att vara lättläst. Jag tycker att det också gör att dramatiken känns ännu mer påtaglig.
Förlaget som ger ut boken har också utbildningsmaterial kring boken som man kan hämta direkt från deras hemsida om man vill använda boken i undervisning.
Som barn var jag riktigt rädd för Mumins värld. Därför känner jag mig själv lite förundrad över hur mycket jag uppskattar Muminböckerna nu. Det är inte så att de blivit mindre läskiga, de är fortfarande riktigt läskiga, eller kanske snarare läskiga på riktigt. För Tove Janssons värld berör på ett väldigt speciellt sätt. För att en bilderbok ska kännas läskig räcker det inte med att det finns en massa läskiga typer i den. Det som jag tror gör att Muminböckerna kan betraktas som läskiga är att stämningen går att känna igen från det verkliga livet. Mimindalen är mörk, men inte för mörk. Några händelser är lite magiska, men mycket är också väldigt verklighetstroget. Det finns en del otrevliga typer och en del snälla, men de är aldrig helt onda eller helt goda. Hela tiden detta täta samspel mellan fantasins och verklighetens värld. Som barn var jag mest bara rädd för den här världen, men som vuxen har jag lärt mig att tycka om den med viss rysning genom kroppen.
I Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My är den här känslan, av såväl underbar fantasi som verklig vardag, väldigt tydlig. Det är dessutom en intensiv blandning av becksvart mörker och solvärmande ljus. Mumintrollet har varit och handlat mjölk och på vägen hem finner han Mymlan i tårar. Mumintrollet får veta att Lilla My är försvunnen, varpå de startar ett stort räddningsuppdrag. Trots att de inte har någon aning om var Lilla My är har de inte svårt att hitta på ställen att leta på, både i verklighetens och fantasins dimensioner.
Den värld som skapas i samspel mellan Tove Janssons olika former av fantasi och kreativitet, dels i texten dels i bilderna, skapar ett unikt konstverk.
I det här konstverket som presenteras i Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My får dessutom läsaren/lyssnaren lov att vara med aktivt. I varje blad i boken finns det nämligen ett hål som ger en viss hint om vad som kommer att hända på nästa sida. Med hjälp av texten, som är på vers, uppmuntras vi dessutom att själva gissa historiens fortsättning.
Med den här boken skickar distributören Bulls Presstjänst en inbjudan att besöka deras muminmonter på Bokmässan i Göteborg 23-26 september. Det går bra att gå dit för att titta på och diskutera Tove Janssons verk, eller tävla om glass och resor.
Är det ovanligt debutanttätt i år, eller är jag bara mer debutant-intresserad än vanligt? Hur som helst, här är en riktigt lovande författare: Karina Berg Johansson. Hon har skrivit en rysligt spännande ungdomsroman om utanförskap så smärtsamt att enda utvägen är självmord. Den som känner så är Samuel, killen med svart hår, lång svart rock i alla väder och skränande musik i hörlurarna för att slippa ta del av omvärlden. Nu är han på väg till Gotland på klassresa och han tänker inte komma hem igen. Det enda han har kvar att göra i livet är att berätta för Emelie hur han egentligen känner. Om han nu vågar. För vad förväntar han sig egentligen? Emelie är typ populärast i klassen och ihop med Lukas, den där irriterande perfekte killen som Samuel skulle vilja hata, men inte kan hata eftersom han är så förbaskat trevlig – till och med mot honom, ufot, som alla andra ser rakt igenom.
Med på resan är även Ika, som är mamma till Emelie. Hon följer med för att hjälpa till att hålla ordning på ungarna. Officiellt sett, i alla fall. Egentligen hoppas hon på en chans att komma lite närmare Emelie, men det är inte så lätt. Allt hon gör blir fel, fel, fel. Och Emelie är förstås allt annat än förtjust över att ha med mamma på resan.
Bokens två huvudpersoner har gemensamt att de står utanför gemenskapen och att de ser saker som andra inte ser. Samuel vet vem Emelie egentligen är när hon inte visar upp sin fasad mot omvärlden. Ika förstår att de andra vuxna har fel bild av många av ungdomarna, däribland Samuel.
Karina Berg Johansson berättar i sitt debutantporträtt att hennes stora förebild är Stephen King och det är faktiskt inte ett dugg förvånande. Om Synvilla hade varit en sisådär fem gånger så lång hade jag gott och väl kunnat ta den för en King-bok. Skämt åsido, Karina Berg Johansson har skrivit en bok som på sant King-manér är mörk och obehaglig med stor sträckläsningspotential. Ruggigt bra! Läs den!
Smakprov finns här! Karina Berg Johanssons blogg finns här!
Synvilla
Författare: Karina Berg Johansson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 238
ISBN: 9789129674897
Köp: jämför priser