Moa Wallin debuterar här som barnboksförfattare med en fantasifull och färgglad bok.
Hej på er! Denna saga jag ska berätta för er handlar om lilla mig. Glittra heter jag.
Så börjar denna saga. Glittra bor i pannkakslandet. Hon är en gammal gumma nu men återberättar en episod ur sin barndom då hon var åtta år gammal och hur det gick till då hon kom dit. Där, i Kardemummadalen, bor hon som liten med sin pappa. Glittra får jobba hårt med skörden och deras överlevnad medan pappan mest sitter och stickar. Mamman är försvunnen men Glittra har en fågel, döpt Ingrid efter mamman, som följer henne överallt. Glittra smiter iväg ner till kärlekssjön ibland med en picknickkorg där hon drömmer sig bort.
Här uppstår en annan historia. I pannkakslandet lever alla i frid och harmoni tills främlingen Mirko kommer på besök. Han bjuder på goda bullar men snart avslöjas hans onda planer – han tänker ta över hela landet. Greta och Bob rymmer sin väg för att leta efter någon som kan hjälpa dem. De kommer fram till jaget – alltså berättarrösten Glittra igen, som från allra första början berättade historien. Vännerna ger sig iväg och får längs vägen med sig fler nya bekantskaper. Till slut övervinner de skurken och alla blir lyckliga och glada. Även den försvunna mamman kommer tillbaka på ett överraskande sätt. Slutet gott!
Jag läste boken för min femåring som frågade: Vem är Mirko? Han kunde inte urskilja skurken ur illustrationen. Han tappade även intresset efter en stund så jag tror att texten blev något för lång och bilderna för komplicerade för honom. Kanske boken lämpar sig för barn mellan 6-9 år men samtidigt har jag svårt för att åldersanpassa böcker – sånt är så individuellt.
Moa Wallin har verkligen en konstnärssjäl och man ser sprudlande glädje i hennes teckningar som har en naivistisk stil med mycket krumelurer och färg. Historien är något flummig och jag hade gärna velat veta mer varför mamman en dag försvann eller varför hon har så lätt för att lämna sin pappa. Det står inte direkt uttalat att han skulle vara stygg emot henne förutom meningen:
Nej, jag fick jobba hårt för att han skulle få en god skörd. Blev skörden dålig, då blev det till att slita på natten också.
Det blir för mig dubbla budskap då pappan låter flickan slita hårt för brödfödan samtidigt som han ropar efter henne att inte vara borta för länge då hon försvinner med sin picknickkorg. Som om han bryr sig om henne. Sedan har jag väl kanske förutfattade meningar också men en pappa som stickar känns mer som en mjukis än en elaking. Men vad vet jag – vi får inte alls veta mycket om pappan i berättelsen. Kikar man närmare på en bild så ser man att huset där pappan och flickan bor har arga och sura ansiktsuttryck på väggar och tak vilket signalerar att huset inte är ett vänligt och snällt hem.
Glittra är alltså en flicka som sörjer sin mamma. Författaren drömmer sig bort till ett land med mystiska varelser där alla är välkomna, stora som små, söt eller nöt. Det pratas mycket om mat – längtan tillbaka till en mamma som bakade bullar, pannkakslandet där alla verkar syssla med att äta och även skurken övervinns med en trollsmet som han äter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den för tankarna till traditionellt sagoberättande men jag får ingen riktig ordning på handlingen och bokens struktur. Den är något flummig, färgstark och fantasifull. Men jag gillar kreativa människor och boken ljuder av livsglädje och sann konstnärskap – och konst är något som jag egentligen inte förstår mig på.
Glittra och Pannkakslandet
Författare och illustratör: Moa Wallin
Förlag: Idusförlag
Utgivning: 2012
ISBN: 978-91-87001-05-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Ni som har läst Brian Selznicks En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (vilket jag själv inte gjort, men jag har bläddrat i den) kommer att känna igen stilen i den här boken. Innan jag började läsa Underverk (Wonderstruck heter den på engelska) kollade jag av ren nyfikenhet upp om det fanns någon boktrailer för den, och hittade ett klipp där Selznick själv berättar om hur han arbetade med boken och hur han tänkte när han skrev och illustrerade den. Intressant tyckte jag! Om du också vill veta så finns klippet här nedanför recensionen.
Det här är en himla trevlig bok som passar för hela familjen tycker jag, den skulle också fungera utmärkt som ”ge-bort-bok” till både små och större barn (och deras föräldrar). Innehållet i boken är indelat i olika kategorier såsom t.ex. nässeldjur, tagghudingar, grod- och kräldjur, alger, gräs, blommor och småkryp. Det finns också en liten förteckning som talar om var man kan hitta alla dessa; antingen i saltvatten eller sötvatten eller i båda.
Max och Spillevillerna är en hederlig gammal ljudsaga, fast nyskapad och svenskproducerad.
Jag har läst Söta pojkar är bara på låtsas under helgen och mja…jag vet inte om det är för att jag är trött på att läsa om tonårstjejer och deras kärleksbekymmer eller om det är något annat…Det är här Moa Eriksson Sandbergs debutbok och bygger på hennes dagboksanteckningar från slutet av nittiotalet. Så visst, man känner igen sig i mycket, det gör man absolut. I ett litet förord av författaren i boken står det: ”[…] nästan allting har hänt, men kanske inte just såhär”.