Den här lilla fina boken handlar om en flodhäst som är lite deprimerad, han till och med tänker ”Varför finns jag egentligen?” Han tycker att han aldrig gör någonting spännande, han har inte sett någonting annat än vattenhålet han bor i och han äter vattengräs till frukost, lunch och middag. Kan det bli tristare än så?
Flodhästen bestämmer sig för att det får vara slut på tristessen, han tänker minsann göra spännande saker precis som alla andra djur! Vad är det då för spännande saker han vill göra? Jo, bita som en krokodil, spruta vatten som en elefant och smyga tyst som en leopard bland annat. Så han lämnar sitt vattenhål och knatar iväg över savannen för att hitta meningen med sin existens och för att göra .
De andra djuren ser honom sticka iväg och blir chockade! De måste stoppa honom! En och en försöker de få flodhästen att stanna och vända om men det går inte. Hur ska de få honom tillbaka till vattenhålet? Det måste ju finnas en flodhäst där som betar undan vattengräset så att alla de andra djuren kan dricka. Om vattenhålet växer igen är de illa ute! Men så får de en idé, en idé som både får flodhästen tillbaka dit han hör hemma och dessutom får honom att inse att han redan har allt han behöver och att det faktiskt finns något som han är absolut bäst på!
En söt bok om tankar kring livet, var man hör hemma, om gräset är grönare på andra sidan och om betydelsen av vänner.
Sagan om flodhästen
Författare: Arne Norlin
Illustratör: Lena Anderson
Förlag: Alfabeta Bokförlag
Antal sidor: 28
ISBN: 9789150114294
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Den här boken gillade jag!
Dottern och jag gillar att kolla på detaljer och vi märkte att Memmulis tröja ändrar färg boken igenom. Kikar man närmare på bilden då flickan uppträder på cirkusen, i sin fantasi, så kan man ana föräldrarna i publiken och hur de får tårar i ögonen av dotterns vackra sång som hon utför samtidigt. Det säger mig att föräldrarna visst ser sin dotter, att de trots hushållsarbete och annat, hela tiden är medveten om henne. De låter henne leka ifred.
Matilda (kallad Tilda) bor med sina föräldrar i England, men ska tillbringa en tid under sommaren med sin morfar som bor i en stuga någonstans i en skog i Sverige (Matildas mamma är svensk). Föräldrarna ska på semester i Norge och tror att Tilda skulle få det tråkigt om hon följde med dem, och de har rätt i att hon hellre är hos morfar. Tildas mormor försvann spårlöst för trettio år sedan, men morfadern säger att han inte tror att hon är död, han säger att han känner att hon finns någonstans i närheten på något sätt. De kommer så bra överens, Tilda och morfar, och han berättar alltid så spännande historier om gårdstomten bland annat.
En faktabok om djur i vår svenska närhet som direkt fångade mig och mina barn. Jag känner att vi här hemma gillar när det är fakta som är lätt att till sig och till det uppskattar vi fina och roliga bilder, precis som denna bok bjuder på. Den sagostund som inträffar vid kvällningen innehåller med fördel inte de allra tyngsta böckerna. Vid just detta tillfälle är lättsammare text att föredra, för annars somnar föräldern och inte barnet! Det som dock kan hända vid en uppläsning av en faktabok är att det blir en del avbrott för frågor, svar, lite skratt och vidare funderingar. Det hände vid Alla vill ha ett bo och det resulterade i att barnen kommenterade genomgående under läsningen och vi kom in på idéer och andra spår och så tillbaks till boken igen. Vissa gånger passar en sådan saga, om alla är med på det.
Den här boken kändes svår att motstå då jag såg vem som skrivit och vem som illustrerat. Kunde det vara ännu en finstämd berättelse av Sanna Töringe med illustrationer av Kristina Digman? Det såg onekligen så ut. Det är en bok om vänskap med vissa förhinder. Om ett gult hus med barn i och ett grönt hus, också med barn i. Och aldrig möttes de, eller? Huvudspåret är att två barn blir vänner, trots att deras större syskon som varit vänner nu är ovänner. De två barnen som heter Edvin (Idde kallad) och Julia, känner varandra från dagis, men de har aldrig lekt. En dag blir det som så att de leker hemma hos Idde. Han bor i det gula huset och Julia i det gröna. De får, jag skulle vilja säga, omgående en fin vänskap, sådan som barn kan ha i 6-årsåldern med mycket lek i naturen och i det där fantastiska fantasilandskapet som bara existerar en begränsad tid. Deras lek störs stundtals av Iddes storasyster Anna, som är i tonåren, och hon är för det mesta arg, mest på Julias storebror Jim. Anna och Jim var en gång vänner, men när de började skolan så valde han killarna i klassen framför Anna. Ett klassiskt dilemma. Pojkar och flickor kan leka glatt i lekskoleåldern, men så kan sociala förändringar ske vid skolstart. Anna kan förresten vara snäll också, på kvällarna när hon ska lägga Idde är hon snäll, även om hon kan berätta konstiga saker så Idde blir rädd, men då tröstar hon efteråt när hans tankar har satts igång.
