”De andra minns. Mellanbror fanns och han finns. Han kan finnas hos mig fastän jag inte ser. Och pratar vi om honom så finns han lite mer.”
Titeln ”En fjäril på min kofta” fångade mig direkt. Den är så talande och beskrivande med fjärilen som en symbol för en fjäderlätt och svårfångad närvaro. Något som finns men som besöker oss som flyktigast när vi är stilla i nuet. En kärlek till en förlorad vän eller ett syskon som inte behöver ta slut bara för att livet gjorde det.
Boken om Lillasyster som får berättat för sig om Mellanbror som dog i mammans mage innan Lillasyster kom till världen är så vacker att jag stundtals glömmer bort hur nödvändig den också är. Språket är innehållsrikt utan att bli komplicerat och ändå så avhandlar författaren ett av de svåraste samtalsämnen som en förälder eller en annan vuxen kan tänkas stå inför. Att texten är skriven på vers lättar upp ämnet och gör det enklare att läsa högt även när känslorna kring innehållet tränger sig på. Illustrationerna går hand i hand med orden, sprider ljus över allvaret och Lillasysters ansikte inger trygghet och hopp även för den lilla läsaren.
Jag hoppas att ”En fjäril på min kofta” kommer till användning hos många familjer med ”änglabarn” men också i andra familjer. Med boken som redskap ges barnet möjlighet att ställa frågor till vuxna om begreppen liv och död och kanske kan Lillasyster leda oss alla igenom det sorgliga ämnet utan att vi förlorar oss själva till gråten.
Tio procent av intäkterna för ”En fjäril på min kofta” går till Spädbarnsfondens stödverksamhet för familjer som mist ett barn. Läs mer om detta på förlagets hemsida där också boken går att beställa.
En fjäril på min kofta
Författare: Ann-Katrine Engström
Förlag: Konst och krumelurer (2014)
Antal sidor: 25
ISBN: 9789163739989
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Den här gillade både jag och min 7 åring. Omslaget är rörigt och titeln rolig. Påminner mig om programmet ”Familjen Annorlunda” som gick på teven under några säsonger och var ett stort samtalsämne i både min familj och i vår omgivning. I en familj med många barn kan mycket hända. Här har författarna slagit till rejält och föräldrarna Albert och Flavia har tjugofyra barn. Ni kan ju tänka er vilket kaos och vilka köer det ställer till med om någon barrikerar sig i lägenhetens enda toalett. Nu har barnen också fått kiss och bajs prat på hjärnan och föräldrarna kämpar för att bota dem.
Jag såg filmen först och blev intresserad av att läsa boken. Gillar den suggestiva omslagsbilden. Man undrar ju verkligen vad det är för ställe och vilka de där människorna är som är på väg in i labyrinten. Egentligen tycker jag att man alltid ska läsa boken, innan man ser filmatiseringen, just för att inte förstöra läsningen och de egna intrycken och inre bilderna. Nu blev det tvärtom men ändå kunde jag bli överraskad av läsningen. Böcker är alltid bättre.
